Miocen utgör en epok i jordens nyare geologiska historia och omfattar ungefär perioden från 23 till 5,33 miljoner år före nu. Den räknas som den första epoken i neogena perioden och som den fjärde i kainozoikum. Namnet föreslogs av geologen Charles Lyell och bygger på grekiska rötter som antyder en fas som är "mindre nyligen" i jämförelse med yngre enheter. Gränserna för miocen sätts i praktiken utifrån stratigrafiska markörer och regionala sedimentära förändringar snarare än vid ett enda globalt katastrofeventum.

Karaktär och indelning

Miocen delas vanligen in i tidig, mellan- och sen miocen, med skilda klimatiska och biologiska förhållanden i varje del. Geologiskt präglades perioden av fortsatt kontinentförskjutning, uppvällning och bergskedjehöjningar som påverkade havscirkulation och klimat. Förändringar i havsnivå och sedimentbildning lämnade tydliga spår i berggrunden och används för att korrelera lager globalt.

Klimatförändringar och miljöer

Under miocen skedde en generell avkylning från de varmare oligocena förhållandena mot kyligare förhållanden som fortsätter in i pliocen. Denna långsamma avkylning gjorde miljöerna mer varierade: tropiska skogar krympte på många håll medan öppnare gräsmarker och savanner expanderade. Orsakerna till klimatförändringen är inte fullständigt klarlagda men tektoniska omfördelningar, förändrad havscirkulation och global iskärnans utveckling påverkade klimatet.

Växter och landskap

En av de mest betydande botaniska förändringarna var gräsens framväxt och spridning, vilket ledde till större områden med gräsmark och savann. Det påverkade jordmån, djuroch växtsamhällen och jordbrukets förutsättningar i senare tidsepoker. I sedimenten från miocen syns både kvarlevor av varma, fuktiga skogar och av torrare, öppna biotoper, vilket speglar klimatuppdelningen mellan regioner.

Fauna: däggdjur, fåglar och havsliv

Miocen markerar en viktig fas i utvecklingen av moderna däggdjursfamiljer och fågelgrupper. Betande däggdjur blev vanligare i takt med att gräsmarker spreds, samtidigt som vissa tidigare dominanta rovdjur förändrades. Apor var mångformiga och levde i Afrika, Asien och Europa; cirka hundra olika arter eller släkten är kända från fossila fynd. Havsfaunan såg en expansion av valar och sälar, och moderna hajar etablerade sig som viktiga toppkonsumenter. I haven fanns också stora rovdjur som den utdöda jättehajen ofta kallad Carcharodon megalodon, som antyder komplexa marina näringskedjor.

Viktiga händelser och regionala skillnader

  • Utbredning av gräsmarker och förändrad växtlighet (gräsmarker).
  • Stabilisering och spridning av flera moderna däggdjursfamiljer (däggdjur).
  • Ökande mångfald bland valar och marina däggdjur (valar, sälar).
  • Faunaförskjutningar vid övergången till pliocen (pliocen).

Betydelse och tolkningar

Miocen är centralt för att förstå hur dagens jordens ekosystem formades: många släkten och familjer som dominerar dagens fauna har sina rötter här. Forskarna använder fossila fynd, paleoklimatologiska data och stratigrafi för att tolka periodens utveckling, men detaljer som exakta datum för början och slut och de relativa bidragen från olika klimatdrivkrafter förblir föremål för forskning. För regionala studier hänvisas ofta till specificerade lager och lokala gränser, t.ex. övergången från oligocen till miocen i vissa områden.

För vidare läsning och fördjupning i specialistlitteratur kan man söka på termer som neogen, Charles Lyell och paleontologiska sammanställningar om apor, rovdjur och betesdjur. Många populärvetenskapliga artiklar visar också konkreta exempel på lokala miocena lager i Europa, Afrika och Asien, där fossila fynd ger inblick i periodens ekologi (grekiska namn betydelse, havsdjurens sammansättning). För marin paleobiologi och hajar finns specialiserade översikter (klimatförändring, biota). Slutligen har studier av tektonik och havscirkulation bidragit till tolkningar av miocens klimatutveckling (neogen, däggdjur).

Källhänvisningar och databaser varierar; för regional geologi och officella tidsskalor används stratigrafiska jämförelser och radioisotopdateringar där möjligt, men i praktiken finns osäkerheter i absoluta åldrar och i samband med övergångarnas exakta natur (kainozoikum, pliocen, neogen, valar).