Lädersköldpaddan (Dermochelys coriacea) är den största av alla levande havssköldpaddor och den fjärde största nu levande reptilen efter tre krokodiler. Den har ett karaktäristiskt mjukt, läderartat skal med längsgående ränder istället för de hårda sköldplåtar (sköldar) som andra sköldpaddor har.

Utseende och storlek

Vuxna lädersköldpaddor har en genomsnittlig skallängd på 1–1,75 meter och en total längd på cirka 1,83–2,2 meter. De väger vanligtvis 250–700 kg. Den största som någonsin dokumenterats var över 3 meter lång från huvud till stjärt och vägde 916 kg; den hittades på en strand på Wales västkust. Carapacen är mörk, elastisk och kraftigt förhudad, vilket skiljer arten från andra havssköldpaddor.

Utbredning och migration

Lädersköldpaddor har en mycket vid utbredning och påträffas i alla tropiska och subtropiska hav samt långt in i högre latituder. De kan komma så långt norrut som Alaska och Norge och så långt söderut som Kap det goda hoppet i Afrika och Nya Zeelands sydligaste spets. Arter av denna typ gör långa transoceaniska vandringar och kan korsa hela oceaner på jakt efter föda eller för att nå sina häckstränder.

Föda och beteende

Lädersköldpaddor äter huvudsakligen gelédjur, framför allt maneter, men tar också andra mjuka ryggradslösa djur som tunikatdjur. De har anpassningar för att leva på en gelédjursdiet, bland annat en kraftig gom och stora käkar. Ägg och ungar är särskilt utsatta för rovdjur, medan vuxna individer, tack vare sin storlek och kraft, sällan blir byten – endast de största marina rovdjuren, som vissa hajar och späckhuggare, kan ibland angripa dem framgångsrikt.

Dykning, hastighet och fysiologi

Lädersköldpaddor är några av de djupdykande marina reptilerna; det har konstaterats dykningar ned till cirka 1 280 meter. Deras dykningar kan ofta vara flera minuter långa och påverkade av sökandet efter byten i olika vattenlager. De har också speciella fysiologiska anpassningar som hjälper dem att reglera kroppstemperaturen i kallare vatten, vilket gör att de kan vistas långt utanför tropikerna.

Arten är också snabbast bland reptilerna. I 1992 års upplaga av Guinness rekordbok anges en topphastighet i vatten på 35,28 km/h (21,92 mph). Vanligtvis simmar lädersköldpaddor i en hastighet på 0,5–2,8 meter per sekund (motsvarande cirka 1,1–6,3 mph).

Fortplantning och ungarnas utveckling

Hanar och honor återvänder ofta till samma områden för parning, och honor vandrar långa sträckor för att komma till sina häckstränder. Honan gräver i sanden och lägger stora kullar med ägg (vanligtvis tiotals till över hundra ägg per omgång, beroende på källa) och kan lägga flera kullar under en häckningssäsong. Äggen kläcks efter några veckor till månader beroende på temperatur; sköldpaddornas kön bestäms av temperaturen i ägglagret (temperature-dependent sex determination), vilket gör arten känslig för klimatförändringar.

Hot och bevarande

Lädersköldpaddor hotas av flera mänskliga aktiviteter:

  • Oavsiktlig fångst i fiskenät och fiskeredskap (bifångst).
  • Ingestion av plastpåsar och annat plastavfall (de liknar ofta maneter och sväljs), vilket kan vara dödligt.
  • Förstörelse av häckstränder genom kustutveckling, belysning och mänsklig aktivitet som stör häckning och ruvning.
  • Jakt på ägg och ibland på vuxna individer i vissa områden.
  • Klimatförändringar som påverkar havsströmmar, födotillgång och könsfördelning hos ungar.

Arten är internationellt skyddad och förekommer i flera avtal och skyddsprogram (t.ex. CITES och olika regionala bevarandeprogram). Vissa populationsbestånd är kraftigt försämrade och anses kritiskt hotade, medan andra visar tecken på återhämtning i områden med aktivt skydd.

Livslängd och intressanta fakta

Man vet relativt lite om den exakta livslängden hos lädersköldpaddor. Uppskattningar varierar; vissa källor anger "30 år eller mer", andra "50 år eller mer". Det är troligt att många vuxna individer lever flera decennier. Artnamnet Dermochelys coriacea syftar på dess läderartade skal (dermo– = hud).

Lädersköldpaddan är en anmärkningsvärd art på grund av sin storlek, förmåga att dyka djupt, vidsträckta migrationer och specialiserade diet. Samtidigt gör dessa egenskaper den sårbar för moderna mänskliga hot, vilket understryker behovet av fortsatt internationellt bevarandearbete.