En asteroid är en rymdsten. Det är ett litet föremål i solsystemet som rör sig runt solen. Den är som en planet men mycket mindre. Asteroider varierar kraftigt i storlek — från meterstora stenblock (mindre än en bil) upp till nästan 1 000 km i diameter; det största objektet i huvudbältet, Ceres, är ungefär 940 km i diameter. Några få asteroider har en eller flera asteroidmåne eller förekommer i binära system.

Benämning och synlighetsutseende

Namnet "asteroid" betyder "som en stjärna" på det gamla grekiska språket. På natthimlen kan små asteroider uppfattas som svaga punkter och därför likna stjärnor, men de rör sig i verkligheten runt solen medan stjärnornas sken endast verkar förflytta sig på grund av att jorden snurrar. Asteroider producerar inte sitt eget ljus utan reflekterar solens ljus. På grund av detta har termen "planetoid" ("som en planet") ibland föreslagits som alternativ.

Upptäcktshistoria

Den första asteroiden upptäcktes 1801 av Giuseppe Piazzi, som kallade den Ceres. Därefter upptäcktes objekt som Juno, Pallas och Vesta. Under mitten av 1800‐talet hade så många upptäckts att man började numrera dem med en beteckning för mindre planeter som började med 1 Ceres. Sedan dess har upptäckstakten ökat dramatiskt tack vare datoriserade teleskop och automatiska sökprogram — astronomer hittar numera tusentals asteroider varje månad. En viktig praktisk anledning till detta är att förutse asteroidnedslag.

Ursprung och sammansättning

Asteroider är kvarlevor av stenar och annat material från solsystemets tidiga bildning för ungefär 4,6 miljarder år sedan. De bildades av materal som inte sammanfogades till en större kropp, ofta påverkade av gravitationella störningar från stora planeter som Jupiter. Vissa asteroider är rika på kol, andra innehåller mycket metall (järn och nickel) eller varierande mängder silikater.

Beroende på yta och spektralegenskaper klassificeras de i olika asteroidspektraltyper. De vanliga huvudgrupperna inkluderar:

  • Typ C (kolrika): mörka, vanliga i yttre delen av huvudbältet.
  • Typ S (steniga): ljusare, silikat‑rika, ofta i inre delen av bältet.
  • Typ M (metalliska): kan vara rester av differentierade kroppars kärnor.
  • Andra typer som V (basaltisk, t.ex. kopplat till Vesta), D, P med flera förekommer också.

Var i solsystemet finns asteroider?

De flesta asteroider i vårt solsystem finns i huvudbältet, det så kallade asteroidbältet mellan banorna för Mars och Jupiter. Inom bältet finns dessutom familjer av asteroider som bildats av nedslag och områden med tomrum orsakade av resonanser med Jupiter (Kirkwoodgap).

Men många asteroider ligger inte i huvudbältet. Det finns bland annat:

  • Trojanska asteroider som ligger i Jupiters (och även andra planeters) lagrangepunkter.
  • Centaurer mellan Jupiter och Neptunus som ofta är isigare och övergår i kometer.
  • Jordnära objekt (NEO) som korsar eller kommer nära jordens bana — dessa kallas jordnära asteroider.

Storlek, månar och meteoriter

Asteroider kan vara allt från några meter till hundratals kilometer över. Några större kroppar i huvudbältet är stora nog för att anta ungefär sfäriska former (t.ex. Ceres). Mindre fragment kan falla in i jordens atmosfär och överleva som meteoriter — dessa ger viktig information om solsystemets uppbyggnad och historia.

Meteoriter som når jordytan klassificeras i huvudsak som stenkondriter (kondriter), stenkroppar utan korn (achondriter) och järnmeteoriter — de kopplas ofta till specifika asteroidtyper och källkroppar.

Hot mot jorden och historiska nedslag

Många forskare menar att asteroidnedslag har spelat en avgörande roll i jordens historia. Ett stort nedslag för ungefär 66 miljoner år sedan är kopplat till utdöendet av dinosaurierna (Chicxulub) och andra utdöendena. Mindre men fortfarande allvarliga händelser, som Tunguska‑explosionen 1908 eller meteoritinträdet vid Tjeljabinsk 2013, visar att även relativt små kroppar kan orsaka skador.

Asteroider som kommer nära jorden övervakas noggrant. Man använder definitioner som NEO (Near‑Earth Object) och PHA (Potentially Hazardous Asteroid) för att bedöma risk. Moderna övervakningsprogram — från både mark- och rymdbaserade instrument — syftar till upptäckt, banbestämning och uppskattning av kollision sannolikhet.

Upptäckt, övervakning och skydd

Upptäckten och katalogiseringen av asteroider görs i stor utsträckning med automatiserade sökprojekt som använder stora fältkameror och beräkningsprogram för att hitta rörliga objekt. När en asteroid upptäcks följer observerande nätverk upp för att bestämma dess bana, storlek och reflektionsegenskaper.

För att minska risken för framtida farliga nedslag utvecklas metoder för att avleda ett objekt:

  • Kinetisk krock — skicka en sond som ändrar asteroidens bana genom en kraftig kollision (DART‑uppdraget är ett test av denna metod).
  • Gravitationstraktor — en rymdfarkost som långsamt drar objektet med sin gravitation.
  • Nukleär deflektion — extremt kraftfull metod som diskuteras för mycket stora hot.

Rymdsonder och forskning

Under de senaste decennierna har flera rymdsonder besökt, kretsat kring eller landat på asteroider: NEAR Shoemaker vid Eros, Dawn vid Vesta och Ceres, japanska Hayabusa och Hayabusa2 som återförde prover, samt amerikanska OSIRIS‑REx som tog prover från en jordnära asteroid. Framtida uppdrag, som Lucy till Trojans och uppföljningar av DART‑testet tillsammans med ESA:s Hera, fortsätter att öka vår förståelse.

Praktisk och vetenskaplig betydelse

Studiet av asteroider ger insikt i solsystemets bildningsprocesser och de material som fanns vid dess födelse. Asteroider är också intressanta som möjliga källor för utvinning av metaller och volatiler i framtida utvinning och rymdindustri. Samtidigt är deras potentiella fara för livet på jorden en viktig anledning till fortsatt forskning, upptäckt och beredskap.

Sammanfattningsvis är asteroider små, varierande kroppar i solsystemet — kvarlevor från dess bildning — som finns framför allt i asteroidbältet, men också som jordnära asteroider med både vetenskapligt värde och potentiella risker för jorden.