Ljuskurva
Inom astronomin är en ljuskurva en graf som visar ljusstyrkan hos ljuset från ett himmelsobjekt eller ett område under en viss tidsperiod. Ljuset befinner sig vanligtvis i ett visst frekvensintervall eller band. Ljuskurvor kan vara periodiska, det vill säga de upprepas i ett regelbundet mönster. Exempel är förmörkande binärer och cepheidvariabler. Ljuskurvor kan också vara aperiodiska, dvs. de är oregelbundna och saknar mönster. Exempel är ljuskurvan för en nova, en kataklysmisk variabel stjärna, en supernova eller en mikrolensinghändelse. Studiet av ljuskurvan kan tillsammans med andra observationer ge mycket information om den fysiska process som ger upphov till ljuskurvan eller begränsa de fysiska teorierna om den.
Ljuskurva för asteroiden 201 Penelope baserad på bilder tagna den 6 oktober 2006 vid Mount John University Observatory. Visar drygt en hel rotation, som varar 3,7474 timmar.
Planetologi
Inom planetforskningen (planetologi) kan en ljuskurva användas för att beräkna rotationsperioden för en mindre planet, måne eller kometkärna. Från jorden är många objekt så små att inte ens de mest kraftfulla teleskopen kan se objekten tydligt. På grund av detta mäter astronomer mängden ljus som objektet producerar under en viss tidsperiod, dess ljuskurva. Tiden mellan topparna på grafen ger objektets rotationsperiod. Skillnaden mellan maximal och minimal ljusstyrka, ljuskurvans amplitud, kan orsakas antingen av objektets form eller av ljusa och mörka områden på ytan. Till exempel har en udda asteroids ljuskurva i allmänhet mer uttalade toppar, medan ett mer sfäriskt objekts ljuskurva är plattare. När ljuskurvan täcker en lång tidsperiod kallas den en sekulär ljuskurva.
Botanik
Inom botaniken visar en ljuskurva ett blads eller en algs fotosyntetiska svar på ljusets ljusstyrka. Kurvans form visar principen om begränsande faktorer. I svagt ljus begränsas fotosyntesen av mängden klorofyll och effektiviteten hos de ljusberoende reaktionerna. I högre ljusnivåer begränsas den av effektiviteten hos RuBisCO (ett enzym) och mängden koldioxid. Den punkt på grafen där dessa två olika linjer möts kallas ljusmättnadspunkten. Det är här som de ljusberoende reaktionerna producerar mer ATP och NADPH än vad som kan användas av de ljusoberoende reaktionerna. Eftersom fotosyntesen också begränsas av den omgivande koldioxidhalten upprepas ofta ljuskurvorna vid flera olika konstanta koldioxidhalter.
