Ornament (musik)
Inom musiken är ornament noter som läggs till huvudnoterna i ett musikstycke för att göra det mer intressant. Det finns flera olika typer av ornament, bland annat triller och glidningar. Musik från renässansen och barocken har många ornament. Kompositören brukar visa vilka ornament som behövs genom små tecken som är skrivna ovanför noterna. I vissa stycken, särskilt i långsamma satser, visade kompositörerna ofta inte vilka ornament som behövdes: de förväntade sig att de utövande musikerna skulle sätta in dem själva. Att förstå det korrekta sättet att ornamentera musik brukade vara en mycket viktig del av konsten att sjunga eller spela ett musikinstrument.
Det korrekta sättet att dekorera musik varierade mycket från ett land till ett annat och från ett århundrade till ett annat. Idéerna om hur musik ska framföras förändrades hela tiden. Det är viktigt för dagens musiker, som vill spela musik från dessa äldre perioder, att veta så mycket som möjligt om historiska musikstilar. Ibland måste vi göra gissningar om vad en kompositör kan ha velat. Som tur är har flera kompositörer och musikteoretiker skrivit böcker om hur man spelar ornament. Detta gör det möjligt för oss att förstå de olika spelformerna. Ibland skrev kompositörerna ett förord (introduktion) i sin musik för att förklara för den utövande konstnären hur han eller hon ska spela de ornament som de hade skrivit.
Det finns olika typer av smycken. En "grace note" är en not som är skriven med mindre bokstäver för att visa att dess notvärde (hur länge den varar) inte räknas som en del av det totala tidsvärdet för takten.
I Spanien kallades dessa ornament för "diferenzias". De användes redan på 1500-talet, då de första böckerna med musik för gitarr gavs ut. I fransk musik kallades de "agréments".
Ornament skrevs fortfarande i musik från den klassiska musikperioden, även om de gradvis användes allt mindre då kompositörerna började skriva exakt alla toner som skulle spelas. Under den romantiska perioden användes de knappt, utom för "tr" som betyder "trill".
Typer av barock/klassiska ornament
Trill
En trill är en snabb växling mellan huvudnoten och tonen ovanför den. Den kallades också för en shake. Om musiken skrevs före 1800 spelas trillern vanligtvis genom att man börjar en ton ovanför den skrivna tonen. Om musiken skrevs efter 1800 spelas trillern vanligtvis genom att börja på den skrivna noten och gå upp till noten ovanför. Detta var naturligtvis inte en fast regel: förändringar i spelmetoderna skedde gradvis.
Ibland avslutas trillen med en vändning (tonen ovanför, huvudnoten, tonen under, huvudnoten).
Trillern visas i musikalisk notation med antingen a t r {\displaystyle tr~~~~}
eller a t r {\displaystyle tr~~~~} ~~, där ~ står för trillens längd, ovanför notan.
Mordent
Mordent är som en mycket kort trill, vanligtvis bara huvudnoten, noten ovanför och huvudnoten igen. Om mellannoten är noten under kallas detta för en "inverterad mordent" eller "lägre mordent".
Det övre mordentet anges med ett kort snirkel (som också kan indikera en trill); det nedre mordentet är detsamma med ett kort vertikalt streck genom det:
Precis som med trillern beror den exakta hastigheten med vilken mordenten spelas på styckets hastighet, men i en måttlig hastighet kan den spelas så här:
Sväng
En kort figur som består av noten ovanför den angivna, noten själv, noten under den angivna och noten själv igen. Den markeras av en speglad S-form som ligger på sin sida ovanför noten.
Den lägre adderade tonen kan eller kan inte vara kromatiskt upphöjd (förvandlas till en skarp).
En inverterad vändning (noten under den angivna noten, noten själv, noten ovanför den och noten själv igen) indikeras vanligen genom att sätta ett kort vertikalt streck genom det normala vändtecken, men ibland vänds själva tecknet upp och ner.
Tillträde
Appoggiatura betyder bokstavligen "lutande ton". Ordet kommer från det italienska ordet appoggiare, "luta sig mot". Det är en ton som vill falla ner till nästa ton som ingår i harmonin. Kompositörer skrev ofta en appoggiatura med små bokstäver. Det betyder vanligtvis att den måste spelas genom att ta halva tidsvärdet av nästa not (till exempel: en appoggiatura framför en quaver (åttondelsnot) gör båda noterna till två semiquavers (sextondelsnoter). Under 1700-talet slutade kompositörerna att skriva dem med små bokstäver och skrev dem bara som vanliga noter.
Acciaccatura
En acciaccatura är en ton som spelas så snabbt som möjligt. Det betyder en "krossad ton" (på italienska betyder acciaccare "krossa"). Den skrivs normalt med små bokstäver men med ett snedstreck genom den för att visa att det inte är en appoggiatura. De flesta utövare spelar acciaccatura exakt på takten, men ibland är det bättre att spela den strax före takten så att huvudnoten ligger exakt i tid på takten.
Frågor och svar
F: Vad är ornament i musik?
S: Ornament i musik är noter som läggs till huvudnoterna i ett musikstycke för att göra det mer intressant.
F: Vilka typer av ornament finns det?
S: Det finns flera olika typer av ornament, bland annat triller och glidningar.
F: Hur visade kompositörerna vilka ornament som behövdes?
S: Kompositören visade vanligtvis vilka ornament som behövdes genom små tecken som skrevs ovanför noterna. I vissa stycken, särskilt i långsamma satser, visade kompositörerna ofta inte vilka ornament som behövdes och förväntade sig att utövarna själva skulle sätta in dem.
F: Hur förändrades idéerna om hur musik ska framföras med tiden?
S: Idéerna om hur musik bör framföras förändrades hela tiden från ett land till ett annat och från ett århundrade till ett annat.
Fråga: Vad är en grace-not?
Svar: En "grace note" är en not som skrivs med mindre bokstäver för att visa att dess notvärde (hur länge den varar) inte räknas som en del av det totala tidsvärdet för takten.
F: När användes diferenzias i gitarrmusik? S: Diferenzias användes redan på 1500-talet när de första böckerna med gitarrmusik producerades.
F: Användes ornamentering fortfarande under kompositioner från den klassiska perioden?
S: Ornament skrevs fortfarande i musik från den klassiska perioden även om de gradvis blev mindre vanliga när kompositörerna började skriva exakt alla toner som skulle spelas.
