Goethes färglära (Zur Farbenlehre) – teori, konst och vetenskap

För Goethe "är det högsta att förstå att alla fakta egentligen är teorier". "Himlens blått avslöjar för oss den grundläggande lagen om färg. Sök ingenting bortom fenomenen, de är själva teorin."

Goethe levererade till fullo det som utlovades i titeln på hans utmärkta verk: Data för en färgteori. Det är viktiga, fullständiga och betydelsefulla uppgifter, ett rikt material för en framtida färgteori. Han har emellertid inte åtagit sig att tillhandahålla själva teorin; därför har han, som han själv påpekar och medger på sidan xxxix i inledningen, inte gett oss någon verklig förklaring av färgens väsentliga natur, utan han postulerar den verkligen som ett fenomen och berättar bara hur den uppstår, inte vad den är. De fysiologiska färgerna ... framställer han som ett fenomen, fullständigt och existerande i sig självt, utan att ens försöka visa deras förhållande till de fysiska färgerna, hans huvudtema. ... det är egentligen en systematisk presentation av fakta, men den stannar vid detta. (Schopenhauer, Om synen och färgerna, Inledning)

Försök med grumliga medier

Goethes färgstudier började med subjektiva experiment där han undersökte hur grumliga medier påverkade uppfattningen av ljus och mörker. Han observerade att ljus som sågs genom ett grumligt medium verkade gulaktigt och att mörker som sågs genom ett grumligt medium som hade blivit ljusare verkade blått.

"Den högsta graden av ljus, som solens ljus, är för det mesta färglös. Detta ljus, sett genom ett medium som bara är mycket lätt förtjockat, förefaller oss dock vara gult. Om tätheten hos ett sådant medium ökas, eller om dess volym blir större, kommer vi att se att ljuset gradvis antar en gulröd nyans, som till sist fördjupas till en rubinröd färg." (ToC, 150)

"Om man däremot ser mörker genom ett halvgenomskinligt medium, som i sig självt är upplyst av ett ljus som träffar det, framträder en blå färg: denna blir ljusare och blekare när mediets densitet ökar, men verkar tvärtom mörkare och djupare ju mer genomskinligt mediet blir: i den minsta grad av svagt ljus som inte är absolut genomskinligt, och alltid under förutsättning att mediet är helt färglöst, närmar sig detta djupa blått det vackraste violett." (ToC, 151)

Med utgångspunkt i dessa observationer inledde han ett flertal experiment där han observerade effekterna av mörkare och ljusare färger på uppfattningen av färg under många olika omständigheter.

Mörker och ljus

För Goethe är ljuset "det enklaste, mest odelade, mest homogena väsen som vi känner. Mörkret står mot det" (Brev till Jacobi). Till skillnad från sina samtida ansåg Goethe inte att mörkret var en frånvaro av ljuset, utan snarare att det var polärt mot och interagerade med ljuset.

Med utgångspunkt i sina experiment med grumliga medier beskrev Goethe färg som ett dynamiskt samspel mellan mörker och ljus. Redaktören för Kurschner-utgåvan av Goethes verk ger följande analogi:

"Den moderna naturvetenskapen ser mörker som en fullständig tomhet. Enligt detta synsätt har ljuset som strömmar in i ett mörkt rum inget motstånd från mörkret att övervinna. Goethe föreställer sig att ljus och mörker förhåller sig till varandra som en magnets nord- och sydpol. Mörkret kan försvaga ljuset i dess arbetskraft. Omvänt kan ljuset begränsa mörkrets energi. I båda fallen uppstår färg. " (Steiner, 1897 )

Goethe skriver:

Gult är ett ljus som har dämpats av mörker;

Blått är ett mörker som försvagas av ljuset. (Goethe, Teori om färger)

Gränsvillkor

När man ser genom ett prisma är orienteringen av en ljus-mörkergräns i förhållande till prismat betydelsefull. Med vitt ovanför en mörk gräns ser vi hur ljuset sträcker ut en blåviolett kant in i det mörka området, medan mörkt ovanför en ljus gräns resulterar i en rödgul kant som sträcker sig in i det ljusa området.

Goethe fascinerades av denna skillnad. Han ansåg att denna färg som uppstår vid gränserna mellan ljus och mörker var grundläggande för skapandet av spektrumet (som han betraktade som ett sammansatt fenomen).

Ljusa och mörka spektrum

Eftersom färgfenomenet bygger på att ljus och mörker är intill varandra finns det två sätt att skapa ett spektrum: med en ljusstråle i ett mörkt rum och med en mörk stråle (dvs. en skugga) i ett ljust rum.

Goethe har för båda fallen registrerat färgsekvensen av färger som projiceras på olika avstånd från ett prisma (se bild IV, Färgteori). I båda fallen fann han att de gula och blå kanterna förblir närmast den sida som är ljus, och de röda och violetta kanterna förblir närmast den sida som är mörk. På ett visst avstånd överlappar dessa kanter varandra. När dessa kanter överlappar varandra i ett ljust spektrum blir resultatet grönt; när de överlappar varandra i ett mörkt spektrum blir resultatet magenta.

Med ett ljusspektrum som kommer ut ur prismat ser man ett ljussken omgivet av mörker. Vi finner gulröda färger längs den övre kanten och blåvioletta färger längs den nedre kanten. Spektrumet med grönt i mitten uppstår endast där de blåvioletta kanterna överlappar de gulröda kanterna.

Med ett mörkt spektrum (dvs. en skugga omgiven av ljus) finner vi violettblått längs den övre kanten och rödgult längs den nedre kanten - där dessa kanter överlappar varandra finner vi magenta.

På grund av deras olika sätt att närma sig ett gemensamt ämne har många missförstånd uppstått mellan Newtons matematiska förståelse av optik och Goethes erfarenhetsbaserade synsätt.

Eftersom Newton anser att vitt ljus är sammansatt av enskilda färger och Goethe anser att färg uppstår i samspelet mellan ljus och mörker, kommer de till olika slutsatser när det gäller frågan: Är det optiska spektrumet ett primärt eller sammansatt fenomen?

För Newton finns alla färger redan i det vita ljuset, och prismat fördelar dem bara i enlighet med deras fräschörbarhet. Goethe försökte visa att prismat, som ett grumligt medium, var en integrerad faktor i uppkomsten av färger.

Medan Newton smalnade av ljusstrålen för att isolera fenomenet, observerade Goethe att det inte fanns något spektrum med en större öppning. Han såg bara rödgula kanter och blåcyanfärgade kanter med vitt mellan dem, och spektrumet uppstod bara där dessa kanter kom tillräckligt nära för att överlappa varandra. För honom kunde spektrumet förklaras med det enklare fenomenet att färg uppstår genom samverkan mellan ljusa och mörka kanter. Goethes reifikation av mörkret har fått nästan hela den moderna fysiken att förkasta Goethes teori.

Newton förklarar utseendet på vitt med färgade kanter med att på grund av den olika totala brytningsgraden blandas strålarna så att de skapar ett helt vitt ljus i mitten, medan kanterna inte får ta del av denna blandning och uppträder med större röda eller blåa inslag.

Tabell över skillnader