Näbbdjur

Vilket slags djur är det?

Näbbdjuret liknar en bäver med sin bruna, pälsiga kropp och breda, platta svans. Till skillnad från bävern har den inga fötter (inga tår), vilket är bra för att simma. Näsan är stor och gummiaktig. Näbbdjuret kallas ibland för "ankskyltat näbbdjur" på grund av denna näsa. Den liknar nämligen en ankas näbb (mun). Näbbdjur kan vara stora eller små. De större näbbdjuren lever på Tasmanien medan de mindre lever i Queensland. Vuxna djur kan väga mindre än 1 kg eller upp till 3 kg. Dess kropp kan vara från 30 cm (12 tum) till 40 cm (16 tum) lång. Svansen kan vara 10 cm till 15 cm lång. Hanarna är ungefär en tredjedel (1/3) större än honorna.

Hanen har en vass ryggrad på sina två bakre vrister som kallas sporrar och som innehåller ett gift. Det dödar inte människor, men giftet har varit känt för att döda små djur, t.ex. hundar, och orsaka smärta som varar i upp till fyra månader. Mängden gift ökar under parningssäsongen.

Vad de äter

Näbbdjuret sover på dagen och rör sig mest på natten. Den är en mycket bra simmare och tillbringar mycket av sin tid i vattnet. Tårarna på dess fötter är sammanfogade. När den simmar skjuter den sig fram genom att flytta de två främre fötterna. Svansen och de bakre fötterna hjälper den att svänga till vänster eller höger, men gör den inte snabbare.

Näbbdjuret äter andra djur. Det äter maskar, insektslarver, räkor och yabbies, som är en sorts sötvattenskräftor. Den gräver upp dessa djur från flodbottnen med sin näbb eller fångar dem när den simmar. Dess näsa kan känna många saker som andra näsor inte kan känna. Näbbdjuret kan känna elektricitet från andra djur. Den håller ögonen stängda när den simmar och använder endast sina andra sinnen, t.ex. hörsel, känsel och förändringar i det elektriska fältet. Näbbdjuret kan också jaga utan att använda ögonen. Detta är anpassningar till livet i floder där vattnet är ogenomskinligt av sediment.

Reproduktion

På land lever näbbdjuret i hålor vid flodbankerna. Dessa hål är mellan 3 och 8 meter långa. Den gör dessa hål i flodbanken en bit ovanför vattnet. Den gillar att gömma sig under rötter. När en honan är dräktig gör honan mycket större hål, upp till 20 meter långa. Hon blockerar tunneln med jord på flera ställen. I slutet av tunneln bygger hon ett bo av vass för sina ägg.

Näbbdjuret lägger ägg i sitt bo. När ungarna kommer ut ur äggen efter cirka tio dagar håller de fast vid mamman. Mamman gör mjölk till de nya ungarna. Näbbdjuret har inga bröstvårtor, utan mjölken kommer genom små öppningar i huden. Det unga näbbdjuret dricker mjölken från moderns hud medan hon ligger på rygg. Vid sex veckor har ungarna päls och kan lämna hålan för korta resor. Efter fyra månader behöver de inte längre moderns mjölk.

Den långa perioden som beroende unga, tillgången till mjölk och det sätt på vilket de unga lär sig genom lek är alla avancerade inslag. Monotremes delar dem med alla andra däggdjur. Monotremes är en blandning av primitiva och avancerade egenskaper, en situation som kallas mosaisk evolution.

Var de bor

Näbbdjuret lever i små bäckar och floder i ett stort område i östra Australien. Kartan ovan visar detta med mörk lila. Den har setts i alpina sjöar på Tasmanien i söder och norrut i Queensland så långt som till Cape York-halvön i tropiska regnskogsfloder.

Förr levde näbbdjur i södra Australien, men det gör de inte längre. Det finns däremot platypus på Kangaroo Island, men de fördes dit i ett försök att rädda djur som man trodde skulle dö ut. Det finns mycket få, om ens några, näbbdjur kvar i större delen av Murray-Darlingbäckenet. Vattnet där är inte bra eftersom människor använde det för att odla växter och rensade bort träden från marken. Det är märkligt att näbbdjuret inte lever i vissa friska floder. Den lever dock i vissa mindre hälsosamma kustfloder, till exempel Maribyrnongfloden i Victoria.

Näbbdjur är svåra att se i det vilda. De ogillar områden med människor, tillbringar större delen av sin tid under jorden eller under vatten och sover på dagen. I Eungella National Park i Queensland finns det ställen vid floden med utsiktsplatser där man vanligtvis kan se vilda näbbdjur varje kväll.

Det förflutna och framtiden

Det första exemplaret av ett näbbdjur anlände till England 1799 i form av ett skinn från ett dött näbbdjur, så att biologer kunde studera det. Först trodde forskarna att skinnet var ett skämt, eftersom de trodde att inget djur kunde se så konstigt ut. De trodde att en asiat hade gjort den av bitar av olika djur.

Tidningen National Geographic hade en artikel om näbbdjuret 1939. Många människor över hela världen hade aldrig hört talas om näbbdjuret. I artikeln berättades det hur svårt det var att föda upp ungarna i djurparker. Även i dag har människor uppfostrat endast ett fåtal. David Fleay vid HealesvilleSanctuary i Victoria hade den första lyckade djurparksuppfödda näbbdjuret 1946. Han lyckades nästan igen 1972 i David Fleay Wildlife Park i Burleigh Heads i Queensland, men den dog efter 50 dagar. Healesville födde upp en till 1998 och ytterligare en år 2000. Taronga Zoo i Sydney födde upp tvillingar 2003, och 2006 föddes ytterligare ett djur.

Nötdjuret kommer troligen inte att dö ut helt inom den närmaste framtiden. Ekologer säger att den är "säker men står inför framtida hot" (säker nu men inte i framtiden) eller vanlig men sårbar (det finns många nu men de är inte säkra). De säger detta eftersom människor kan göra vattnet osäkert för näbbdjuret.