Miocen: geologi, klimat och livets omvandling under 23–5,3 miljoner år sedan

Klimatet var varmt under Miocen, särskilt under den första hälften. Därefter var det globala klimatet lika stort som under Oligocen. Diagrammet visar att klimatet var mycket varmt under hela Oligocen och första halvan av Miocen.

Lägre temperaturer

Den miocena värmeperioden började för 21 miljoner år sedan och pågick fram till för cirka 14,5 miljoner år sedan. Därefter sjönk de globala temperaturerna kraftigt - detta kallas för den miocena klimatövergången (MMCT) eller den miocena störningen i mitten av miocen.

För åtta miljoner år sedan sjönk temperaturen igen och Antarktis istäcke växte. Grönland kan ha haft stora glaciärer redan för sju eller åtta miljoner år sedan. Klimatet förblev för det mesta tillräckligt varmt för att stödja skogar långt in i Pliocen.

Händelser med inverkan

En stor nedslagshändelse inträffade under miocen. Dateringen är mycket osäker. Händelsen bildade Karakul-kratern (52 km i diameter) i Tadzjikistan, som beräknas ha en ålder på mindre än 23 mya eller mindre än 5 mya.

De stora bergskedjorna: Himalaya, Anderna och Kaskaderna fortsatte att stiga uppåt. Detta berodde på att kontinentalplattorna rörde sig mot varandra. Indiens rörelse in i Asien och Nordamerikas rörelse mot plattorna i väster gjorde att alla dessa områden böjdes upp till stora bergskedjor.

Hur skulle nya bergskedjor kunna sänka den globala temperaturen? Det finns flera möjliga orsaker till detta. En sjunkande CO₂ skulle få temperaturen att sjunka, så den verkliga frågan är vad som skulle få CO₂ att sjunka. En typ av orsak är att CO₂ binds (döljs) av t.ex. organiska rester som inte återvinns. En helt annan typ av orsak pekar på förändringar i jordens omloppsbana eller förändringar i den värme som avges av solen (kallad "solinstrålning").

Afrika

Afrika (och andra länder) var mycket mer skogigt än i dag, och de växtätande däggdjuren var huvudsakligen bläddrar (äter löv) snarare än betare (äter gräs). Fördelen låg hos bläddrarna eftersom Afrika i allmänhet var skogbevuxet.

Under andra halvan av miocen sjönk temperaturen och gräsmarkerna började expandera. Efter klimatförändringen i mitten av miocen växte det upp stora gräsmarker i stället för de skogar som fanns där tidigare. Gräsätarna hade tänder och beteenden som passade till skogarna, och de dog till stor del ut. De moderna växtätarna är nästan uteslutande betesdjur som "klipper gräsmattorna" på de enorma afrikanska gräsmarkerna. Detta kan man se genom att jämföra deras tänder med tänderna hos arter från den tidigare delen av Miocen.

Allt kött är gräs (hebreiska: כָּל-הַבָּשָׂ֣ר חָצִ֔יר kol habbasar chatsir) är en fras från Gamla testamentets bok Jesaja, kapitel 40, verserna 6-8. Den gäller från den sista delen av miocen till idag, i alla fall vad gäller landdjur. Asiens stäpper, USA:s västra del och Afrikas gräsmarker ger alla samma lärdom: när temperaturen och nederbörden sjönk övergick de flesta skogar till gräsmarker.

En grundläggande orsak till förändringen var den minskade nederbörden i Afrika och Arabien. Detta berodde delvis på att Himalaya höjdes, vilket hindrade luftflödet från de fuktiga tropiska områdena i öster. En större och permanent avkylning inträffade mellan 14,8 och 14,5 mya i det langhiska skedet. Som nämnts ovan expanderade emellertid gräsmarkerna över hela jorden, inte bara i Afrika.

Det antarktiska istäcket ökade kraftigt. Isborrkärnor berättar vad som hände: ¹⁸O:¹⁶ O är ett mått på temperatur.

På ett indirekt sätt påverkade allt detta människans utveckling. Minskningen av skogarna ledde till att gräsmarkerna med några träd blev större. Till detta öppnare område vågade sig senare Australopithecinerna ut.

Medelhavet

En annan stor händelse som utan tvekan påverkade klimatet var att Medelhavet fylldes igen. Den så kallade Zanclean-översvämningen tros ha fyllt Medelhavet igen för 5,33 miljoner år sedan. Detta återförde Medelhavet till Atlanten. Det är möjligt att det redan före översvämningen fanns delvisa förbindelser med Atlanten.

Enligt denna modell fyllde vatten från Atlanten på den uttorkade bassängen genom dagens Gibraltarsundet. Processen tog upp till två år.

Översvämningen kan ha påverkat det globala klimatet. Den mycket mindre översvämning som utlöstes när Agassiz-sjön tömdes resulterade i (eller sammanföll med) en kall period.

Under det tidiga miocen kolliderade Arabiska halvön med Eurasien. Därmed bröts förbindelsen mellan Medelhavet och Indiska oceanen. Det gjorde det möjligt för djur att röra sig mellan Afrika och Eurasien (elefanter till Eurasien). I slutet av miocen stängdes förbindelsen mellan Atlanten och Medelhavet. Detta ledde till att Medelhavet nästan helt avdunstade. Gibraltarsundet öppnades och Medelhavet fylldes igen vid gränsen mellan miocen och pliocen: Zancleanfloden.

Nord- och Sydamerika fortsatte att driva västerut. Samtidigt byggdes deras västra kanter gradvis upp, medan deras östra kanter drogs in.

Det fanns ännu ingen landförbindelse mellan de två kontinenterna. Många grupper kan dock i viss mån korsa vatten. Detta illustreras av däggdjursfaunan på Madagaskar, som till största delen kommer från Afrika trots att de två landmassorna skiljdes åt 120 mya.

• Paleogen
• Neogen