Penicillin – allt om antibiotikumet: upptäckt, användning och resistens

Penicillin – allt om antibiotikumet: upptäckt av Fleming, användning, allergier och växande antibiotikaresistens. Fakta, behandlingar och historisk betydelse.

Penicillin är ett vanligt antibiotikum som används för att behandla bakterieinfektioner. Det tillhör gruppen beta‑laktamantibiotika och är baktericid — det hämmar bakteriers uppbyggnad av cellväggen genom att binda till penicillinbindande proteiner (PBP). Penicillin var en av de första antibiotika som upptäcktes och fungerade särskilt väl mot stafylokocker och streptokocker, men under årens lopp har många bakteriestammar blivit resistenta. För att komma runt resistens utvecklar kemister och läkemedelsföretag ständigt nya, semisyntetiska varianter och kombinationer (t.ex. med beta‑laktamashämmare) för att bibehålla effekt mot olika bakterier.

Vad är penicillin och hur produceras det?

Penicillinet upptäcktes av den skotske forskaren Sir Alexander Fleming 1928, när han såg att en mögelform hämnade bakterietillväxt i en odling. Själva antibiotikan produceras naturligt av svampar i släktet Penicillium. Genom forskning och industriella processer har man kunnat massproducera penicillin sedan 1940‑talet och utveckla flera olika varianter, både naturliga och semisyntetiska.

Typer av penicillin

Det finns flera varianter som används kliniskt, bland annat penicillin G (benzylpenicillin), prokainpenicillin, bensatinpenicillin och fenoximetylpenicillin (penicillin V). Utifrån dessa har man också utvecklat bredspektriga penicilliner som ampicillin och amoxicillin samt kombinationer med beta‑laktamashämmare (t.ex. amoxicillin + klavulansyra).

Användningsområden

Penicillin används för behandling av en rad bakteriella infektioner. Vanliga indikationer är bland annat syfilis, tonsillit, hjärnhinneinflammation, lunginflammation och andra luftvägs‑ och hudinfektioner. Under andra världskriget. kom penicillin till stor nytta tack vare effektiv behandling av sårinfektioner och livshotande sepsis. I vissa fall används långverkande former, exempelvis bensatinpenicillin intramuskulärt, till behandling av syfilis och för profylax mot reumatisk feber efter streptokockinfektion.

Hur ges penicillin?

Penicillin kan ges oralt, intramuskulärt eller intravenöst beroende på infektionens art och allvarlighetsgrad. Val av preparat och dosering styrs av vilken bakterie som misstänks, hur känslig den är, patientens njurfunktion och om patienten är gravid eller ammande. Vissa preparat, som bensatinpenicillin, ges som enstaka intramuskulära doser vid vissa diagnoser (t.ex. primär syfilis).

Resistens — varför fungerar det inte alltid?

Antibiotikaresistens är ett växande problem. Bakterier kan utveckla flera olika mekanismer för att undkomma penicillin: produktion av enzymer som bryter ner antibiotikan (beta‑laktamaser), förändrade målproteiner (ändrade PBP, t.ex. MRSA), minskad upptag eller ökade effluxmekanismer, och förändringar i yttre membran hos gramnegativa bakterier. Denna utveckling gör att vissa infektioner inte längre svarar på traditionellt penicillin och kräver andra behandlingsstrategier.

Biverkningar och allergi

Vissa människor är allergiska mot penicillin. Symtomen kan variera från lindriga till livshotande och omfattar bland annat illamående, diarré eller utslag. I sällsynta fall kan patienter som är allergiska få feber, kräks eller allvarlig hudreaktion (t.ex. Stevens–Johnson‑syndrom). Eftersom penicillin är så vanligt är det också en av de vanligaste orsakerna till allvarliga läkemedelsallergier. På sjukhus används penicilliner ofta, men vid känd allvarlig allergi väljs alternativa antibiotika.

Det är viktigt att notera att många som uppger att de är penicillinallergiska inte längre är det — allergin kan försvinna med tiden. Allergitestning och, i vissa fall, desensibilisering kan därför vara aktuellt för att kunna använda förstahandsantibiotika när det är lämpligt.

Säkerhet och särskilda grupper

Penicilliner anses generellt säkra vid graviditet och amning och är ofta förstahandsval vid många infektioner i dessa grupper. Doser måste dock anpassas vid nedsatt njurfunktion eftersom många penicilliner utsöndras via njurarna. Hos barn används särskilda doseringsschema baserat på vikt.

Antibiotikastyrning och framtid

För att bromsa resistensutvecklingen är det viktigt att använda penicillin ansvarsfullt: bara vid bekräftad eller starkt misstänkt bakteriell infektion, med rätt dos och behandlingslängd, och gärna smalsprektrumspreparat när möjligt. Forskning fortsätter på nya antibiotika, beta‑laktamashämmare, alternativ behandling och snabba diagnostiska tester för att bättre riktad behandling och minska onödig antibiotikaanvändning.

Historiska nyckelpersoner

Upptäckten av penicillin tillskrivs Fleming, men det var den australiensiska forskaren Howard Walter Florey tillsammans med Ernst Boris Chain som utvecklade metoder för att rena och massproducera penicillinet, vilket gjorde det till ett praktiskt läkemedel. Fleming, Florey och Chain belönades med Nobelpriset i medicin 1945 för sina insatser.

Sammanfattningsvis är penicillin fortfarande en av hörnstenarna i modern infektionsbehandling, men dess effektivitet hotas av resistens. Rationell användning, korrekt diagnostik och fortsatta forskningsinsatser är avgörande för att bevara dess nytta.

Frågor och svar

F: Vad är penicillin?

F: När upptäcktes penicillinet?

F: Hur upptäckte Fleming penicillinet?

F: Vem utvecklade penicillinformen till ett läkemedel?

F: För vilka sjukdomar kan penicillin användas för att behandla?

F: När började det användas i stor omfattning?

F: Vilka är några symptom på en allergisk reaktion mot penicillin?

Sök med bokstav