Pronghorn (Antilocapra americana) – fakta om Nordamerikas gaffelantilop
Pronghorn (Antilocapra americana) – fakta om Nordamerikas gaffelantilop: utseende, snabbhet, habitat, hornens utveckling och evolutionär historia. Läs om prärieikonen.
Pronghorn (Antilocapra americana) är ett jämntåigt hovdjur och den enda levande medlemmen av familjen Antilocapridae. Det är ett litet idisslande däggdjur som ser lite ut som en antilop. Pronghorn lever i Nordamerika. Den lever på prärien, men ibland även i öknen och i Klippiga bergen.
Antilocapriderna utvecklades i Nordamerika, där de fyllde en nisch som liknar den som nötkreaturen utvecklades i den gamla världen. Under miocen och pliocen var de en mångsidig och framgångsrik grupp med många olika arter. Vissa hade horn med bisarra former eller hade fyra eller till och med sex horn.
Utseende och särskiljande drag
Pronghorn är medelstora och har en slank, muskulös kropp, långa ben och stora ögon som ger dem mycket god sikt. Pälsen är oftast gulbrun till rödbrun ovanpå och vit under samt med tydliga vita tecken i hals- och sidorumpområdet. Både hanar och honor kan ha horn, men hanarna har normalt kraftigare och tydligare förgrenade horn.
Horn – vad som är speciellt
Pronghornets horn skiljer sig tydligt från bägge horntypiska grupperna hos andra hovdjur: de har en benkärna täckt av en hornliknande hornskida av keratin som dessutom kastas av och ersätts årligen. Det är detta som gett arten dess engelska namn "pronghorn" (»gafelformat horn»). Eftersom hornskidan fälls och återbildas är pronghorn unika jämfört med till exempel bovider, där hornhylsorna normalt inte släpps.
Hastighet och anpassningar
Pronghorn är ett av Nordamerikas snabbaste landdäggdjur. De kan nå mycket höga topphastigheter (vanligtvis angivna upp till cirka 88 km/h) och är också anpassade för att upprätthålla hög fart under längre sträckor. Detta beror på stor andnings- och blodvolym i förhållande till kroppsstorleken, långa lungor och effektiva muskelstrukturer. Deras utmärkta syn hjälper dem att upptäcka rovdjur på lång håll i det öppna landskapet.
Levnadssätt och föda
Pronghorn är främst gräsätare och tar gärna gräs, örter (forbs) och blad från buskar, men de kan också beta på andra växtdelar beroende på säsong och tillgång. De klarar sig bra i torra miljöer och behöver inte dricka ofta om de får fuktig föda. Socialt lever de ofta i flockar—sommartid kan flockstorleken variera mycket, medan vinterns flockar kan vara större när djuren samlas i områden där födan finns.
Fortplantning och ungdjur
Ryggradsdjurens parningssäsong (rut) sker vanligtvis på sensommaren till tidig höst. Hanarna försvarar revir eller rivalfria harem under parningen. Dräktigheten varar ungefär sju till åtta månader, och ofta föds tvillingar på våren när födoförhållandena är gynnsamma. Ungarna (»fawns») kan snabbt resa sig och följa modern och använder kamouflage i början för att undvika rovdjur.
Utbredning, vandringar och habitat
Pronghorn finns främst i delar av USA och södra Kanada ner till norra Mexico. De föredrar öppna landskap: prärie, stäpper, halvöken och öppna bergsmarker. Flera populationer utför säsongsvandringar mellan födosöksområden och vinterskydd; fragmentering av landskapet genom vägar, stängsel och bebyggelse hotar dessa vandringar och kan leda till isolerade populationer.
Rovdjur och hot
Naturliga rovdjur inkluderar bland annat prärievarg, varg, puma, kojot och stora rovfåglar som kan ta ungar. De största hoten mot arten är människopåverkan: habitatförlust, avstängande stängsel, vägtrafik samt konkurrens med boskap på vissa lokaler. Vissa underarter, till exempel den mexikanska varianten, är idag kraftigt hotade eller utrotningshotade i stora delar av sitt historiska utbredningsområde.
Bevarandeinsatser
Många skyddsåtgärder har gett positiva effekter i delar av pronghornets utbredningsområde: jaktreglering, upprätthållande och återställande av vandringskorridorer, anpassade stängsel (wildlife-friendly fencing) och återintroduktionsprogram. Internationella och lokala insatser arbetar också för att bevara genetisk mångfald och mindre, hotade populationer.
