Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) – indonesisk författare och aktivist

Pramoedya föddes den 6 februari 1925 i Blora i centrala Java, som då var en del av Nederländska Ostindien. Han var den äldsta sonen i sin familj. Pramoedyas far var lärare. Hans far var också aktiv i Boedi Oetomo (den första erkända inhemska nationella organisationen i Indonesien). Pramoedyas mor var rishandlare. Hans morfar i mödravården hade gjort pilgrimsfärden till Mecka. Som det står skrivet i hans halvt självbiografiska novellsamling "Cerita Dari Blora" hette han ursprungligen Pramoedya Ananta Mastoer. Men han ansåg att familjenamnet Mastoer var alltför aristokratiskt. Det javanesiska prefixet "Mas" betyder en man av högre rang i en adlig familj. Så han tog bort "Mas" och behöll Toer som sitt efternamn. Pramoedya gick på radions yrkesskola i Surabaya men hade just tagit examen när Japan invaderade Surabaya 1942.

Under andra världskriget stödde Pramoedya till en början det kejserliga Japans ockupationsstyrkor. Han ansåg att japanerna var dåliga men bättre än holländarna. Han arbetade som maskinskrivare för en japansk tidning i Jakarta. När kriget pågick motsatte sig dock indonesierna den japanska militärens hårda behandling och krigsransoneringarna. De nationalistiska styrkorna som var lojala mot Sukarno bytte stöd till de inkommande allierade mot Japan. Det gjorde även Pramoedya.

Den 17 augusti 1945, när nyheten om de allierades seger över Japan nådde Indonesien, utropade Sukarno Indonesiens självständighet. Därmed inleddes den indonesiska nationella revolutionen mot britterna och holländarna. Under detta krig anslöt sig Pramoedya till en paramilitär grupp i Karawang, Kranji (västra Java). Han skickades till Jakarta. I Jakarta skrev han noveller och böcker samt propaganda för den nationalistiska saken. Holländarna satte honom i Bukit Duri-fängelset i Jakarta från 1947 till 1949, det år då Nederländerna erkände Indonesiens självständighet. I fängelset skrev han sin första stora roman, The Fugitive.

Under de första åren efter Indonesiens självständighet skrev Pramoedya berättelser om den nya nationens problem. Han skrev också halvt självbiografiska verk baserade på sina memoarer från andra världskriget. Därefter åkte han till Nederländerna för att bo där som en del av ett kulturellt utbytesprogram. Senare åkte han på flera andra kulturutbyten, bland annat till Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina.

I Indonesien byggde Pramoedya upp ett rykte som litteratur- och samhällskritiker. Han anslöt sig till den vänsterorienterade författargruppen Lekra och skrev i tidningar och litterära tidskrifter. Hans skrivstil blev mer politisk. Ett exempel är hans berättelse Korupsi (korruption). Det är berättelsen om en tjänsteman som faller i korruptionens fälla. Detta orsakade problem för honom med Sukarnos regering.

I slutet av 1950-talet började Pramoedya undervisa i litteraturhistoria vid Universitas Res Publica. Universitetet var politiskt vänsterorienterat. När han förberedde lektioner började han inse att idéerna om indonesiskt språk och indonesisk litteratur hade förvrängts av de nederländska kolonialmyndigheterna. Han sökte efter material som hade ignorerats av koloniala utbildningsinstitutioner och av indonesier efter självständigheten.

Pramoedya hade tillbringat tid i Kina, så han hade goda känslor för indonesiska kineser. Detta var ovanligt i Indonesien efter självständigheten. Den indonesiska regeringen hade stiftat många lagar som begränsade indonesiska kinesers frihet och etniska malajer eller javaneser diskriminerade ofta indonesiska kineser. Pramoedya publicerade en serie brev till en imaginär kinesisk korrespondent där han diskuterade indonesiska kinesers historia, kallad Hoakiau di Indonesia (History of the Overseas Chinese in Indonesia). Han kritiserade regeringen för att vara alltför Java-centrerad och okänslig för behoven och önskemålen hos de andra regionerna och folken i Indonesien. Till följd av detta arresterades han av den indonesiska militären och satt fängslad i Cipinang-fängelset i nio månader.

I en kupp i oktober 1965 tog armén makten efter att ha gjort ett falskt påstående om att mordet på flera högt uppsatta generaler hade organiserats av Indonesiens kommunistparti. Detta var början på Suhartos nya ordning. Denna regering var våldsamt antikommunistisk. Pramoedya var chef för People's Cultural Organisation, en litterär grupp med kopplingar till Indonesiens kommunistparti. Därför kallade den nya ordningen honom för kommunist och statsfiende. Under den våldsamma antikommunistiska utrensningen 1965-66 arresterades, misshandlades och fängslades Pramoedya av Suhartos regering. Han utnämndes till politisk fånge. Hans böcker förbjöds och han fängslades utan rättegång, först i Nusa Kambangan utanför Javas sydkust och sedan i straffkolonin Buru på de östra öarna i den indonesiska arkipelagen. .

Han förbjöds att skriva under sin fångenskap på ön Buru, men skapade sin mest kända serie verk, Burukvartetten. Det är en serie av fyra historiska fiktionsromaner som berättar om utvecklingen av den indonesiska nationalismen. Böckerna är delvis baserade på hans egna upplevelser under uppväxten. De engelska titlarna på böckerna är: This Earth of Mankind, Child of All Nations, Footsteps och House of Glass. Huvudpersonen i serien heter Minke. Han är en mindre javanesisk kunglig person. Karaktären liknar en indonesisk journalist vid namn Tirto Adhi Surjo. Han var aktiv i den nationalistiska rörelsen.

