Plautus

Man vet inte mycket om Plautus tidiga liv. När Plautus var ung byggde han scener för pjäser. Han hjälpte också till med att ändra scenerna. Det kan vara då han började älska teatern. Folk märkte att han var en begåvad skådespelare. Han kallade sig "Macchius" (en clownistisk karaktär i populära farser) och "Plautus" (en term som betyder "plattfotad"). Traditionen säger också att han efter en tid tjänade tillräckligt med pengar för att börja arbeta inom sjöfarten. Han startade något, men han var inte framgångsrik. Han sägs då ha arbetat som någon som arbetade med händerna. På sin fritid lärde han sig om grekisk dramatik - särskilt Menanders nya komedi - på sin fritid. Hans studier ledde till att hans pjäser visades. Pjäserna visades för första gången mellan ca 205 f.Kr. och 184 f.Kr. Plautus' komedier är mestadels anpassningar av grekiska pjäser för romare. De är oftast baserade på de grekiska dramatikernas verk.

Plautus och det romerska samhällets gudar

H. M. Tolliver talar om Roms statsgudar och deras betydelse i Plautus teater. Dessa gudar var en viktig del av romarnas liv på Plautus tid - folk skulle dyrka dem. Tolliver berättar att gudarna inte var exakt som de gudar som dyrkas idag. De dyrkades men stod också som en nationell symbol. Statsreligionen fungerade också som ett politiskt verktyg. Om gudarna stödde en dålig ledare skulle folket också göra det.

Plautus anklagas ibland för att lära allmänheten likgiltighet och hån mot gudarna. Alla karaktärer i hans pjäser kan jämföras med en gud. Oavsett om det var för att hedra en karaktär eller för att håna honom var dessa hänvisningar förnedrande för gudarna. Dessa hänvisningar till gudarna innefattar en karaktär som jämför en dödlig kvinna med en gud, eller som säger att han hellre skulle bli älskad av en kvinna än av gudarna. Pyrgopolynices från Miles Gloriosus (v. 1265), som skryter om sitt långa liv, säger att han föddes en dag senare än Jupiter. I Pseudolus jämförs Jupiter med hallicken Ballio. Det är inte heller ovanligt att en karaktär hånar gudarna. Detta kan ses i Poenulus och Rudens.

Vanligtvis är de enda personerna som föraktar en gud de med låg status, som en hallick. Plautus gör kanske detta för att ytterligare demoralisera karaktärerna. Soldater drar ofta med sig löje bland gudarna. Unga män, som är tänkta att representera den övre samhällsklassen, gör ofta narr av gudarna i sina yttranden. Parasiter, hallickar och kurtisaner prisar ofta gudarna utan någon större ceremoni. Tolliver hävdar att drama både speglar och förebådar sociala förändringar. Det är troligt att det redan på Plautus tid fanns en stor skepsis mot gudarna. Plautus hittade inte på eller uppmuntrade till respektlöshet mot gudarna, utan använde sig av sin tids idéer. Staten kontrollerade scenproduktioner, och Plautus pjäser skulle ha förbjudits om de hade varit för riskabla.

Gnaeus Naevius

Gnaeus Naevius var en annan romersk dramatiker från slutet av det tredje århundradet f.Kr. Han skrev tragedier och grundade även fabula praetexta (historiska pjäser), där han dramatiserade historiska händelser. Han stred i det första puniska kriget och hans födelse placeras därför kring år 280 f.Kr. Hans första tragedi ägde rum 235 f.Kr. Plautus skulle ha levt vid exakt samma tid som Naevius, men började skriva senare. Naevius är mest känd för att ha fängslats av Metelli och Scipiones - två mäktiga familjer i slutet av det tredje århundradet. Naevius fängelse och eventuella exil är ett fall av statlig censur. Denna rädsla för censur kan ha påverkat Plautus val av vad han skrev om och hur han skrev om det.

Även om hundratals pjäser har tillskrivits Plautus namn, består kanonerna av 20 överlevande pjäser. För att kunna använda en mer varierad uppsättning karaktärer utvecklade han det som kallas för stockkaraktär. Han använde ibland typiska situationer där dessa karaktärer också kunde användas. Han använde alltid samma slags stockkaraktärer, särskilt om han kunde roa publiken. Som Walter Juniper skrev: "Allt, inklusive konstnärlig karaktärisering och konsekvens i karaktäriseringen, offrades till förmån för humorn, och karaktärsskildringen kvarstod endast där det var nödvändigt för att handlingen och humorn skulle lyckas att ha en persona som höll sig i karaktären, och där personan genom sin skildring bidrog till humorn".

I Miles Gloriosus till exempel visar den "skrytsamma soldaten" Pyrgopolynices sin fåfänga och oanständiga sida först i första akten, medan parasiten Artotrogus överdriver Pyrgopolynices prestationer. Artotrogus skapar mer och mer skrattretande påståenden som Pyrgopolynices går med på utan att ifrågasätta. Dessa två är perfekta exempel på de standardkaraktärer av den uppblåsta soldaten och den desperata parasiten som förekom i de plautinska komedierna.

På detta sätt kunde Plautus förenkla komplexa karaktärer och ge publiken vad den ville ha. "Den publik vars smak Plautus tillgodosåg var inte intresserad av karaktärsspel", istället ville den ha humor som var lätt att förstå för många människor. Stockuppsättningar erbjöd en sådan humor. Plautus använde sig av ordlekar, han lekte med orden eller gav orden en annan betydelse. Vanligtvis är de humoristiska karaktärerna i Plautus pjäser av låg social status. Detta gynnar komedin överlag, eftersom karaktärer av lägre klass ofta togs mindre allvarligt och behövde vara mindre försiktiga med vad de sa.

• Moliere
• Andra puniska kriget
• Shakespeare