Fakta i korthet
- Vetenskapligt namn: Antilocapra americana
- Familj: Antilocapridae (endast nu levande medlem)
- Habitat: Prärie, öken, öppna bergsbygder i Nordamerika
- Kost: Gräs, örter, blad från buskar
- Hastighet: Mycket snabb – topphastigheter upp till cirka 88 km/h
- Fortplantning: Dräktighet ca 7–8 månader, ofta tvillingar
- Status: Hela arten är inte akut hotad i alla områden, men vissa underarter och lokala populationer är sårbara eller hotade
Pronghorn är ett fascinerande exempel på hur en unik utvecklingslinje kan anpassa sig till öppna, hårda landskap och hur bevarandearbete kan spela en viktig roll för att bevara både artens fortsatta existens och de stora, öppna vandringskorridorerna de behöver.
Utseende
Pronghorn har en gulbrun till rödbrun päls med vit undersida och vita ränder på halsen och runt munnen. Hanar av pronghorn har också svarta markeringar på halsen och i ansiktet. Hanarna har horn som är upp till 25 cm långa. Honorna har vanligtvis inga horn; om de har horn är de mycket korta.
Livet
Pronghorn kan vara aktiva när som helst under dagen eller natten, men de är mest aktiva i skymningen. Pronghorn äter gräs, men även blad och örter. Pronghorn har förmågan att smälta giftiga växter. Detta beror på deras överdrivet stora lever, som hjälper till att filtrera gifter.
På sommaren slåss vuxna pronghornshannar med andra hanar om ett revir. I detta revir håller hanen en grupp honor som han parar sig med i september. Vuxna hanar går till ytterligheter när de slåss mot varandra för att vinna honan genom att dödligt skada den andra pronghornet och avgöra vilken hane som är starkast. Unga hanar som ännu inte kämpar om ett revir bildar små grupper, och gamla svaga hanar lever ensamma. Honorna lever i grupper om cirka 20 djur. När honan är nära att föda lämnar den gruppen för en tid för att föda sin avkomma.
Efter en dräktighet på 8½ månad föder honan 1-2 ungar, sällan 3. Ungarna gömmer sig i tre dagar och efter en vecka kan de springa med sin mamma. En pronghornsunge har grå päls, och efter 3 månader har den den vuxna pälsfärgen. De dricker mjölk i 5-6 månader och börjar äta gräs efter tre veckor. Honorna blir könsmogna när de är 15-16 månader gamla, och hanarna blir könsmogna när de är 24 månader gamla.
Bilder
· 
Två pronghornshonorrar av honkön
· 
En hane av en pronghorn
· 
En flock proghorn
- ↑ [pubs.geoscienceworld.org/geolmag/article-lookup/155/3/674. "Diet and Habitat of Meso Mammals and Mega Mammals"] Kontrollera
|url=värde (hjälp). Den 1 mars 2018.|first=saknas|last=(hjälp) - ↑ [www.journals.uchicago.edu/doi/10.1086/497401. "En stor kostnad för provtagning av kvinnliga partner hos pronghorn"] Check
|url=värde (hjälp). Den 6 oktober 2005.|first=saknas|last=(hjälp)
Frågor och svar
F: Vad är en gaffelbock?
S: Gaffelbocken är ett jämntåigt hovdjur, den enda levande medlemmen av familjen Antilocapridae.
F: Hur ser gaffelbocken ut?
S: Gaffelbocken ser ut som en antilop. Den är 1,3-1,5 m lång från nos till svans och 81-104 cm hög vid axeln.
F: Var lever gaffelbocken?
S: Gaffelbocken lever i Nordamerika. Den lever på prärien, men ibland också i öknen och Klippiga bergen.
F: Var utvecklades antilocapriderna?
S: Antilokapriderna utvecklades i Nordamerika.
F: Hur framgångsrika var antilocapriderna?
S: Under miocen och pliocen var antilocapriderna en mångsidig och framgångsrik grupp med många olika arter. Vissa hade horn med bisarra former eller hade fyra eller till och med sex horn.
F: Hur förhåller sig boviderna till antilocapriderna?
S: I Afrika utvecklade boviderna många idisslare som ser ut som hjortar, men äkta hjortar är ett annat däggdjur och lever inte på de södra kontinenterna. Antilocapriderna fyllde en nisch som liknar den hos boviderna som utvecklades i den gamla världen.
F: Vad är anmärkningsvärt med gaffelbocken?
S: Gaffelbocken är det snabbaste landlevande däggdjuret på västra halvklotet, med löphastigheter på upp till 90 km/h. Den kallas ofta det näst snabbaste landdjuret, näst efter den afrikanska geparden, och den kan hålla höga hastigheter längre än geparder.
Sök