Lepra, ofta kallad Hansens sjukdom, är en kronisk infektionssjukdom orsakad av mykobakterier som framför allt angriper hud och perifera nerver. Namnet Hansens sjukdom kommer från Gerhard Armauer Hansen, som på 1870-talet identifierade den bakomliggande bakterien (Hansen). Den klassiska orsaken är Mycobacterium leprae, men forskningen har även identifierat en närbesläktad art, Mycobacterium lepromatosis, i vissa fall. Sjukdomen är långsamt förlöpande och obehandlad kan den leda till bestående nervskador, känselbortfall och deformiteter.
Orsak och smittspridning
Lepra orsakas av en bakterie som sprids sällan och kräver vanligtvis långvarig nära kontakt med en smittbärare. Majoriteten av befolkningen har ett naturligt skydd mot sjukdomen; uppskattningar visar att ett stort flertal är motståndskraftiga. Inkubationstiden kan vara månader till flera år, vilket gör smittspårning utmanande. Sjukdomen förekommer framför allt i varmare klimat och är än idag vanligare i vissa delar av världen, exempelvis Indien och andra låginkomstländer.
Symptom, klassifikation och diagnos
Tidiga tecken är ofta förändringar i hudens känslighet: bleka eller rodnade fläckar med minskad berörings- och temperatursinne. Sjukdomen angriper perifera nerver, vilket kan ge domningar, muskelsvaghet och gradvis förlust av ledfunktion. Klinisk indelning används för behandling och epidemiologisk övervakning; vanliga kategorier är paucibacillär (få bakterier) och multibacillär (många bakterier), samt det bredare Ridley–Jopling-spektrat som beskriver immunologiska variationer. Diagnos grundas på kliniskt bedömda fynd, hudprov och i vissa fall smear- eller biopsiundersökning.
- Kärntecken: hypopigmenterade eller erytematösa hudfläckar
- Nervengagemang: förlorad känsel och muskelsvaghet
- Lång inkubationstid: månader till år
Behandling och förebyggande
Lepra är idag en behandlingsbar sjukdom. Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar multidrogterapi (MDT) som kombinerar flera antibiotika under en bestämd behandlingsperiod. Vanliga läkemedel i MDT är bland annat rifampicin, dapsone och clofazimin; dessa läkemedel har kraftigt reducerat sjukdomens spridning och komplikationer. Regelbunden användning av antibiotika i populationer med annan sjukdomsbelastning kan också bidra till minskad förekomst av lepra, eftersom flera moderna antibiotika är verksamma mot mykobakterier. Tidig upptäckt, korrekt medicinering och rehabilitering minskar risken för bestående funktionsnedsättningar.
Historia, social påverkan och nutida situation
Historiskt har lepra följts av omfattande stigmatisering. I många kulturer tolkades sjukdomen som ett gudomligt straff eller tecken på orenhet, vilket ledde till isolering i särskilda kolonihem och social marginalisering. Sådana föreställningar syns i äldre källor där man trodde att sjukdomen var en boja för synd och olydnad (historiska uppfattningar). Den starka stigmatiseringen har också lämnat bestående sociala konsekvenser, inklusive diskriminering och förlust av försörjning, något som moderna folkhälsoinsatser försöker motverka genom information och mänskliga rättigheter (stigma och rättigheter).
Globalt har antalet nya fall minskat kraftigt sedan introduktionen av effektiv behandling, men sjukdomen är inte utrotad och nysmitta rapporteras fortfarande i flera länder. Fortsatt vaksamhet, tillgång till vård, tidig diagnos och utbildning är centrala faktorer för att ytterligare minska bördan av lepra och förbättra livskvaliteten för drabbade personer.
