Punt: Forntida "Guds land" — historia, handel och möjliga platser

·         Reliefer i Hatshepsuts tempel

Den tidigaste egyptiska expeditionen till Punt organiserades av farao Sahure från den femte dynastin (2500-talet f.Kr.). Guld från Punt fanns dock i Egypten redan under den fjärde dynastiens farao Khufu.

Fler expeditioner till Punt gjordes under Egyptens sjätte, elfte, tolfte och artonde dynasti. Under den tolfte dynastin hyllades handeln med Punt i populärlitteraturen i berättelsen om den skeppsbrutna sjömannen.

Under Egyptens artonde dynasti byggde Hatshepsut en flotta i Röda havet för att underlätta handeln mellan Aqababukten och Punt för att föra dödliga varor till Karnak i utbyte mot nubiskt guld. Hatschepsut gjorde personligen den mest kända forntida egyptiska expeditionen som seglade till Punt. Under drottning Hatshepsuts regeringstid på 1400-talet f.Kr. korsade fartyg regelbundet Röda havet för att hämta bitumen, koppar, snidade amuletter, nafta och andra varor som transporterades över land och längs Döda havet till Elat vid Aqababukten där de förenades med rökelse och myrra som kom norrut både till sjöss och över land längs handelsvägar genom bergen som löper norrut längs Röda havets östkust.

En rapport om denna resa med fem fartyg kan fortfarande ses på reliefer i Hatschepsuts dödstempel i Deir el-Bahri. Genomgående i tempeltexterna "upprätthåller Hatschepsut fiktionen att hennes sändebud" kansler Nehsi, som nämns som ledare för expeditionen, hade rest till Punt "för att utkräva tribut från de infödda" som erkänner sin lojalitet till den egyptiska faraon. I själva verket var Nehsis expedition ett enkelt handelsuppdrag till ett land, Punt, som vid denna tid var en väletablerad handelsplats. Dessutom var Nehsis besök i Punt inte överdrivet modigt eftersom han "åtföljdes av minst fem skeppslass med [egyptiska] marinsoldater" och hälsades varmt av hövdingen i Punt och hans närmaste familj. Puntiterna "handlade inte bara med sina egna produkter i form av rökelse, ebenholts och korthornade nötkreatur, utan [även] med varor från andra afrikanska stater, däribland guld, elfenben och djurhudar". Enligt tempelrelieferna styrdes Puntlandet vid den här tiden av kung Parahu och drottning Ati. Denna väl illustrerade expedition av Hatschepsut ägde rum under år 9 av den kvinnliga faraons regeringstid med gud Amuns välsignelse:

Sagt av Amen, Herren över de två ländernas troner: "Kom, kom i frid, min dotter, den graciösa, som är i mitt hjärta, kung Maatkare [dvs. Hatshepsut]... Jag ska ge dig Punt, hela Punt... Jag ska leda dina soldater till lands och till sjöss, till mystiska stränder, som ansluter till rökelsens hamnar... De ska ta rökelse så mycket de vill. De ska belasta sina skepp till sina hjärtans tillfredsställelse med träd av grönt [dvs. färskt] rökelse och alla landets goda ting.

Egyptierna var inte särskilt bra på att resa till sjöss. För dem måste resan till Punt ha liknat dagens upptäcktsresor till månen. Men belöningen [att få tag på rökelse, ebenholts och myrra] vägde klart upp riskerna. Hatshepsuts efterträdare under 1700-dynastin, såsom Thutmose III och Amenhotep III, fortsatte också den egyptiska traditionen av handel med Punt. Handeln med Punt fortsatte in i början av 20:e dynastin innan den upphörde före slutet av Egyptens nya rike. Papyrus Harris I, ett samtida egyptiskt dokument som beskriver händelser som inträffade under den tidiga 20:e dynastins kung Ramses III:s regeringstid, innehåller en uttrycklig beskrivning av en egyptisk expeditions återkomst från Punt:

De anlände säkert till ökenlandet Koptos och lade till i lugn och ro med sina medhavda varor. De [varorna] lastades på åsnor och människor under resan över land och lastades om i fartyg i Koptos hamn. De [varorna och puntiterna] skickades vidare nedströms och anlände under festliga former och förde med sig tributer till den kungliga närvaron.

Efter slutet av det nya riket blev Punt "ett overkligt och sagolikt land av myter och legender".

