De äldsta daterade stenarna på jorden är av flera olika typer och det är viktigt att skilja mellan äldsta material, äldsta mineral och äldsta intakta bergarter. Här följer en fördjupning av de tre huvudkategorierna som ofta nämns.
1. Månprover: Det finns mycket tidiga stenar som har förts till jorden från månen. Detta är relevant eftersom månen en gång bildades i samband med jorden: se hypotesen om jätteslag. Bland de återförda proverna finns månprov 67215 från Apollo 16, som har daterats till cirka 4,46 miljarder år. Dessa åldrar bestäms med radiometriska metoder (t.ex. uran–bly, kalium–argon, samarium–neodym beroende på provtyp). Eftersom provet finns på jorden i dag räknas det ibland som det äldsta kända stenen som finns här, men det är viktigt att förstå att det bildades på månen och därför inte är jordiskt material i ursprunglig mening.
2. Zirkoner: Det äldsta materialet av jordiskt ursprung som har daterats är zirkonmineral från Jack Hills i västra Australien. Ett enskilt zirkonkorn har åldern 4,404 ± 0,008 miljarder år (U–Pb-datering). Dessa zirkoner är detritala mineral — alltså sandkorn som ursprungligen bildats i äldre berg och sedan blivit inbyggda i yngre sediment — och de är ovanligt motståndskraftiga mot omvandling, vilket gör att de kan bevara extremt gamla ålderssignaturer. Den äldsta kontinuerligt daterbara populationen av Jack Hills-zirkoner ligger också nära ≈4,35 miljarder år. Zirkonernas kemi och isotopsammansättning har gett viktig information om tidig kontinental skorpa och tillgång på vatten på den tidiga jorden.
3. Acasta Gneiss och andra forna bergarter: Den äldsta intakta bergarten på jordytan är ofta angiven som Acasta Gneiss i den kanadensiska skölden i Nordvästra territorierna i Kanada. Acasta Gneiss består av arkeiska magmatiska och gnejsiska kärnor som exponerats genom bergskedjor som blottats av glaciärer. Åldern för Acasta Gneiss är ungefär 4,03 miljarder år, bestämd främst via zirkondatering och andra radiometriska metoder. Andra kandidater för mycket gamla bergarter inkluderar bland annat de metamorfa bergarterna i Isua (Grönland, ≈3,8 Ga) och det omstridda Nuvvuagittuq-område i Kanada där vissa tolkningar antytt åldrar upp till ~4,28 Ga — dessa tolkningar är emellertid föremål för debatt beroende på vilken isotopsystematik och tolkning som används.
Varför dessa skillnader spelar roll: när man talar om "äldsta" måste man välja vad man menar — den äldsta biten material som finns på jorden i dag (t.ex. månprover), det äldsta kända mineralet med jordiskt ursprung (zirkoner från Jack Hills), eller den äldsta bevarade bergarten (Acasta Gneiss). De olika typerna berättar olika saker om tidig geologi: zirkoner visar att stabil skorpa och vätska/ytvatten kan ha funnits mycket tidigt, medan intakta bergarter ger information om kontinuerlig geologisk historia och tektonik.
Metoder och osäkerheter: åldersbestämningar bygger på radiometriska tekniker (t.ex. U–Pb i zirkon, Sm–Nd, Rb–Sr, Ar–Ar) och varje metod och provtyp har sina egna källor till osäkerhet. Områden med kraftig metamorfos eller omblandning kan göra tolkningen svårare. Därför revideras och förfinas många åldersbestämningar löpande när bättre analyser och nya prover blir tillgängliga.
Sammanfattningsvis: månprovet 67215 (~4,46 Ga) är det äldsta materialet som nu finns på jorden men härstammar från månen; Jack Hills-zirkoner (~4,404 Ga) är de äldsta kända mineralen med jordiskt ursprung; och Acasta Gneiss (~4,03 Ga) är ett av de äldsta bevarade bergarterna på jordytan. Tillsammans ger dessa fynd viktiga ledtrådar till hur och när den tidiga jordskorpan och ytmiljön utvecklades.
