Gastornis, tidigare känd som Diatryma, är ett utdött släkte av stora flyglösa fåglar. De levde under de sena paleocena och tidiga eocena epokerna i kainozoikum. De första lämningarna upptäcktes i mitten av 1800‑talet.

På 1870‑talet upptäckte den berömda amerikanska paleontologen Edward Drinker Cope en annan, mer komplett uppsättning fossiler i Nordamerika och gav dem namnet Diatryma.

Fossila lämningar av dessa fåglar har hittats i västra och centrala Europa (England, Belgien, Frankrike och Tyskland) samt i Nordamerika. Deras levnadssätt är omtvistat.

Utseende och storlek

Gastornis var massiva, kraftigt byggda fåglar med korta vingar och kraftiga ben, vilket tydligt visar att de inte kunde flyga. De nådde uppskattningsvis mellan cirka 1,5 och 2 meter i höjd (mätt till huvudet), och kroppsmassan har uppskattats olika i forskningen — uppskattningar varierar från några tiotals kilogram upp till över hundra kilo beroende på metod och individ. Deras stora, robusta skallar och kraftiga näbbar har ofta tolkats som anpassningar för att hantera hård och tung föda.

Taxonomi och namnhistorik

Taxonomin kring Gastornis/Diatryma har varit komplicerad. Namnväxlingar beror på att fossiler hittats både i Europa och Nordamerika och att de tidigt fick olika vetenskapliga namn. Vissa forskare använder Gastornis för de europeiska arterna och Diatryma för de nordamerikanska, medan andra behandlar dem som nära släktingar eller till och med samma släkte. Revisioner av material och nya fynd har successivt förtydligat släktets ställning, men diskussioner kring artgränser och synonymi fortsätter.

Fossilfynd och utbredning

Fynden från Europa (bland annat från Frankrike) och Nordamerika visar att dessa fåglar var spridda över norra halvklotet under slutet av paleocen och början av eocen. Fossilmaterialet består ofta av skellettdelar som käkar, kranier, lårben och andra långa ben, vilket möjliggör relativt goda rekonstruktioner av kroppsformen trots att kompletta skelett är ovanliga.

Ekologi och levnadssätt

Tidigare tolkades Gastornis ofta som en toppredator — en stor, köttätande jägare som kunde knäcka ben och fånga större byten. Nyare analyser, bland annat studier av näbbens form, biomekaniska modeller och stabila isotoper i fossila ben, har dock lett till alternativa tolkningar. Många forskare menar nu att Gastornis troligen var växtätare eller allätare som åt hård vegetation, frön, rötter och kanske frukt. Det är också möjligt att de åt kadaver och ägg om tillfälle gavs.

Deras robusta kroppar och långa, kraftiga ben tyder på att de var anpassade till ett liv på marken i öppna skogar och buskskogsmiljöer. Klimatet under paleocen–eocen var generellt varmare än i dag, och landskapen bestod av frodiga skogar där sådana stora fåglar kunde finna föda och skydd.

Arter och representativa fynd

Bland de mer kända arterna finns de som traditionellt kallats Gastornis parisiensis i Europa och Diatryma (ibland Diatryma gigantea) i Nordamerika — namnsättningen varierar beroende på tolkning av släktgränser. Många större naturhistoriska museer visar rekonstruktioner eller skelettrepliker av dessa fåglar, vilket bidragit till deras välkända status bland forna jättedjur.

Betydelse och utdöende

Gastornis är ett typiskt exempel på den snabba evolutionära strukturomvandlingen hos fåglar efter dinosauriernas utdöende vid slutet av krita. De stora, flyglösa formen visar på hur olika ekologiska nischer snabbt kunde fyllas under kenozoikum. De försvinner ur fossilarkivet under eocen, troligen till följd av klimatförändringar, habitatförändringar och konkurrens med andra däggdjur och fåglar när ekosystemen fortsatte att omformas.

Sammanfattningsvis är Gastornis/Diatryma en fascinerande grupp flyglösa fåglar som illustrerar tidiga kenozoiska ekosystem och de utmaningar forskare fortfarande står inför när det gäller att tolka fossila djurs levnadssätt och taxonomiska relationer.