Goethes färglära (Zur Farbenlehre) – teori, konst och vetenskap
Goethes "Zur Farbenlehre" — färgteori som förenar konst och vetenskap. Historiska insikter i färguppfattning, konstnärspåverkan och vetenskaplig debatt.
Teori om färger (ursprunglig tysk titel Zur Farbenlehre) är en bok av Johann Wolfgang von Goethe som publicerades 1810. Den innehåller några av de tidigaste och mest noggranna beskrivningarna av fenomen som färgade skuggor, brytning och kromatisk aberration, men skiljer sig i metod och syfte från samtidens fysikaliska arbeten om ljus och spektrum.
Goethes mål och arbetssätt
Goethes intresse var i första hand fenomenologiskt: han ville beskriva hur färger faktiskt uppfattas av människan under olika betingelser, snarare än att reducera dem till matematiska eller mekaniska orsaker. I boken samlar han systematiska observationer och enkla experiment, ofta utförda utan avancerad mätutrustning, och lägger stor vikt vid att redovisa de synintryck ett mänskligt iakttagande möter.
Huvudidéer och experiment
Viktiga delar av Goethes teori är:
- Färger uppstår vid gränsen mellan ljus och mörker. Goethe menade att färg uppkommer där ljus och mörker interfererar, till exempel vid skarpa kanter eller i ett tunt, grumligt medium.
- Klassificering av färger: han skiljde mellan fysiologiska färgfenomen (efterbilder och syntrötthet), fysikaliska observerbara färger och kemiska pigmentfärger.
- Färghjul och polariteter: Goethe presenterade ett färghjul och betonade komplementära relationer och polaritet mellan färger (t.ex. gult — blått), vilket influerade senare konstnärer och kolorister.
- Experiment med färgade skuggor och dubbla ljuskällor: Goethe beskrev hur skuggor kan anta bestämda färger när flera ljuskällor med olika färgningar är närvarande.
- Ögonens roll: han diskuterade hur ögats fysiologi påverkar färguppfattningen, bland annat fenomen som kromatisk aberration och efterbilder.
Bland hans konkreta experiment återfinns observationer av färgade kanter genom prismer och tjocka genomskinliga skikt, studier av grumliga medier och försök att reproducera färgfenomen med enkla hjälpmedel. Goethe illustrerade också sina iakttagelser med färgkartor och scheman som skulle göra samband synliga även för konstnärer.
Skillnader mot Newton
Goethe reagerade direkt på Isaac Newtons försök att med prismans hjälp dela upp vitt ljus i ett spektrum av beståndsdelar. Newtons arbete betonade en fysikalisk reduktion av vitt ljus till spektrala färger och var experimentellt och kvantitativt inriktat. Goethe accepterade inte Newtons slutsatser som allmängiltiga för mänsklig upplevelse: han såg Newtons spektrum som ett speciellt fall (när vitt ljus bryts i prisma under särskilda omständigheter) snarare än som en fullständig förklaring till hur färger uppstår och uppfattas. Kort sagt:
- Newton: fokuserade på ljusets fysik och spektral decomposition.
- Goethe: fokuserade på fenomenen av färgupplevelse, gränseffekter och ögats roll.
Mottagande och inflytande
Goethes färglära togs emot mycket olika i olika kretsar. Inom konstvärlden blev verket synnerligen inflytelserikt — särskilt bland pre-rafaeliterna och andra konstnärer som sökte ett rikare uttryck för färg och ljus. Turner studerade Goethes idéer och refererade till dem i flera titlar. Konstnärer som Wassily Kandinsky ansåg Goethes arbete betydelsefullt för förståelsen av färgens uttrycksmöjligheter.