De gamla egyptierna kallade ibland Punt Ta netjer, vilket betyder "Guds land". Detta hänvisade till att det låg bland solgudarnas områden, det vill säga de områden som ligger i soluppgångens riktning, öster om Egypten. Till dessa östra regioners resurser hörde produkter som användes i templen, särskilt rökelse. Äldre litteratur (och nuvarande litteratur som inte är djupgående) hävdade att benämningen "Guds land", när den tolkas som "Heligt land" eller "Gudarnas/förfädernas land", innebar att de gamla egyptierna betraktade Puntlandet som sina förfäders hemland. W. M. Flinders Petrie ansåg att den dynastiska rasen kom från eller genom Punt och E. A. Wallis Budge konstaterade att "den egyptiska traditionen från den dynastiska perioden ansåg att egyptiernas ursprungliga hem var Punt...". Uttrycket användes inte bara för Punt, som ligger sydost om Egypten, utan även för regioner i Asien öster och nordost om Egypten, såsom Libanon, som var källan till trä för tempel.

Drottning Ati, som visas på Hatshepsuts reliefer, uppvisar avancerad Steatopygia, som är förknippad men inte begränsad till Khoi-Sanfolket i Öst- och Sydafrika. Det har föreslagits att detta kan vara ett bevis på att Khoi-San-kulturer har överlevt sedan Sangoan-kulturen i nordöstra Afrika före ankomsten av kushitisktalande kulturer i regionen.

Produkterna från Punt (som de visas i Hatshepsuts tempel) kan lätt hittas på Afrikas horn. De är mindre vanliga eller saknas i Arabien. Av denna anledning anser de flesta forskare att Punt låg i nordöstra Afrika. Dessa produkter omfattade guld och aromatiska hartser som myrra, rökelse och ebenholts, och de vilda djur som avbildades i Punt var bland annat giraffer, babianer, flodhästar och leoparder. Enligt Richard Pankhurst: "[Punt] har identifierats med territorier på både den arabiska kusten och Afrikas horn. En betraktelse av de artiklar som egyptierna fick från Punt, särskilt guld och elfenben, tyder dock på att dessa i första hand var av afrikanskt ursprung. ... Detta får oss att anta att termen Punt troligen snarare gällde afrikanskt än arabiskt territorium."

Vissa forskare håller inte med om detta och pekar på en rad antika inskriptioner där Punt ligger i Arabien. Dimitri Meeks har skrivit att "Texter som utan tvekan lokaliserar Punt söderut är i minoritet, men de är de enda som citeras i det nuvarande samförståndet om landets läge. Punt, får vi veta av egyptierna, ligger - i förhållande till Nildalen - både i norr, i kontakt med länderna i Främre Orienten i Medelhavsområdet, och även i öster eller sydost, medan dess yttersta gränser ligger långt borta i söder. Endast Arabiska halvön uppfyller alla dessa indikationer."

År 2010 genomfördes en genetisk undersökning av mumifierade kvarlevor av babianer som de gamla egyptierna tog med sig från Punt. Under ledning av en forskargrupp från Egyptiska museet och University of California använde forskarna syreisotopanalys för att undersöka hår från två babianmumier som hade bevarats på British Museum. En av babianerna hade förvrängda isotopdata, så den andra babianens syrgasisotopvärden jämfördes med dem från moderna babianer från intressanta regioner. Forskarna fann först att mumierna närmast överensstämde med moderna exemplar som setts i Eritrea och Etiopien jämfört med dem i grannlandet Somalia, med de etiopiska exemplaren "i princip rakt västerut från Eritrea". Teamet hade inte möjlighet att jämföra mumierna med babianer i Jemen. Forskarna trodde att en sådan analys skulle ge liknande resultat eftersom regionala isotopkartor enligt dem tyder på att babianer i Jemen skulle likna babianer i Somalia. Professor Dominy, en av de ledande forskarna, drog av detta slutsatsen att "vi tror att Punt är ett slags avgränsat område som omfattar östra Etiopien och hela Eritrea". År 2015 genomförde forskarna en uppföljningsstudie för att bekräfta sina första resultat och drog slutsatsen att "våra resultat avslöjar en hög sannolikhet för matchning med östra Somalia och korridoren Eritrea-Etiopien, vilket tyder på att denna region var källan till Papio hamadryas som exporterades till det gamla Egypten".

• Johannes Dümichen: Die Flotte einer ägyptischen Königin, Leipzig, 1868.
• Wilhelm Max Müller: Asien und Europa nach altägyptischen Denkmälern, Leipzig, 1893.
• Adolf Erman: Life in Ancient Egypt, London 1894.
• Édouard Naville: "Deir-el-Bahri" i Egypt Exploration Fund, Memoirs XII, XIII, XIV och XIX, London, 1894 och följande.
• James Henry Breasted: A History of the Ancient Egyptians, New York, 1908.