Serum – vad är det? Definition, egenskaper, medicinsk användning & diagnostik

Upptäck vad serum är — definition, egenskaper, medicinska användningar och diagnostik. Praktisk guide om sammansättning, serologi, blodprov och kliniska tillämpningar.

Serum är en klar, gulaktig vätska som ingår i blodet. Kortfattat är serum det som återstår när blodet har koagulerat och de fasta cellerna avlägsnats — det vill säga blodplasma utan fibrinogener och utan de flesta aktiva koagulationsfaktorer. Serum innehåller alla de lösliga komponenter i blodet som inte används vid blodets koagulering, till exempel proteiner som albumin och immunoglobuliner, samt elektrolyter, antikroppar, antigener, hormoner och eventuella läkemedel eller mikroorganismer som cirkulerar i blodet.

Sammansättning och egenskaper

• Huvudproteiner: albumin (reglerar osmotiskt tryck), immunoglobuliner (antikroppar), komplementproteiner och andra transport- och enzymproteiner.
• Elektrolyter och metaboliter: natrium, kalium, klorid, glukos, urea, bilirubin m.fl.
• Hormon och läkemedel: många signalämnen och droger finns i serum i löst eller bundet form.
• Färg och klarhet: normalt klart och gulaktigt; hemolys (nedbrutna röda blodkroppar) gör det rödaktigt, lipemi ger grumlighet och ikterus ger mörkare gul/brun ton.

Skillnaden mellan plasma och serum

Skillnaden är främst att plasma innehåller fibrinogen och andra aktiva koagulationsfaktorer, eftersom plasma framställs från blod som behandlats med antikoagulantia och sedan centrifugerats. Serum framställs däremot efter att blodet fått koagulera — koageln avlägsnas och kvar blir serumet. Denna skillnad kan påverka vissa laboratorieanalyser, därför väljs plasma eller serum beroende på vilken analys som ska utföras.

Hur serum framställs i praktiken

• Låt venöst blod koagulera i provrör (ofta med klotaktiverande eller gel-separerande rör).
• Centrifugera för att separera koageln och cellerna från den flytande fraktionen.
• Försiktigt överföra serumet till nytt kärl för analys eller förvaring, undvik hemolys och kontaminering.

Laboratorie- och medicinska användningsområden

Serologi är studiet av serum och immunglobuliner för att påvisa infektioner, tidigare exponering eller immunstatus. Vanliga metoder inkluderar ELISA, agglutinationstester, immunofluorescens, neutralisation och Western blot. Serum används också rutinmässigt för:

• Biokemiska prover (lever-, njur- och ämnesomsättningsprover).
• Hormonmätningar (t.ex. skjöldkörtel- och reproduktionshormoner).
• Bestämning av diagnostiska tester och antikroppstitrar vid infektioner och vaccination.
• Blodtypning och antikroppsfenotyping — serum innehåller antikroppar som kan användas för att påvisa antigen på erytrocyter.
• Forskningsprover, t.ex. analys av cytokiner och biomarkörer.

Serum i forskning och cellkultur

I cellkultur används ofta serum (t.ex. fosterbovint serum) för att stödja celltillväxt genom att tillföra tillväxtfaktorer och näringsämnen. Serum nämns också i samband med stamcellsforskning: embryonala stamceller kan påverkas av olika serumkomponenter och växer bättre i vissa media när de kombineras med tillväxtfaktorer som cytokinet leukemiinhibitorisk faktor.

Terapeutiska och historiska användningar

• Antiserum/antikroppsberedningar: historiskt och fortfarande används serum från immunsvarade djur eller människor som antitoxin/antivenom.
• Konvalescentserum: serum från personer som återhämtat sig från en infektion har använts experimentellt för att ge passiv immunisering vid vissa sjukdomar.
• Faktiska läkemedel som intravenösa immunglobuliner framställs dock oftast från plasmafraktioner, inte från råserum.

Provtagnings‑ och hanteringsaspekter

• Avoidera hemolys — krossade eller överfyllda rör kan frisätta intracellulära komponenter som påverkar analyser.
• Serumseparatorrör (SST) underlättar snabb separation och minskar kontaminationsrisk.
• Kortvarig förvaring: kylning vid 2–8 °C. För längre förvaring: frysning vid −20 °C eller helst −80 °C beroende på analyters stabilitet.
• Fett (lipemi), bilirubin (ikterus) och kontaminering kan påverka mätresultat (preanalytiska felkällor).

Tolkning och begränsningar

Serumresultat måste tolkas i klinisk kontext. Närvaro av antikroppar i serum visar exponering eller immunrespons men säger inte alltid om aktuell infektion är aktiv. På samma sätt kan läkemedelskoncentrationer i serum påverkas av provtagningstidpunkt, proteinbindning och njur-/leverfunktion.

Sammanfattningsvis är serum en central biologisk provtyp inom diagnostik, forskning och vissa terapeutiska tillämpningar. Dess innehåll — proteiner, antikroppar, elektrolyter och hormoner — gör det till ett värdefullt verktyg för att bedöma fysiologiska och patologiska tillstånd.

Frågor och svar

F: Vad är serum?

F: Vad innehåller serum?

F: Vad kallas undersökningen av serum?

F: Hur används serum i medicinska diagnostiska tester?

F: Hur erhålls serum?

F: Vilken roll spelar serum vid självförnyelse av embryonala stamceller?

F: Vad är skillnaden mellan serum och plasma?

Sök med bokstav