Slaget vid Fulford ägde rum den 20 september 1066 nära York. Slaget stod mellan vikingar och engelska earlar. Det utkämpades av, på ena sidan, kung Harald III av Norge (Harald Hardrada (fornnordiska, vilket betyder "hård härskare")) och hans engelska allierade Tostig Godwinson. På den andra sidan stod två jarlar, Edwin och Morcar. Tostig var den exilerade brodern till den engelske kungen Harold Godwinson. Slaget utkämpades i utkanten av byn Fulford, nära York.
Bakgrund
Under 1066 gjorde Harald Hardrada anspråk på den engelska tronen i samarbete med Tostig Godwinson, som förlorat sitt grepp om Northumbria och ville återta sin ställning. Norrmännen hade landstigit i norra England och tvingat fram en konflikt med de lokala engelska härskarna. Jarlarna Edwin och Morcar samlade trupper för att försvara York och förhindra att norrmännen etablerade ett starkt fäste i norr.
Slaget
Slaget utspelade sig vid en flod i utkanten av Fulford, söder om själva York. Istället för att dra sig tillbaka bakom stadens murar beslutade Edwin och Morcar att möta vikingarna i fält. Under hela dagen försökte de engelska styrkorna bryta igenom norrmännens sköldmur (shield wall) men lyckades inte. Vikingarna, som var vana vid slag i öppet fält och hade erfarenhet av samordnade anfall med spjut och sköldar, höll linjen och pressade tillbaka de engelska styrkorna.
Utgång och omedelbara följder
Slaget blev en avgörande seger för vikingahären. Edwin och Morcar överlevde men drog sig tillbaka, och York kapitulerade till norrmännen. Staden blev intagen och plundrad, och Harald Hardrada kunde kort tid därefter framstå som segrare i norra England. Norrmännens framgång stärkte deras position, men den var kortlivad: några dagar senare marscherade kung Harold Godwinson norrut med en hast som överraskade norrmännen och besegrade dem i slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066.
Styrkor och förluster
Exakta siffror på antalet soldater och förluster är osäkra och varierar i olika källor. Samtida krönikor tenderar att överdriva siffror, och moderna historiker uppskattar att vardera sida hade flera tusen män men att båda var långt under de enorma tal som ibland anges. Casualties var betydande nog för att påverka stridsberedskapen; för norrmännen var förlusterna större efter Stamford Bridge, då de oväntat mötte kungen i fullt slag.
Betydelse
Slaget vid Fulford var viktigt eftersom det öppnade norra England för Harald Hardrada och Tostig och visade att de kunde hota den engelska kontrollen. Samtidigt försvagade striderna i norr de engelska resurserna och bidrog till att kung Harold Godwinson tvingades göra en snabb och långtgående marsch norrut. Den snabba omsvängningen — segern i Fulford följd av den engelska segern vid Stamford Bridge och därefter slaget vid Hastings — är en del av den dramatiska hösten 1066 som ledde till normandernas seger och stora politiska förändringar i England.
Plats och minne
Slagfältet ligger vid Fulford, strax söder om modern York, och området är idag präglat av historiskt intresse. Arkeologiska fynd och lokal minnesvård gör att slaget fortfarande uppmärksammas som en viktig del av 1000-talets brittiska historia.
En orsak till slaget var att earl Morcar hade ersatt Tostig som earl av Northumbria, vilket bidrog till Tostigs vilja att återta makten med stöd av en utländsk allierad.