Sulfonamid (läkemedel)
En sulfonamid (eller sulfonamid) är ett slags läkemedel. Det är ett syntetiskt antibiotikum. Deras förmåga att döda infektiösa bakterier är deras huvudsakliga funktion, men vissa typer har andra medicinska användningsområden. Till exempel används sulfasalazin, förutom som antibiotika, även för behandling av inflammatoriska tarmsjukdomar.
Sulfonamider (ibland kallade sulfa- eller sulfamider) innehåller den kemiska gruppen sulfonamider. Den mest kända av de antibiotiska sulfonamidläkemedlen kallas sulfanilimid.
Sulfonamidfunktionell grupp
Strukturell likhet mellan sulfonamid (vänster) och PABA (mitten) är grunden för sulfa-läkemedlens hämmande aktivitet på dihydrofolatbiosyntesen (höger).
Hur de fungerar
I bakterier hämmar antibakteriella sulfonamider enzymet DHPS. Enzymet tillverkar folsyra, ett B-vitamin. Mikroorganismen "svälter" i folat och dör. Människor får till skillnad från bakterier folat (B-vitamin9 ) via kosten.
Historia
Sulfonamidläkemedel var de första antimikrobiella läkemedlen. De banade väg för den antibiotiska revolutionen inom medicinen. Experimenten med den första sulfonamiden inleddes 1932 i laboratorierna hos Bayer AG, som då var en del av den stora tyska kemiföretaget IG Farben. Efter år av fruktlöst försök och misstag med hundratals föreningar hittade ett team under ledning av läkaren och forskaren Gerhard Domagk slutligen en som fungerade: ett rött färgämne som syntetiserats av Bayers kemist Josef Klarer och som hade en anmärkningsvärd effekt när det gällde att stoppa vissa bakterieinfektioner hos möss. Det första officiella meddelandet om den banbrytande upptäckten publicerades inte förrän 1935, mer än två år efter det att Klarer och hans forskningspartner Fritz Mietzsch patenterat läkemedlet.
Prontosil, som Bayer kallar det nya läkemedlet, är det första läkemedlet som någonsin upptäckts och som effektivt kan behandla en rad bakterieinfektioner i kroppen. Det hade en stark skyddande verkan mot infektioner orsakade av streptokocker och en mindre effekt på infektioner orsakade av andra kokocker. Det hade dock ingen effekt alls i provröret och utövade sin antibakteriella verkan endast på levande djur. Senare upptäckte man att läkemedlet delades upp i två delar i kroppen, varvid det inaktiva färgämnet frigjorde en mindre, färglös, aktiv förening som kallas sulfanilamid. Upptäckten krossade företagets drömmar om enorma vinster. Den aktiva molekylen sulfanilamid (eller sulfa) hade först syntetiserats 1906 och användes i stor utsträckning inom färgämnesindustrin; patentet hade sedan dess löpt ut och läkemedlet var tillgängligt för vem som helst.
Resultatet blev en sulfa-krasch. Eftersom det var det första och enda effektiva antibiotikumet som fanns tillgängligt under åren före penicillinet, fortsatte sulfa-medicinerna att blomstra under de första åren av andra världskriget. De anses ha räddat livet på tiotusentals patienter, däribland Franklin Delano Roosevelt Jr (son till president Franklin Delano Roosevelt) (1936) och Winston Churchill. Sulfa hade en central roll i att förebygga sårinfektioner under kriget. Amerikanska soldater fick en första hjälpen-kit som innehöll sulfapiller och pulver och uppmanades att strö pulvret på alla öppna sår.
Många tusentals molekyler som innehåller sulfanilamidstrukturen har skapats sedan upptäckten (enligt en beräkning fanns det 1945 över 5 400 permutationer). De är mer effektiva och mindre giftiga. Sulfa-läkemedel används fortfarande i stor utsträckning för sjukdomar som akne och urinvägsinfektioner. De är återigen populära när det gäller infektioner orsakade av bakterier som är resistenta mot andra antibiotika.
Hur de tillverkas
Sulfonamider framställs genom reaktion av en sulfonylklorid med ammoniak eller en amin.