Inom filosofi och vetenskap väckte boken också intresse och kritik. Filosofer och vetenskapsmän som Arthur Schopenhauer, Kurt Gödel, Werner Heisenberg, Ludwig Wittgenstein och Hermann von Helmholtz berörde boken i olika sammanhang — ibland för att värdera Goethes metod, ibland för att kritisera hans slutsatser. Helmholtz var en av de mest framträdande vetenskapliga kritikerna och formulerade senare teorier om syn och färguppfattning som konkurrerade med Goethe på vetenskaplig grund. Å andra sidan har även senare naturvetare som Mitchell Feigenbaum uttryckt uppskattning, till exempel med kommentaren att "Goethe hade haft rätt om färg!" i vissa avseenden.
Betydelse i ljuset av modern forskning
Idag betraktas Goethe inte som en föregångare till modern fysikalisk optik: våg- och kvantteorier om ljus, samt Young–Helmholtz trichromatisk teori och Hering-opponentteorin om färguppfattning, gav en annan vetenskaplig förklaring av färg än Goethes. Däremot erkänns boken i dag för dess viktiga bidrag till beskrivningen av subjektiva färgfenomen och som en tidig systematisk undersökning av hur olika betingelser förändrar färgupplevelsen. Hans arbete pekar på den viktiga skillnaden mellan det fysiska spektrumet och människans upplevelse av färg — en distinktion som är central i modern färgvetenskap, psykofysik och konstteori.
Sammanfattning
Goethes Zur Farbenlehre är en klassisk text som förenar detaljerade iakttagelser med estetiska och filosofiska reflektioner. Den erbjuder en alternativ syn på färg jämfört med den samtida fysiken och har haft ett långvarigt inflytande på konst, estetik och vissa delar av vetenskaplig debatt. Idag läses den både som ett historiskt dokument och som en påminnelse om att studiet av färg måste omfatta såväl fysiska som perceptuella aspekter.
Goethes teori
För Goethe "är det högsta att förstå att alla fakta egentligen är teorier". "Himlens blått avslöjar för oss den grundläggande lagen om färg. Sök ingenting bortom fenomenen, de är själva teorin."
Goethe levererade till fullo det som utlovades i titeln på hans utmärkta verk: Data för en färgteori. Det är viktiga, fullständiga och betydelsefulla uppgifter, ett rikt material för en framtida färgteori. Han har emellertid inte åtagit sig att tillhandahålla själva teorin; därför har han, som han själv påpekar och medger på sidan xxxix i inledningen, inte gett oss någon verklig förklaring av färgens väsentliga natur, utan han postulerar den verkligen som ett fenomen och berättar bara hur den uppstår, inte vad den är. De fysiologiska färgerna ... framställer han som ett fenomen, fullständigt och existerande i sig självt, utan att ens försöka visa deras förhållande till de fysiska färgerna, hans huvudtema. ... det är egentligen en systematisk presentation av fakta, men den stannar vid detta. (Schopenhauer, Om synen och färgerna, Inledning)
Försök med grumliga medier
Goethes färgstudier började med subjektiva experiment där han undersökte hur grumliga medier påverkade uppfattningen av ljus och mörker. Han observerade att ljus som sågs genom ett grumligt medium verkade gulaktigt och att mörker som sågs genom ett grumligt medium som hade blivit ljusare verkade blått.
"Den högsta graden av ljus, som solens ljus, är för det mesta färglös. Detta ljus, sett genom ett medium som bara är mycket lätt förtjockat, förefaller oss dock vara gult. Om tätheten hos ett sådant medium ökas, eller om dess volym blir större, kommer vi att se att ljuset gradvis antar en gulröd nyans, som till sist fördjupas till en rubinröd färg." (ToC, 150)
"Om man däremot ser mörker genom ett halvgenomskinligt medium, som i sig självt är upplyst av ett ljus som träffar det, framträder en blå färg: denna blir ljusare och blekare när mediets densitet ökar, men verkar tvärtom mörkare och djupare ju mer genomskinligt mediet blir: i den minsta grad av svagt ljus som inte är absolut genomskinligt, och alltid under förutsättning att mediet är helt färglöst, närmar sig detta djupa blått det vackraste violett." (ToC, 151)
Med utgångspunkt i dessa observationer inledde han ett flertal experiment där han observerade effekterna av mörkare och ljusare färger på uppfattningen av färg under många olika omständigheter.
