Blodplasma är den ljusgula, flytande delen av blodet som bär och omger blodkropparna. I en normal cirkulerande blodvolym utgör plasman ungefär hälften (>50 %) av den totala vätskemängden och beskrivs ibland med hänvisning till sin karakteristiska färg och konsistens. Plasman är kroppens huvudsakliga vätskebärare och utgör en central del av det inre miljöupprätthållandet med påverkan på blodtryck, näringstransport och immunförsvar.

Sammansättning

Plasma består till största delen av vatten men innehåller en rad lösta ämnen som är viktiga för kroppens funktioner. De viktigaste komponenterna är:

  • Proteiner såsom albumin och globuliner som påverkar osmotiskt tryck och immunförsvar.
  • Glukos och andra näringsämnen som transporteras till vävnader.
  • Koagulationsfaktorer som behövs för blodets förmåga att stanna blödning.
  • Mineraljoner (elektrolyter) som natrium, kalium och kalcium.
  • Hormoner och andra signalämnen.
  • Koldioxid och andra gaser bundna eller lösta i plasman.
  • Plasman fungerar i sig som transportmedium för dessa ämnen.

Framställning och laboratoriehantering

Vid provtagning för att separera plasma från cellerna tillsätts vanligen ett antikoagulantium i provröret för att förhindra koagulation. Därefter separeras blodets fasta och flytande delar snabbt i en centrifug, där de tyngre blodkropparna sjunker till botten och plasman kan avhällas för analys eller vidareberedning. Korrekt hantering och kyla är viktiga för att bevara känsliga faktorer.

Kliniska användningar

Plasma används i sjukvården både som diagnostiskt provmaterial och som terapeutiskt preparat. Vid stora blödningar eller svår blodförlust kan man komplettera vätskebalansen eller ersätta plasmakomponenter. Vanliga transfusionsprodukter inkluderar:

  • Isoton saltlösning för snabb volymersättning.
  • Blodplasma för att tillföra koagulationsfaktorer och proteiner.
  • Packade röda blodkroppar för att förbättra syretransporten.
  • Helblod i vissa akutfall där både celler och plasma behövs.

Skillnad mellan plasma och serum

En viktig skillnad är att serum framställs efter att blodet får koagulera och därför saknar fibrinogen och flera andra koagulationsfaktorer som finns kvar i plasma. Serum används ofta i diagnostiska tester där koagulationsproteiner inte önskas.

Plasmaferes och historik

Plasmaferes är en behandlingsmetod där patientens plasma separeras, behandlas eller filtreras och därefter återförs till patienten. Denna teknik används vid vissa autoimmuna sjukdomar, för att avlägsna skadliga antikroppar eller för att skifta specifika plasmakomponenter. Historiskt har insikter om plasmas roll i homeostas och koagulation utvecklats under 1900-talet och dagens transfusionsmedicin bygger på både laboratorieteknik och noggrann blodgrupps- och patogenkontroll.

För mer information om specifika komponenter, lagringsrutiner och kliniska riktlinjer, se vidare respektive källmaterial: färg och utseende, vätskefysik, allmänt blodbegrepp, blodcellstyper, andel i blodvolym, plasmaproteiner, metaboliter, koagulationskaskaden, elektrolyter, hormontransport, gastransport, transportfunktion, antikoagulation, centrifugering, röda celler och serumvsplasma.