Lymfogranuloma venereum (LGV) – smitta, symtom och behandling
Lär dig om LGV — orsaker, smittvägar, tidiga symtom och effektiv behandling. Viktig information om risker, diagnos och förebyggande åtgärder.
Lymfogranuloma venereum (LGV) är en kronisk (långvarig) infektion i lymfsystemet som orsakas av tre olika typer av bakterien Chlamydia trachomatis. Bakterien sprids genom sexuell kontakt. Infektionen orsakas inte av samma bakterier som orsakar genital klamydia.
LGV är vanligare i Central- och Sydamerika än i Nordamerika. Varje år diagnostiseras några hundra fall av LGV i USA. Det faktiska antalet infektioner är dock okänt.
LGV är vanligare hos män än hos kvinnor. Den viktigaste riskfaktorn är att vara hiv-positiv.
Symtomen på LGV kan börja några dagar till en månad efter att man kommit i kontakt med bakterien. Symtomen omfattar:
Symtom och sjukdomsförlopp
- En liten, ofta diskret eller bortglömd hudförändring (papel eller sår) vid smittstället som kan vara lätt öm eller knappast märkas.
- Inflammation i lymfkörtlar nära smittstället — vanligen i ljumsken (inguinala körtlar) — som kan bli ömma, svullna och ibland varfyllda (s.k. buboes). Körtlarna kan brista och bilda fistlar.
- Vid analsex är anorektal involvering vanligt, särskilt bland män som har sex med män (MSM). Detta ger symtom som rektal smärta, slem- eller varig flytning, blod i avföringen, trängningar och obehagskänsla (proktit/proktos).
- Allmänna symtom kan förekomma, såsom feber, trötthet och muskelvärk.
- Om infektionen blir långdragen kan kronisk inflammation leda till ärbildning, ärrbildning, lymfödem (svullnad) och i vissa fall kroniska fistlar eller förträngningar.
Smittväg och riskgrupper
LGV sprids genom sexuell kontakt där bakterien kommer i kontakt med slemhinnor eller små hudskador. Anal- och vaginalsex är vanliga smittvägar; oral smitta är möjlig men mindre vanlig. Hiv-positiva personer, särskilt män som har sex med män, utgör en högriskgrupp för LGV i många områden.
Utredning och diagnostik
- Diagnos ställs vanligen med nukleinsyraamplifieringstest (NAAT/PCR) på material från sår, rektalprov eller urinomprov. För att bekräfta LGV krävs ofta ytterligare analys (typning eller LGV-specifik PCR) eftersom vanliga klamydiatester inte alltid skiljer mellan olika serotyper.
- I vissa fall används prov från lymfkörtelätsning (aspirat) för analys.
- Serologi (antikroppstest) kan ibland stödja diagnosen men är mindre specifikt och används inte ensamt för att fastställa aktuell infektion.
- Vid misstanke om samtidig sexuellt överförbar infektion bör test för genital klamydia, gonorré, hiv och syfilis ske.
Behandling
- Förstahandsbehandling är doxycyklin 100 mg två gånger dagligen i 21 dagar. Detta är effektivt vid de flesta fall av LGV.
- Alternativ för dem som inte tål doxycyklin kan vara erytromycin i hög dos under motsvarande tid eller andra makrolider enligt klinisk bedömning. Val av antibiotika kan påverkas av graviditet, allergier och lokal behandlingsrekommendation.
- Patienter med komplikationer som stora abscesser kan behöva punktionsdränering eller kirurgisk åtgärd utöver antibiotikabehandling.
- Viktig uppföljning rekommenderas för att säkerställa klinisk förbättring och för att upptäcka eventuella komplikationer.
Smittskydd och partners
- Personer som behandlas för LGV bör avstå från sex tills behandlingen är avslutad och symtomen är helt borta.
- Sexpartners under minst de senaste 60 dagarna före symtomdebut bör kontaktas, undersökas och erbjudas behandling. Smittspårning är viktig för att förhindra vidare spridning.
- I vissa länder är LGV anmälningspliktig och fall kan behöva rapporteras till smittskyddsmyndighet — följ lokala riktlinjer för smittskydd.
Förebyggande
- Använd kondom vid vaginalt och analt sex för att minska risken för överföring av LGV och andra STI.
- Regelbunden testning vid hög risk (t.ex. flera partners, MSM, eller vid hiv‑infektion) hjälper tidig upptäckt.
- Informera och testa partners vid misstanke om eller konstaterad infektion.
- Det finns inget vaccin mot LGV.
Komplikationer
Om LGV inte behandlas kan infektionen leda till kronisk inflammation med bildning av ärr, fistlar, förträngningar i tarmen eller lymfödem i könsorganen. Dessa tillstånd kan kräva kirurgiska åtgärder och orsaka bestående besvär.
När du ska söka vård
- Sök vård om du får sår, knölar eller svullna lymfkörtlar i ljumsken, eller om du har blodig eller varig rektal flytning, rektal smärta eller andra ovanliga symptom efter sexuell kontakt.
- Om du är hiv‑positiv eller tillhör en annan riskgrupp bör du vara särskilt observant och kontakta vården tidigt vid misstanke.
Praktiska råd
- Tala öppet med din vårdgivare om dina symtom och eventuella riskbeteenden — det underlättar rätt provtagning och snabb behandling.
- Följ behandlande läkares anvisningar noggrant och fullfölj hela antibiotikakuren även om du blir bättre tidigt.
- Kontakta sjukvården igen om symtom kvarstår eller förvärras trots behandling.
Sök