Mörker och ljus
För Goethe är ljuset "det enklaste, mest odelade, mest homogena väsen som vi känner. Mörkret står mot det" (Brev till Jacobi). Till skillnad från sina samtida ansåg Goethe inte att mörkret var en frånvaro av ljuset, utan snarare att det var polärt mot och interagerade med ljuset.
Med utgångspunkt i sina experiment med grumliga medier beskrev Goethe färg som ett dynamiskt samspel mellan mörker och ljus. Redaktören för Kurschner-utgåvan av Goethes verk ger följande analogi:
"Den moderna naturvetenskapen ser mörker som en fullständig tomhet. Enligt detta synsätt har ljuset som strömmar in i ett mörkt rum inget motstånd från mörkret att övervinna. Goethe föreställer sig att ljus och mörker förhåller sig till varandra som en magnets nord- och sydpol. Mörkret kan försvaga ljuset i dess arbetskraft. Omvänt kan ljuset begränsa mörkrets energi. I båda fallen uppstår färg. " (Steiner, 1897 )
Goethe skriver:
Gult är ett ljus som har dämpats av mörker;
Blått är ett mörker som försvagas av ljuset. (Goethe, Teori om färger)
Gränsvillkor
När man ser genom ett prisma är orienteringen av en ljus-mörkergräns i förhållande till prismat betydelsefull. Med vitt ovanför en mörk gräns ser vi hur ljuset sträcker ut en blåviolett kant in i det mörka området, medan mörkt ovanför en ljus gräns resulterar i en rödgul kant som sträcker sig in i det ljusa området.
Goethe fascinerades av denna skillnad. Han ansåg att denna färg som uppstår vid gränserna mellan ljus och mörker var grundläggande för skapandet av spektrumet (som han betraktade som ett sammansatt fenomen).
Ljusa och mörka spektrum
Eftersom färgfenomenet bygger på att ljus och mörker är intill varandra finns det två sätt att skapa ett spektrum: med en ljusstråle i ett mörkt rum och med en mörk stråle (dvs. en skugga) i ett ljust rum.
Goethe har för båda fallen registrerat färgsekvensen av färger som projiceras på olika avstånd från ett prisma (se bild IV, Färgteori). I båda fallen fann han att de gula och blå kanterna förblir närmast den sida som är ljus, och de röda och violetta kanterna förblir närmast den sida som är mörk. På ett visst avstånd överlappar dessa kanter varandra. När dessa kanter överlappar varandra i ett ljust spektrum blir resultatet grönt; när de överlappar varandra i ett mörkt spektrum blir resultatet magenta.
Med ett ljusspektrum som kommer ut ur prismat ser man ett ljussken omgivet av mörker. Vi finner gulröda färger längs den övre kanten och blåvioletta färger längs den nedre kanten. Spektrumet med grönt i mitten uppstår endast där de blåvioletta kanterna överlappar de gulröda kanterna.
Med ett mörkt spektrum (dvs. en skugga omgiven av ljus) finner vi violettblått längs den övre kanten och rödgult längs den nedre kanten - där dessa kanter överlappar varandra finner vi magenta.
Ljusspektrum - när de färgade kanterna överlappar varandra i ett ljusspektrum blir det grönt.
Mörkt spektrum - när de färgade kanterna överlappar varandra i ett mörkt spektrum blir resultatet magenta.
Newton och Goethe
På grund av deras olika sätt att närma sig ett gemensamt ämne har många missförstånd uppstått mellan Newtons matematiska förståelse av optik och Goethes erfarenhetsbaserade synsätt.
Eftersom Newton anser att vitt ljus är sammansatt av enskilda färger och Goethe anser att färg uppstår i samspelet mellan ljus och mörker, kommer de till olika slutsatser när det gäller frågan: Är det optiska spektrumet ett primärt eller sammansatt fenomen?
