Europas historia och början
Idrottspsykologin började utvecklas i Europa i slutet av 1800-talet. Idrotten och kroppen var nu en viktigare del av människors liv. Under 1880-talet var fler sporter en del av människors livsstil. Men ordet psykologi användes inte i samband med ordet idrott förrän i slutet av 1890-talet. År 1899 och 1900 dök frasen, psykologi inom idrotten, upp i titlarna på två tidskriftsartiklar. Den första var skriven av Balduin Groller. Den publicerades i två delar 1899 i tidskriften Die Wage under titeln "Zur Psychologie des Sportes" (översatt Om idrottens psykologi). I artikeln stod det att det fanns delar av psykologin som inte hade undersökts på den tiden och som kunde kopplas till idrott och fysiska aktiviteter. I maj 1900 publicerades sedan en uppsats av grundaren av den moderna olympiska rörelsen, Pierre de Coubertin. Den hade titeln "Le Psychologie du Sport" (översatt Idrottens psykologi).
År 1875 startade Pyotr Francevich Lesgaft ett system för fysisk utbildning. Lesgaft var en rysk vetenskapsman som studerade människokroppen. Hans mål var att främja harmoni mellan kroppen och själen eller sinnet. Den metod Lesgaft föreslog var att lära sig medveten kontroll av kroppen; att kunna tänka på att kontrollera kroppen och sedan faktiskt göra det. Sedan skrev Karoly Budinsky 1884-1885 en artikel som hette "Om gymnastisk aktivitet och viljans utveckling". Artikeln handlade om hur självkontroll och viljestyrka kunde göra nervsystemet starkare genom fysisk träning.
Två forskare stod i början av den europeiska idrottspsykologin: Angelo Mosso och Philippe Tissie. Angelo Mosso var en italienare som studerade människokroppen. Han var också intresserad av att använda vetenskap för att studera fysisk utbildning, motion och idrott. I sina experiment fann Mosso att mentalt arbete orsakar svaghet i musklerna. Han fann också att fysiskt arbete orsakar svaghet i den mentala prestationsförmågan. År 1894 utförde Mosso ett experiment tillsammans med sin bror Ugolino Mosso. Han lät tio italienska bergssoldater klättra upp till toppen av ett berg och bo i en hydda i tio dagar. Han lät dem också utföra fysiska övningar. Det finns två delar av hans resultat som är relaterade till idrottspsykologi. Den första delen kallas pionjärseffekten. Pionjärseffekten innebär att vid bergsklättring kommer den person som leder gruppen att vara tröttare än alla andra. Den andra delen kallas för rivaliseringseffekten. Rivalitetseffekten är när soldaterna, särskilt under perioder av tristess, börjar tävla med varandra i sina tyngdlyftningstester. Philippe Tissie såg idrott som ett sätt att behandla psykiska störningar. Han publicerade flera artiklar mellan 1894 och 1909. Dessa artiklar talade om hur idrott kunde hjälpa människor med psykiska störningar. Han trodde att en kombination av idrott, gymnastik och psykologi kunde hjälpa människor med psykiska störningar. Han trodde också att om man ägnar sig åt för mycket idrott kan det leda till att människor får psykiska störningar och beteendeproblem.
År 1896 publicerade en fransk läkare vid namn Charles du Pasquier en artikel om hur idrott kan hjälpa människor med depression. År 1900 sade Eduard Bertz att idrott kunde hjälpa människor att behålla en sund kropp och själ eller ett sunt sinne. Senare, 1913, ansåg Toby Cohn att idrott var ett sätt för människor att utveckla självförtroende, känslomässig hälsa och målinriktning. År 1914 genomförde Bernhard Berliner den första studien om vilken effekt idrott och motion hade på sinnet och psykologin. I sin studie tittade han på barn som motionerade och spelade sport på ett läger. Hans studie visade att barn som idrottade och motionerade kunde koncentrera sig bättre.
