Paleocen | den första geologiska epok i den paleogena
Paleocen är den första geologiska epoken i den paleogena perioden. Den började efter slutet av kritan och varade i ungefär 10 miljoner år. Den följdes av den eocena epoken.
Paleocen började och slutade med en utdöende händelse, var och en av helt olika karaktär. Epoken inleddes med K/T-utdöendet, som orsakades av en kombination av ett meteoritnedslag (Chicxulub-kratern) och ett enormt vulkaniskt basaltutbrott som gav upphov till Deccanfallen i det nuvarande Indien. Detta orsakade utrotningen av många grupper, däribland dinosaurierna och många andra reptiler.
Epoken avslutades med det paläocen-eocena termiska maximumet, en anoxisk händelse i djupa hav (DOAE). Detta innebär att det saknades syre i havets djup, vilket innebar att inga högre livsformer kunde överleva. Detta ledde till ett massutdöende av mellan 35-50 % av djuphavsformer som t.ex. bentiska foraminiferer. Samtidigt skedde en stor förändring av däggdjurstyperna på land.
Laramid-orogenin orsakades av att oceanisk skorpa subducerades under den nordamerikanska plattan.
K-Pg-gränsen registrerad i en sten från Wyoming (den vita strecket i mitten)
Restaurering av ett patagoniskt landskap under Danianska perioden
Klimat
Efter en svalare start blev klimatet varmare under epoken, mycket varmare än idag, och världen var kraftigt skogbevuxen. Det fanns inga platåglaciärer vid polerna. Varma hav cirkulerade över hela världen, inklusive polerna. Den tidigaste paleocen uppvisade en låg mångfald och rikedom av marint liv, men denna trend vände senare under epoken. Tropiska förhållanden gav upphov till ett rikt marint liv, inklusive korallrev. När de marina reptilerna dog ut i slutet av kritaperioden blev hajarna de främsta rovdjuren. I slutet av kritaperioden dog ammoniterna och många arter av foraminiferer ut.
Den marina faunan började också likna den moderna faunan. Endast de marina däggdjuren och en viktig hajfamilj, Carcharhinidae, saknas.
Icke-aviära dinosaurier kan ha överlevt i viss utsträckning till det tidiga Danianstadiet av den paleocena epoken omkring 66 mya. Det kontroversiella beviset för detta är ett benben från en hadrosaurie som hittats i paleocena skikt i New Mexico, men sådana sena former kan vara avledda fossil. Det innebär att de fossiliserades, sedan upptäcktes de av erosion och begravdes igen i ett yngre lager av bergarter.
Polarskogar
Det varma paleocena klimatet, i likhet med kritans klimat, gav stöd åt polarskogar. Nederbörden är en viktig faktor för växternas mångfald nära ekvatorn, men polarväxterna måste anpassa sig till ljus (polarnätter och midnattssol) och temperatur. På grund av detta har växter från båda polerna utvecklat vissa liknande egenskaper, t.ex. breda blad. Växtdiversiteten vid båda polerna ökade under hela paleocen, särskilt i slutet, i takt med att den globala temperaturen ökade.
Paläocenets olika stadier
Paleocen delas in i tre skeden:
| Scen | Tid för en miljon år sedan |
| Thanetian | 59.2 - 56 |
| Selandian | 61.6 - 59.2 |
| Danian | 66 - 61.6 |
Frågor och svar
Fråga: Vad är paleocen?
S: Palaeocen är den första geologiska epoken i den paleogena perioden. Den började efter slutet av kritan och varade i ungefär 10 miljoner år.
F: Vilken händelse markerade början på paleocen?
S: Början av paleocen markerades av ett K/T-utdöende som orsakades av en kombination av ett meteoritnedslag (Chicxulub-kratern) och ett enormt vulkaniskt basaltutbrott som gav upphov till Deccanfallen i det nuvarande Indien.
Fråga: Vad orsakade detta utdöende?
S: Denna utdöende händelse orsakades av en kombination av ett meteoritnedslag (Chicxulub-kratern) och ett enormt vulkaniskt basaltutbrott som gav upphov till Deccan Traps i det nuvarande Indien.
Fråga: Hur länge varade det?
S: Paleocen varade i ungefär 10 miljoner år.
Fråga: Vad följde efter den?
Svar: Paleocen följdes av Eocen.
F: Hur slutade den?
S: Palaeocen avslutades med en utdöende händelse som kallas Palaeocen-Eocen Thermal Maximum, som var en oceananoxisk händelse (DOAE). Detta innebär att syrehalten var låg i djupvattenformer som t.ex. bentiska foraminiferer, vilket orsakade massutdöenden på 35-50 %. Vid denna tid skedde också stora förändringar av däggdjurstyper på land.