För Newton finns alla färger redan i det vita ljuset, och prismat fördelar dem bara i enlighet med deras fräschörbarhet. Goethe försökte visa att prismat, som ett grumligt medium, var en integrerad faktor i uppkomsten av färger.
Medan Newton smalnade av ljusstrålen för att isolera fenomenet, observerade Goethe att det inte fanns något spektrum med en större öppning. Han såg bara rödgula kanter och blåcyanfärgade kanter med vitt mellan dem, och spektrumet uppstod bara där dessa kanter kom tillräckligt nära för att överlappa varandra. För honom kunde spektrumet förklaras med det enklare fenomenet att färg uppstår genom samverkan mellan ljusa och mörka kanter. Goethes reifikation av mörkret har fått nästan hela den moderna fysiken att förkasta Goethes teori.
Newton förklarar utseendet på vitt med färgade kanter med att på grund av den olika totala brytningsgraden blandas strålarna så att de skapar ett helt vitt ljus i mitten, medan kanterna inte får ta del av denna blandning och uppträder med större röda eller blåa inslag.
Tabell över skillnader
| Ljusets egenskaper | Newton (1704) | Goethe (1810) |
| Homogenitet | Vitt ljus består av färgade element (heterogena). | Ljuset är det enklaste, mest odelade, mest homogena tinget (homogent). |
| Mörker | Mörker är frånvaron av ljus. | Mörkret är polärt mot och interagerar med ljuset. |
| Spektrum | Färgerna är utspridda i ljuset i enlighet med sin refrangibilitet (primärt fenomen). | Färgade kanter som uppstår vid gränserna mellan ljus och mörker överlappar varandra och bildar ett spektrum (sammansatt fenomen). |
| Prisma | Prismaet har ingen betydelse för att färg ska existera. | Prismaet är ett grumligt medium som spelar en roll för färgbildningen. |
| Refraktionens roll | Ljuset bryts ner genom brytning, böjning och reflektion. | Brytning, böjning och reflektion kan förekomma utan att färg uppträder. |
| Analys | Vitt ljus delas upp i sju rena färger. | Det finns bara två rena färger - blått och gult - resten är grader av dessa. |
| Syntes | Precis som vitt ljus kan sönderdelas kan det sättas ihop igen. | Färgerna återförenas till grå nyanser. |
| Partikel eller våg? | Partikel | Varken eller, eftersom de är slutsatser och inte observerade med sinnena. |
| Färghjul | Asymmetrisk, 7 färger | Symmetrisk, 6 färger |
Frågor och svar
F: Vad är titeln på Johann Wolfgang von Goethes bok?
S: Johann Wolfgang von Goethes bok heter Theory of Colours.
F: Vem påverkades av Goethes arbete?
S: Goethes verk hade ett stort inflytande på konstvärlden, särskilt bland prerafaeliterna. Turner studerade det ingående och hänvisade till det i flera målningar. Wassily Kandinsky ansåg också att det var "ett av de viktigaste verken".
F: Vad observerade Newton som Goethe ansåg vara specialfall?
S: Isaac Newton observerade fenomen som färgade skuggor, brytning och kromatisk aberration som Goethe ansåg vara specialfall.
F: Vad var det Goethe sysslade med i sin bok?
S: I sin bok var Goethe främst intresserad av hur färgkvaliteter uppfattas snarare än av att mäta färgfenomen.
F: Hur har vetenskapen förstått skillnaden mellan det optiska spektrumet och människans färguppfattning?
S: Vetenskapen har förstått skillnaden mellan det optiska spektrumet, som observerades av Newton, och människans färguppfattning, som presenterades av Goethe.
Fråga: Vilka filosofer och fysiker är kända för att ha arbetat med färgläran?
S: Flera filosofer och fysiker har varit kända för att ha arbetat med färgläran, däribland Arthur Schopenhauer, Kurt Gödel, Werner Heisenberg, Ludwig Wittgenstein, Hermann von Helmholtz och Mitchell Feigenbaum.
Sök