Hörselben (öronben) – de tre minsta benen i mellanörat och deras funktion

Hörselbenen är de tre minsta benen i människokroppen. De kan kallas öronben eller hörselben. De finns i hörselsystemet hos alla däggdjur.

De ligger i mellanörat och överför ljud från luften till den vätskefyllda labyrinten (cochlea). Avsaknad av hörselbenen skulle orsaka måttlig till svår dövhet.

De tre hörselbenen

Hammaren (malleus) – fäster i trumhinnan och överför trumhinnans rörelser vidare till städet.
Städet (incus) – sitter mellan hammaren och stigbygeln och fungerar som en länk/vridpunkt i kedjan.
Stigbygeln (stapes) – det minsta benet och kroppens minsta ben, vars fotplatta täcker öppningen till innerörat (oval fönster) och överför vibrationer till cochleas vätska.

Hur de fungerar

Hörselbenens uppgift är att effektivt överföra ljudenergi från den stora, luftfyllda trumhinnan till den småskaliga, vätskefyllda cochlean. Detta görs genom:

Mechanisk hävstångsverkan: Kombinationen av benens längder och ledade förbindelser förstärker kraften från trumhinnan.
Areaomvandling (impedansmatchning): Trumhinnan har en mycket större yta än stigbygelns fotplatta vid ovala fönstret. Denna skillnad ökar det tryck som överförs till innerörats vätska och minskar därigenom energi som skulle förloras vid övergången från luft till vätska.
Skyddande reflexer: Muskler i mellanörat, främst stapedius- och tensor tympani-musklerna, kan spännas för att dämpa ljudöverföring vid mycket höga ljudnivåer och skydda innerörat.

Utveckling och evolution

Embryologiskt härstammar hörselbenen från de första och andra gälbågsarna (pharyngeala bågarna). Evolutionärt är dessa ben modifierade former av käkben hos tidiga reptiler — en viktig förändring som skedde hos de första däggdjuren och gav förbättrad hörselfunktion.

Klinisk betydelse

Ledningshinder (conductive hearing loss): Skador, infektioner (t.ex. kronisk otit), otoskleros (benbildning som kan låsa stigbygeln) eller medfödda missbildningar i hörselbenen ger nedsatt överföring av ljud och därmed hörselnedsättning.
Diagnostik: Otoskopi, tympanometri, stapedialreflexmätning, audiometri och ibland CT-undersökning används för att utreda problem i ossikelkedjan.
Behandling: Vid vissa tillstånd kan kirurgi (t.ex. stapedektomi eller rekonstruktion/ossikuloplastik med proteser) återställa eller förbättra hörseln; vid andra tillstånd används hörapparat eller benledningshjälpmedel.

Sammanfattning

Hörselbenen — hammaren, städet och stigbygeln — är små men avgörande för vår förmåga att höra. Genom mekanisk förstärkning och impedansmatchning förflyttar de ljudenergi från trumhinnan till cochlean. Skador eller sjukliga förändringar i dessa ben leder oftast till ledningshörselnedsättning, men många orsaker är möjliga att diagnosticera och i många fall behandla.

Anatomi

Hörselbenen är, i ordning från trumhinnan till innerörat (från ytligt till djupt), malleus, incus och stapes. Termerna betyder hammare, städ och stigbygel.

Malleus (hammaren) ansluter till incus och är fäst vid trumhinnan, varifrån vibrerande ljudtrycksrörelser överförs.
Incus (städ) är kopplat till båda de andra benen.
Stapes (stigbygeln) är kopplad till incus och är fäst vid membranet i fenestra ovalis, det elliptiska eller ovala fönstret eller öppningen mellan mellan mellanörat och innerörat.

Utveckling

Studier har visat att öronbenet hos däggdjursembryon är fäst vid tandbenet, som är en del av underkäken. Det är förbenade (förvandlade till ben) delar av brosket, som kallas Meckels brosk, som är fäst vid käken. När embryot utvecklas hårdnar brosket och bildar ben. Senare under utvecklingen lossnar benstrukturen från käken och vandrar till området kring innerörat. Strukturen kallas för mellanörat och består av incus, stapes, malleus och trumhinnan. Dessa motsvarar de quadrate, preartikulära, artikulära och angulära strukturerna hos tidigare landlevande ryggradsdjur.