Det första idrottspsykologiska laboratoriet öppnades 1920 i Berlin i Tyskland av Carl Diem. Samma år öppnades ett psykologiskt laboratorium av Robert Werner Schulte vid Deutsche Hochschue fur Leibesubungen i närheten av Berlin. Detta var en högskola för idrottsutbildning. Laboratoriet användes för att studera den naturliga förmåga som människor hade att göra bra ifrån sig inom idrotten. Schulte inkluderade också idrottspsykologi i sina föredrag för studenter som läste idrottsutbildning. År 1921 gav han sedan ut sin första bok. Denna bok hette Body and Mind in Sport (Kropp och sinne inom idrotten). Han fortsatte sedan att gå vidare och skriva många böcker om ämnet idrottspsykologi. En av dessa böcker hette Aptitude and Performance Testing in Sport. Nästa utveckling, 1926, var den första psykoanalysen av vad som motiverade människor att vilja idrotta. Detta gjordes av Helene Deutsch. Hon fann att idrottsutövning kunde hjälpa människor med depression, ångest och att övervinna rädslor.
Det skedde också en betydande utveckling av idrottspsykologin i Ryssland. År 1925 forskade den ryske idrottspsykologen Petr Antonovic Rudik om utvecklingen av färdigheter och reaktionstider. En reaktionstid är hur snabbt någon reagerar på något. År 1926 forskade Alexander Netchayev om hur perception, minne, fantasi och uppmärksamhet påverkas av idrott och fysisk aktivitet.
Nordamerikansk historia
Idrottspsykologin i Nordamerika började utvecklas på 1890-talet. E. W. Scripture började studera löpares reaktionstider i sitt laboratorium i Yale. Han tittade också på hur idrottare kunde få hjälp av experimentell psykologi. Experimentell psykologi använder experiment och vetenskap för att studera hjärnan och sinnet. Han skrev också artiklar om hur idrotten påverkade vem en person var. I sina artiklar hävdade han att fångar som deltog i idrott när de satt i fängelse fick en bättre attityd.
George Wells Fitz var också aktiv inom idrottspsykologin vid denna tid. Fitz skapade det första kända idrottslaboratoriet i Nordamerika. År 1895 genomförde Fitz ett experiment. Experimentet fokuserade på att studera människors reaktionstider. Han fann en sak i sina resultat: människor som hade snabbare och mer exakta reaktionstider skulle vara bättre på idrott. Fitz var den förste som genomförde experiment om reaktionstider i Nordamerika.
Nästa stora händelse inom idrottspsykologin var en idé som kallas för överföring av träning. Överföring av träning sker när man tränar en arm eller en sida av kroppen för att göra den starkare och den andra sidan också blir starkare utan någon träning. Detta område studerades först av Walter Wells Davis i slutet av 1800-talet. Davis genomförde ett experiment där han lät människor lyfta vikter med en arm och inte med den andra. Hans resultat bevisade teorin om överföring av träning. William G. Anderson studerade också detta koncept. I sina experiment fann han att människor som klämde ett föremål på ena sidan av kroppen också blev starkare på den motsatta sidan av kroppen.
Nästa utveckling kom från Norman Tripplett. Norman Tripplett arbetade som psykolog vid University of Indiana. Han genomförde ett experiment som fokuserade på konkurrens. Detta experiment började koppla ihop idrott och psykologi. Hans experiment började också kombinera dem till ett område. År 1897 inledde Tripplett sin studie. Han fokuserade på hur en persons prestationer påverkas av att andra människor är i närheten. År 1898 skrev han om sina resultat i sin artikel "The Dynamogenic Factors Involved in Pace-making and Competition". Hans övertygelser och resultat var att cyklister var mer benägna att cykla snabbare när de var i närvaro av en pacemaker eller en konkurrent. Människor var mer benägna att cykla snabbare eftersom närvaron av en annan person fick dem att anstränga sig mer och använda energi som de inte gjorde tidigare. År 1898 försökte Tripplett bekräfta sina förutsägelser och uppfattningar som han kommit fram till under cykelstudien genom att genomföra ett experiment i laboratorium. Experimentet bestod av att människor lindade fiskelina så fort de kunde för att förflytta en flagga runt en bana. Resultaten av detta experiment bekräftade de resultat och förutsägelser som framkom i cykelstudien.