Kvartetten innehåller starka kvinnliga karaktärer av indonesisk och kinesisk etnicitet. Böckerna visar hur svårt det var för dessa människor att leva under kolonialstyret. De upplevde rasistisk diskriminering och attacker. De kämpade för personligt och nationellt politiskt oberoende. Dessa böcker är typiska för mycket av Pramoedyas författarskap. De berättar personliga historier och fokuserar på individer som fångas upp i rörelserna i en nations historia.

Pramoedya hade gjort research för böckerna innan han skickades till Buru-fängelset. När han arresterades brändes hans bibliotek och mycket av hans samling och tidiga skrifter gick förlorade. På fängelsekoloniön Buru fick han inte ens tillåtelse att ha en penna. Pramoedya trodde att han någonsin skulle kunna skriva romanerna på papper. Han berättade romanernas historier för sina medfångar. Andra fångar lyssnade på berättelserna och hjälpte honom sedan. De gjorde extra arbete så att Pramoedya inte behövde arbeta lika mycket. Så till slut kunde han skriva ner romanerna. De slutliga böckerna fick sitt namn, "Buru Quartet", från fängelset där han skapade dem. De har samlats och publicerats på engelska. Maxwell Lane har översatt dem. De finns också på många andra språk. År 2005 hade de publicerats på 33 språk (BIWP). Många människor utanför Indonesien tyckte att det var utmärkta böcker. De vann många priser. Men den indonesiska regeringen förbjöd deras utgivning i Indonesien. Så ett av Indonesiens mest berömda litterära verk var nästan omöjligt att hitta för de människor i landet vars historia den behandlade. Indonesier utomlands skannade in kopior och delade dem på Internet med människor i landet.

I Pramoedyas verk om det koloniala Indonesien erkände han islams betydelse som ett medel för folkets motstånd mot holländarna. Hans verk handlar inte om religion och har inga tydliga religiösa teman. Han motsatte sig människor som använde religion för att kontrollera hur människor tänker. Ibland skrev han negativt om de religiöst fromma.

Pramoedya frigavs från fängelset 1979. Men han satt fortfarande i husarrest i Jakarta fram till 1992. Under denna tid släppte han The Girl From the Coast, en annan halvfiktiv roman som bygger på hans mormors egna erfarenheter (volymerna 2 och 3 av detta verk förstördes tillsammans med hans bibliotek 1965). Han skrev också Nyanyi Sunyi Seorang Bisu (1995); A Mute's Soliloquy, en självbiografi baserad på de brev som han skrev till sin dotter från fängelset i Buru men som inte fick skickas, och Arus Balik (1995).

Han skrev många kolumner och korta artiklar där han kritiserade den indonesiska regeringen. Han skrev en bok med titeln Perawan Remaja dalam Cengkeraman Militer (Unga jungfrur i militärens grepp), en dokumentär som är skriven och som visar på den svåra situationen för javanesiska kvinnor som tvingades bli tröstekvinnor under den japanska ockupationen och som därefter utsattes för förtryck av sitt eget indonesiska samhälle. Den japanska militären förde dessa kvinnor till ön Buru. De våldtogs och utsattes för sexuella övergrepp av japanerna. Många stannade där i stället för att återvända till Java. Andra politiska fångar på Buru tillsammans med Pramoedya kunde träffa några av dessa kvinnor. De berättade kvinnornas historier för Pramoedya. Han skrev ner dem i berättande form på 1970-talet. Detta var början till den bok som publicerades 2001.

Pramoedya lades in på sjukhus den 27 april 2006 på grund av komplikationer till följd av diabetes och hjärtsjukdom. Han var också en storrökare av Kretek-cigaretter (kryddnejlika) och hade under flera år utsatts för misshandel i häktet. Pramoedya prisades för sitt skrivande och vann många priser. Många ansåg att han var den bästa kandidaten till Nobelpriset i litteratur från Indonesien och Sydostasien.

Pramoedyas texter om Indonesien handlar om de internationella och regionala strömningar som orsakats av politiska händelser i historien och hur dessa händelser har genomsyrat hans hemland och påverkat dess folk. Pramoedya berättar också om sin personliga historia av svårigheter och fängslande på grund av sina försök att uttrycka sig och de politiska aspekterna av sina skrifter, och han kämpade mot censuren av sitt arbete av sitt eget folks ledare.

• 1988 PEN/Barbara Goldsmith Freedom to Write Award.
• 1989 The Fund for Free Expression Award, New York, USA.
• 1992 English P.E.N Centre Award, Storbritannien.
• 1992 Stichting Wertheim Award, Nederländerna.
• 1995 Ramon Magsaysay-priset för journalistik, litteratur och kreativ kommunikationskonst.
• 1999 Doctor Honoris Causa från University of Michigan.
• 1999 Chancellor's Distinguished Honor Award från University of California, Berkeley.
• 2000 Chevalier de l'Ordre des Arts et des Lettres Republiken Frankrike.
• 2000 11:e Fukuoka Asian Culture Prize.
• 2004: Norska författarförbundets pris för hans bidrag till världslitteraturen och hans ständiga kamp för yttrandefriheten.
• 2004 Pablo Neruda-priset, Chile
• 2005 Global Intellectuals Poll av Prospect.