Tammarwallaby (Macropus eugenii) – fakta, utbredning och biologi
Tammarwallaby (Macropus eugenii) – fakta om utseende, utbredning, hot, beteende och återintroduktion i Australien. Lär dig om biologi och skyddsåtgärder.
Tammar wallaby (Macropus eugenii) är en liten art av wallaby från Australien. De var de första makopoderna som européerna såg. Francisco Pelsaert, kapten på Batavia, såg dem när fartyget förliste på Abrolhosöarna 1629. Han beskrev dem som "hoppande katter".
- M. e. eugenii från södra Australiens fastland.
- M. e. derbianus från västra Australien.
- M. e. decres, darma eller dama wallaby, från Kangaroo Island, södra Australien.
Namnet "tammar" används lokalt för denna art. Ursprunget till namnet är inte helt klarlagt och kan härstamma från inhemska språk eller äldre beskrivningar.
Utseende
Tammar wallabies är små till medelstora wallabyer. De har en kroppslängd på omkring 50 centimeter, med svans som ofta är nästan lika lång. Vikten varierar normalt mellan cirka 2–6 kg beroende på kön, ålder och underart. Pälsen är huvudsakligen mörkgråbrun med rödaktiga toner på sidor och armar samt ljusgrå till vit undersida. Ibland syns en svag vit kindlinje.
Utbredning och population
Historiskt förekom tammar wallaby på flera delar av södra och västra Australien samt på öar som Kangaroo Island. Tammar wallabies utrotades på stora delar av södra Australiens fastland under 1900-talet, huvudsakligen på grund av habitatförlust, jakt och introducerade rovdjur som rävar. En isolerad population etablerades under 1800‑talet på Kawau Island nära Auckland i Nya Zeeland av Sir George Grey; dessa betraktades senare som skadedjur i Nya Zeeland och vissa av dem återfördes till Australien.
Återintroduktion och bevarandeinsatser
På 2000‑talet genomfördes återintroduktionsprojekt i Sydaustralien. Efter rävkontroller i Innes National Park återintroducerades ett antal individer, där de första utsättningarna 2004–2005 följdes med radiohalsband för att studera deras överlevnad och spridning. En del av populationen placeras även i avelsprogram i fångenskap, bland annat på Monarto Zoo. Bevarandeinsatser fokuserar på kontroll av invasiva rovdjur, skydd av habitat och avelsprogram för att säkra genetisk mångfald.
Ekologi och beteende
Tammar wallabies är huvudsakligen nattaktiva och skygga. På dagen söker de skydd i tät buskvegetation, ofta under sheoak‑träd och annat ris, och på natten kommer de ut på öppnare gräsmarker för att beta. De är huvudsakligen gräs‑ och örtätare men kan även ta andra växtdelar vid behov. I torra kustnära områden har individer observerats dricka bräckt eller havsvatten för att klara vätskebehovet.
Individer eller grupper upprätthåller territoriella hemområden som i genomsnitt kan vara omkring 5 hektar, men detta varierar med habitatets kvalitet och tillgång på föda.
Fortplantning
Fortplantningen hos tammar wallaby är intressant och komplex. Honor uppvisar så kallad embryonal diapause, vilket innebär att ett befruktat ägg kan ligga vilande i moderns reproduktionsorgan tills miljö‑ eller säsongsförhållanden är gynnsamma. Hos tammar återupptas fosterutvecklingen i samband med sommarsolståndet, och dräktigheten varar därefter cirka 31 dagar fram till födsel. Ungen, ofta kallad "joey", föds mycket liten och komplext utvecklad, och kryper omedelbart in i moderns pung där den fortsätter utvecklas under flera månader. Efter att ha lämnat pungen kan ungen fortfarande di‑hang vid modern tills den blir helt självständig.
Relation till människor och forskning
Tammar wallaby valdes ut som modellart i ett stort projekt för sekvensering av arvsmassan bland pungdjur, vilket har gett viktig information om evolutionära skillnader mellan pungdjur och andra däggdjur. Detta har också lett till studier av tammar‑mjölk; forskare forskar på mjölkens sammansättning eftersom den förändras i olika utvecklingsstadier och kan innehålla bioaktiva ämnen med potentiellt antibiotiska egenskaper. Tammar wallaby är därför av både biologiskt och medicinskt intresse.
Hot och framtid
Huvudhoten mot tammar wallaby är fortfarande habitatförlust, predation av introducerade rovdjur (särskilt räv och tama/ferala katter) samt fragmentering av populationer som leder till genetisk isolering. Fortsatt bevarandearbete, övervakning av återintroduktioner och skydd av lämpliga habitat är avgörande för artens framtid.
Kortfattat: Tammar wallaby är en liten, nattaktiv wallaby‑art med intressanta reproduktionsmekanismer och stor betydelse i forskning kring pungdjur och mjölkbiologi. Återintroduktionsprogram och bevarandeåtgärder pågår för att återetablera och skydda arten i dess ursprungliga utbredningsområden.
Macropus eugenii eugenii i Innes National Park, södra Australien
Frågor och svar
F: Vad är tammar wallaby?
S: Tammar wallaby (Macropus eugenii) är en liten art av wallaby från Australien.
F: Vem var den första europé som såg dem?
Svar: Francisco Pelsaert, kapten på Batavia, såg dem när fartyget förliste på Abrolhosöarna 1629.
Fråga: Hur många underarter finns det?
S: Det finns tre underarter av tammar wallaby: M. e. eugenii från södra Australiens fastland, M. e. derbianus från västra Australien och M. e. decres, även känd som darma- eller damavallaby, från Kangaroo Island i södra Australien.
Fråga: Vad orsakade deras utdöende på södra Australiens fastland?
S: Utrotningen har orsakats av förstörelse av livsmiljöer, jakt och rävar.
F: Var hamnade en population av dessa wallabies 1998?
Svar: 1998 hittades en liten population av sydaustraliska wallabies som levde på Kawau Island nära Auckland i Nya Zeeland.
Fråga: Vad äter de huvudsakligen?
S: Tammar wallabies äter huvudsakligen gräs och örter, men det är känt att de överlever genom att dricka havsvatten i torra områden.
Fråga: Hur stora är de ungefär?
S: Tammar Wallabies är cirka 50 centimeter långa och har en mörkgråbrun päls med rödaktig färg på armar och sidor och en ljusgrå päls på magen som också kan ha en svag vit linje på kinderna.
Fråga: Vad är ovanligt med deras avelsmönster?
S: Tammar wallaby har ett ovanligt fortplantningsmönster där de befruktade äggen förblir vilande i moderns inre fram till sommarsolståndet då fosterutvecklingen återupptas - detta kallas "embryonal diapause". Alla ungar föds samtidigt, cirka 31 dagar senare i slutet av januari eller början av februari.
Sök