Moa var stora flyglösa fåglar. De levde bara på Nya Zeeland och är nu helt utdöda. Moa var en del av de så kallade ratiterna – en grupp stora, marklevande fåglar utan flygförmåga.

Det fanns nio arter (i sex släkten) av moa. De största och mest kända var släktet Dinornis, som kunde bli upp till 3,6 meter långa och väga upp till cirka 230 kilo. Andra arter var betydligt mindre och kunde vara ungefär en meter höga.

Utseende och anatomi

Moa saknade fungerande vingar – hos flera arter fanns bara små, reducerade vingknölar under fjäderdräkten. De hade kraftiga ben, långa halsar och relativt stora huvuden med anpassade näbbar för att beta växtlighet. Fjäderdräkten varierade mellan arterna och hjälpte troligen till att reglera värme och skydda mot väder. Moa saknade bröstbenets båtformade "keel" som behövs för flygmuskler, vilket bidrog till deras flygoförmåga.

Levnadssätt och föda

Moa var växtätare och fyllde olika nischer i Nya Zeelands ekosystem. Mindre arter åt ofta lågväxande buskar och blad, medan de större arterna nådde högre växtlighet med sina långa halsar. Fynd av maginnehåll och koproliter (fossila spillningar) visar att deras kost bestod av blad, kvistar, frön och frukter. Många fynd visar också att moa använde stenar i magen (gastroliter) för att mala maten.

Utdöende och orsaker

Māorifolket kom till Nya Zeeland från Oceanien för ungefär tusen år sedan. När människor etablerade sig i landet fanns moa i stora antal, särskilt på Sydön. Arkeologiska platser med bevis på moajakt och slakt finns spridda över hela Nya Zeeland.

Moa utrotades för omkring 600–700 år sedan, inom ett par hundra år efter människans ankomst. Även om moa tidigare hade överlevt att bli jaktbyten för stora rovdjur som Haasts örn, kunde de inte uthärda den kombination av intensiv jakt, habitatförändringar genom bränning och skogsavverkning samt andra människors aktiviteter.

Fynd och forskning

Skelett, fjädrar, äggskal och avföringsrester bevarade i grottor och torra miljöer har gett forskare möjlighet att studera moornas biologi. DNA-analyser och radiokolbeskrivningar har hjälpt till att fastställa släktskap och datering, vilket förklarar hur snabbt populationerna kollapsade efter människans ankomst. Artefakter gjorda av moa-ben och -fjädrar visar också fåglarnas betydelse för māorikulturen.

De senaste årens utdöenden (också de flesta fåglar) har orsakats av förändrade livsmiljöer och introducerade arter, vilket fortsätter att vara ett centralt problem för Nya Zeelands unika djurliv.