1903 studerade G.T.W. Patrick psykologin bakom amerikansk fotboll och varför folk älskade spelet så mycket. Därefter, 1912, ville Howard ta reda på varför människor blev så känslosamma när de tittade på sport. Sedan, 1915, inledde Karl S. Lashley och John B. Watson en studie som fokuserade på människors inlärningskurva inom idrotten. En inlärningskurva är hur människor lär sig de färdigheter de behöver för att lyckas inom idrotten. Den sport som de fokuserade sin studie på var bågskytte. Resultaten av deras studie fick dem att hävda att när människor deltog i svårare uppgifter, som bågskytte, var de mer benägna att arbeta hårdare för att slutföra uppgiften.
Sportskribenten Hugh S. Fullerton är inblandad i nästa steg i idrottspsykologins historia. Fullerton tog med sig New York Yankees-spelaren Babe Ruth till ett psykologiskt laboratorium vid Columbia University. Fullerton tog dit Ruth för att delta i en studie som leddes av Albert Johanson och Joseph Holmes. Han ville att Ruth skulle delta i studien eftersom han ville hitta en orsak till varför Ruth slog så många homeruns. Han ville också bevisa för andra basebollscouter om det fanns andra spelare som Ruth eller inte. Studien som Ruth deltog i användes för att studera sensomotorisk prestanda. Sensorisk-motorisk prestanda är hur saker som vi uppfattar med våra sinnen påverkar våra rörelser. I studien mätte man kraften i Ruths sving, hans reaktionstid, hans uppmärksamhet, hans minne och hans motoriska färdigheter. Resultaten av studien gav en förklaring till varför Ruth slog så många homeruns. Hans skicklighet att slå homeruns kan bero på att hans motoriska färdigheter och reflexer på testerna fick poäng över genomsnittet. Nästa utveckling som kom gällde fotboll. Vid Stanford University startade B.C. Graves, en doktorand i psykologi, Walter Miles, en professor, och Glenn "Pop" Warner, en fotbollstränare vid ett college, ett experiment. Deras experiment studerade reaktionstid. De körde sitt löpexperiment för att kunna hitta det snabbaste sättet att få anfallet att röra sig tillsammans när centern hikade bollen. Detta ledde till att man började använda psykologi som ett sätt att få en fördel gentemot sin motståndare i en tävling.
Coleman Griffith
Även om det fanns många utvecklingar på detta område före detta tidpunkt, kom den viktigaste inte förrän under Coleman Griffiths tid. Griffith var professor vid University of Illinois. Han anses vara idrottspsykologins fader i Nordamerika. Griffiths första bidrag var att han startade ett avsnitt i sin introduktionskurs i psykologi som endast idrottsmän kunde ta. Sedan höll han 1921 det första offentliga föredraget om psykologi och idrott. År 1923 startade han en särskild kurs med fokus på psykologi och idrott. Den kallades psykologi och idrott. Läroboken som användes för den här kursen var Griffiths tredje bok som hette Psychology of Coaching. Senare under 1924 började Griffith träffa Knute Rockne, som var fotbollstränare i Notre Dame. Han träffade Rockne för att undersöka hur coaching påverkades av psykologi.
Nästa stora bidrag från Griffith var 1925, då han öppnade det första idrottspsykologiska laboratoriet i Nordamerika. Detta labb kunde bara hålla öppet i sex år. Efter att laboratoriet stängdes kontaktades Griffith 1937 av Philip Wrigley. Wrigley var ägare till Major League Baseball laget Chicago Cubs. Han kontaktade Griffith för att erbjuda honom ett jobb. Griffith accepterade jobbet. Han kallade projektet Experimental Laboratories of the Chicago National League Ball Club. Medan Griffith arbetade för Cubs studerade han hur psykologiska faktorer påverkade prestationen. Utifrån resultaten av sin forskning gav Griffith rekommendationer till Wrigley. Rekommendationerna omfattade psykologiska kliniker för spelarna, fältträning och prestationstester för att mäta idrottsutövarnas grundläggande färdigheter. Wrigley följde dock inte dessa rekommendationer men var ändå imponerad av Griffiths arbete. Wrigley erbjöd Griffith en heltidstjänst som idrottspsykolog 1939. Griffith tackade nej till jobbet för att stanna hos sin familj. Efter detta utförde Griffith inte längre någon större forskning inom området idrottspsykologi. Griffith var en viktig del av idrottspsykologins historia. Han var en viktig del eftersom han inte bara var den första idrottspsykologen utan också öppnade det första laboratoriet i Amerika som studerade förhållandet mellan idrott och psykologi.
