Historien om de tre björnarna

Historia

Tre björnhannar - "en liten, liten, liten björn ... en mellanstor björn ... och en stor, stor björn" - bor i ett hus i skogen. De har var och en en grötkanna, en stol och en säng. En morgon tar de en promenad i skogen medan deras gröt svalnar. En liten gammal kvinna - "en oförskämd, elak gammal kvinna" - kommer in i huset när björnarna är borta. Hon äter upp den lilla björnens gröt, slår sönder hans lilla stol och somnar i hans lilla säng. Björnarna kommer hem och upptäcker att den gamla kvinnan sover. Hon vaknar, ser björnarna, hoppar ut genom fönstret och faller i döden - för att aldrig ses igen.

Ursprung

"Sagan om de tre björnarna" skrevs av den engelske författaren Robert Southey. Den publicerades 1837 i hans fyrbandssamling med essäer och berättelser som heter The Doctor. Southey hörde förmodligen en version av sagan som pojke av sin farbror William Tyler. Det var denna version som troligen låg till grund för den berättelse som Southey inkluderade i The Doctor. Det är okänt var eller hur hans farbror lärde sig berättelsen. Southey hade känt till berättelsen länge innan han publicerade den. Han hade berättat den för familj och vänner sedan 1813.

En mycket likartad version av berättelsen finns före Southeys publicerade version från 1837. År 1831 skrev en dam vid namn Eleanor Mure berättelsen på rimmad vers till sin brorsons fjärde födelsedag. I både Southeys och Mures versioner är karaktären som kommer in i björnarnas hus en ful gammal kvinna. De två versionerna skiljer sig endast åt i några små detaljer: Southeys björnar har gröt, till exempel, medan Mures björnar har mjölk.

Samma år som Southey publicerade berättelsen skrev William Nicol en rimmad version. Southey skrev den 3 juli 1837 att han hade fått Nicols version. Han gillade den. Han trodde att den skulle ge berättelsen mer uppmärksamhet från barn. Nicols version publicerades 1841 med illustrationer.

Vissa^[who?] tycker att berättelsen om de tre björnarna påminner om delar av "Snövit", eller en norsk saga om en prinsessa och tre prinsar klädda i björnskinn. Charles Dickens inkluderade en berättelse om troll i sin roman Our Mutual Friend från 1865 som också liknar "De tre björnarna". En berättelse som kallas "Scrapefoot" kan vara originalet till "De tre björnarna". I denna berättelse är det en räv (inte en människa) som är inkräktaren i björnarnas hus.

En illustration i More English Fairy Tales (1894) visar Scrapefoot (en räv) som faller från ett fönster.

Guldlock

Ungefär 12 år efter att Southeys berättelse publicerades ändrade författaren Joseph Cundall den gamla kvinnan till en liten flicka i sin bok Treasury of Pleasure Books for Young Children. Cundall gjorde denna ändring eftersom det fanns många barnböcker om gamla kvinnor på den tiden. När den lilla flickan väl kom in i berättelsen stannade hon där. Hon var under åren känd som Silverhair, Silverlocks, Goldenlocks och andra namn. Till slut blev hon Guldlock någon gång i början av 1900-talet.

Med tiden blev de tre hanbjörnarna i Southeys original pappa, mamma och babybjörn. Det som en gång var en skrämmande liten berättelse om en nyfiken, ful gammal kvinna och tre björnhannar blev en mysig liten berättelse om en nyfiken, söt liten flicka och en björnfamilj. I versioner av sagan från den viktorianska eran ändrades Southeys "[T]here she sate tills botten av stolen kom ut, och ner kom hennes, plump på marken" till "and down she came" i stället. Allt omnämnande av den mänskliga "rumpan" utplånades.

Tolkningar

I The Annotated Classic Fairy Tales (2002) skriver Harvardprofessorn Maria Tatar att sagan ibland betraktas som en varnande berättelse. Den varnar barn för farorna med att vandra iväg till okända platser. Hon påpekar att sagan idag ofta framställs som en berättelse om vad som är "lagom" för en själv. I tidigare tider handlade sagan dock om att lägga sig i någon annans egendom.

I The Uses of Enchantment (1976) diskuterar barnpsykologen Bruno Bettelheim Goldilocks kamp för att växa bortom sina ödipala problem och konfronteras med ungdomens identitetsproblem. Berättelsen uppmuntrar inte barnen att lösa problemen med att växa upp, skriver Bettelheim, och den slutar inte med det traditionella löftet om att de som löser sina ödipala problem ska vara lyckliga i alla sina dagar. Han anser att sagan inte låter barnet som läser den få känslomässig mognad.

Tatar skriver: "[Bettelheims] läsning är kanske alltför inriktad på att instrumentalisera sagor, det vill säga att göra dem till redskap som förmedlar budskap och anger beteendemönster för barnet. Även om sagan kanske inte löser oedipala frågor eller syskonrivalitet som Bettelheim tror att "Askungen" gör, så antyder den vikten av att respektera egendom och konsekvenserna av att bara 'prova' saker som inte tillhör en själv."

Berättelsen stöder en freudiansk tolkning av det anala stadiet. I ""De tre björnarna": Four Interpretations" (1977) gör Alan C. Elms, professor emeritus vid University of California, Davis, en sådan tolkning och pekar på berättelsens betoning på ordningsföljd - ett av de karaktärsdrag som Freud förknippade med det anala stadiet i människans utveckling - som ett övertygande bevis. Elms spårar berättelsens analitet till Southey och till hans smutsbesatta moster som förde sin besatthet vidare till honom i "något mildare form".

Illustrationer från barndomens favoriter och sagor

Anpassningar

Walt Disney- och Metro-Goldwyn-Mayer-studiorna har båda gjort animerade filmer om de tre björnarna - Disney 1922 och MGM 1939. Coronet Films gjorde 1958 en kort film med riktiga björnar och ett riktigt barn som spelade karaktärerna. Faerie Tale Theatre gjorde en tv-version 1984. Den har Tatum O'Neal i huvudrollen som Guldlock.

Kurt Schwertsik skrev en 35 minuter lång opera som heter Roald Dahls Guldlock. Baby Bear anklagas för att ha misshandlat fröken Guldlock. Det blir en omvänd situation när försvaret visar att björnarna har haft en hel del problem på grund av den "fräcka lilla skurken" Guldlock. Den presenterades första gången 1997 i Glasgow Royal Concert Hall.