Syrebehandling – vad är det, indikationer, metoder och typer

Syrebehandling, även kallad kompletterande syrgas, innebär att syrgas (O₂ ) används för medicinsk behandling genom att ge patienten gasen för inandning. Det kan användas vid sjukdomar som hypoxi, kolmonoxidförgiftning och klusterhuvudvärk. Den kan användas under lång tid för personer som lider av sjukdomar som sänker syrehalten i blodet som KOL och cystisk fibros. Det kan ges på några olika sätt, till exempel genom en näsanyl, ansiktsmask eller inuti en hyperbarisk kammare. Syrehalten måste vara tillräckligt hög för att andningen ska hålla patienten frisk och för normal cellmetabolism.

Vad syrebehandling syftar till

Korrigera hypoxemi: höja syremättnaden i blodet (SaO₂) och därmed säkra vävnadens syretillförsel.
Lindra dyspné: minska andningssvårigheter och arbetet för andningen.
Förebygga organsvikt: undvika hypoxisk skada på hjärna, hjärta och andra organ.
Specifika terapeutiska effekter: t.ex. högflödessyrebehandling vid klusterhuvudvärk eller hyperbar syrgas vid svår kolmonoxidförgiftning.

Indikationer

Vanliga indikationer för tillfällig eller kontinuerlig syrebehandling är:

Akut hypoxemi vid infektioner, pneumoni, akut respiratorisk insufficiens.
Kronisk hypoxemi vid KOL, cystisk fibros, pulmonell fibros och andra kroniska lungsjukdomar.
Kolmonoxidförgiftning (behandlas ofta med 100 % O₂ eller hyperbar syrgas).
Klusterhuvudvärk – akut högflödesbehandling med 100 % O₂ kan avbryta anfallen.
Postoperativt eller vid chock, hjärtinfarkt eller trauma där syresättning är hotad.
Hyperbar syrgasbehandling vid dykarsjuka, luftemboli och vissa sår som kräver ökat syretryck.

Metoder och typer av syrgastillförsel

Val av metod beror på hur mycket syre patienten behöver, om noggrann FiO₂ krävs, och om patienten andas spontant eller behöver assisterad ventilation.

Näskanyl (nässlang): lågflödsmetod, vanlig vid lätt till måttlig hypoxemi. Flow 1–6 L/min motsvarar ungefär FiO₂ 24–44 %.
Enkel ansiktsmask: flow 5–10 L/min, FiO₂ cirka 40–60 %.
Reservoarmask (non-rebreather): högre FiO₂ (upp till ~60–90 %) vid flow 10–15 L/min; används vid mer uttalad hypoxi.
Venturimask: precis kontroll över FiO₂ (vanligtvis 24–50 %) och används när noggranna syremål behövs.
Högflödes näs-kanyl (HFNC): upp till 60 L/min, uppvärmd och fuktad gas med justerbar hög FiO₂; ger bättre komfort och syrgasleverans än standardkanyl.
Non-invasiv ventilation (CPAP/BiPAP): kombinerar tryckstöd och syrgas för patienter med respiratorisk insufficiens.
Invasiv mekanisk ventilation: intubation och ventilator med kontrollerad FiO₂ vid livshotande andningssvikt.
Hyperbar syrgas (HBO): patienten sitter i trycksatt kammare med 100 % O₂ på ett högre än atmosfäriskt tryck — indikationer inkluderar svår kolmonoxidförgiftning, dykarsjuka och vissa svårläkta sår.
Långtidsbehandling (LTOT): portabelt syrgasflöde eller koncentrator för patienter med kronisk hypoxemi som behöver syrgas flera timmar per dygn.

Målsättningar och dosering

Allmänna SpO₂-mål: för de flesta patienter är målet SaO₂ 92–96 %.
Patienter med risk för koldioxidretention (t.ex. svår KOL): målsättet är oftast lägre, cirka SaO₂ 88–92 %, för att undvika hyperkapné.
Akuta situationer: vid kolmonoxidförgiftning och vissa akuta tillstånd ges ofta 100 % O₂ initialt.
Långtidsbehandling: indikationer baseras ofta på arteriell blodgas: PaO₂ ≤55 mmHg eller SaO₂ ≤88 % i vila, alternativt PaO₂ 56–59 mmHg vid kor pulmonale eller polycytemi.
Syre är ett läkemedel: det ska förskrivas, doseras och övervakas (t.ex. med pulsoximetri och arteria-blodgas).

Risker och biverkningar

Hyperoxi: för hög syrgaskoncentration kan vara skadlig i vissa tillstånd (t.ex. efter hjärtstopp, stroke och akut MI finns data som visar skadliga effekter av onödigt hög FiO₂).
Koldioxidnarkos: hos vissa patienter med kronisk CO₂-retention (ofta KOL) kan för hög syrgastillförsel leda till ytterligare koldioxidretention och nedsatt andningsdriv.
Absorptionsatelektas: höga FiO₂ under längre tid kan ge kollaps av små luftvägar.
Syretoxicitet i lungor och ögon: särskilt vid högtrycksbehandling eller långvarig hög FiO₂ hos nyfödda (retinopati hos prematura).
Hud- och slemhinneproblem: torrhet, näsblod, trycksår av mask eller cannula; fukta och kontrollera passform vid långtidsbruk.
Brandsäkerhet: syrgas understödjer förbränning — inga öppna lågor eller rökning i närheten av syrgasutrustning.

Uppföljning och monitorering

Kontinuerlig pulsoximetri för att säkerställa att målsättningen uppnås.
Arteriell blodgas (ABG) vid osäkerhet eller misstanke om koldioxidretention eller svår sjukdom.
Regelbunden kontroll av utrustning, flöden och anslutningar samt hudstatus där mask/cannula sitter.
Vid långtidsbehandling: regelbundna läkarbedömningar för indikation, behov och eventuell anpassning av flöde.

Praktiska råd och säkerhet för patienten

Syre ska användas enligt ordination — det är ett läkemedel.
Undvik rökning och öppen låga i närheten av syrgasutrustning.
Se till att slangar inte är knäckta och att utmatningsventiler fungerar.
Använd fuktare vid längre behandling för att undvika nästorrhet och näsblödning.
Informera anhöriga om säkerhetsregler och hantering av portabel utrustning (koncentratorer, flaskor).

Sammanfattningsvis är syrebehandling en viktig och ofta livräddande åtgärd vid många sjukdomstillstånd som orsakar nedsatt syresättning. Val av metod, flöde och målsättning måste anpassas individuellt och följas upp noggrant för att maximera nytta och minimera risker.