Idrottspsykologi efter Griffith: 1900-talet
På 1920- och 1930-talen började man lära ut psykologi på tränarskolor. Vissa tränare använde sig av det de lärde sig om idrottspsykologi när de tränade sina lag. Paul Brown var huvudtränare för Cincinnati Bengals. Han började använda sig av psykologiska tester med sina spelare. Hans tester blev så småningom kända som början på National Football Leagues tester som fortfarande används idag. Under 1940-talet började psykologi användas som ett sätt för idrottare att förbättra sina prestationer. Psykologiprofessorn Dorothy Hazeltine Yates hjälpte en boxare att försöka förbättra sina färdigheter med hjälp av psykologi; boxaren fortsatte sedan att ha de bästa matcherna i sin karriär. Under 1940-talet började man också använda hypnos för att hjälpa idrottare att slappna av. Under 1950-talet började David F. Tracy använda psykologiska metoder för att hjälpa spelarna i St Louis Browns, ett baseballlag i den stora ligan, numera känt som Baltimore Orioles.
I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet blev idrott allt viktigare för människor. Idrottspsykologin blev därför mer accepterad eftersom den hjälpte idrottsmännen. Fyra saker var viktiga för att utvidga idrottspsykologin. Dessa var läroböcker, forskarutbildningar, föreningar och tidskrifter. Ett av de viktigaste områdena som studerades under denna tidsperiod var hur stress påverkade idrottare och deras prestationer. År 1960 fortsatte Warren R. Johnson den forskning som han påbörjat 1949. Denna forskning handlade om den effekt stress hade på en idrottare. Han fortsatte denna forskning genom att skapa den första läroboken i ämnet. År 1961 startade Maxwell Howell det första forskarutbildningen i idrottsutbildning. Han gjorde detta vid University of Alberta i Kanada. Skapandet av föreningar och tidskrifter var nästa utveckling under denna tidsperiod. År 1967 skapades North American Society for the Psychology of Sport and Physical Activity eller (NASPSPA). Det skapades av en grupp idrottspsykologer under ledning av Warren Johnson. En av de första sakerna som denna organisation gjorde var att börja publicera "Sport Psychology Bulletin". Sport Psychology Bulletin" innehöll forskningsrapporter och skrifter från NASPSPA:s medlemmar. År 1970 startades sedan International Journal of Sport Psychology. Under 1970- och 1980-talen startades många föreningar och tidskrifter. Dessa var Association for the Advancement of Applied Sport Psychology, American Psychological Associations division 47 of Exercise and Sport Psychology, Sport Psychology Academy of the American Alliance for Health, Physical Education, Recreation and Dance, "Journal of Sports Psychology", "Journal of Sport Science", "Sport Psychologist" och "Journal of Applied Sport Psychology". Nästa viktiga utveckling gällde Förenta staternas olympiska kommitté. År 1978 startade de ett idrottsmedicinskt råd där idrottspsykologer ingick. År 1985 skapade de det första registret eller listan över idrottspsykologer.
Modern idrottspsykologi
Det finns två typer av idrottspsykologi, akademisk och tillämpad. Den akademiska idrottspsykologin utför forskningen. Den tillämpade idrottspsykologin använder forskningen för att undervisa tränare och instruktörer. Det finns tre huvudsakliga behov inom tillämpad idrottspsykologi. De är vilka typer av certifiering, utbildning eller licenser som krävs för att utöva tillämpad idrottspsykologi, behovet av att tillhandahålla lämplig utbildning för personer som studerar tillämpad idrottspsykologi och att utveckla nya sätt att hjälpa idrottare.
Idag ökar antalet idrottspsykologer som används av idrottare. Faktum är att så många idrottare får hjälp av idrottspsykologer att vissa organisationer börjar begränsa hur många tränare som får vara på planen under en match. Många idrottare använder nu idrottspsykologi som en del av sin vardag och träning inför matcher.
