Vokallängd: definition, exempel och betydelse i olika språk
Lär dig vad vokallängd är med klara exempel (japanska, latin, engelska), IPA-markeringar och hur långa vs korta vokaler ändrar ords betydelse i olika språk.
Vokallängd är en språklig egenskap där hur länge en vokal uttalas kan skilja mellan två olika ord. I sådana språk är vokallängd fonemisk, det vill säga själva längden på vokalen bidrar till att skapa betydelseskillnad. Många språk har denna egenskap, till exempel japanska, arabiska, hawaiianska, klassisk latin, thailändska och finska, medan andra språk saknar en fonemisk skillnad i vokallängd.
Definition och begrepp
Det är viktigt att skilja mellan fonetisk och fonemisk vokallängd. Fonetisk längd handlar om den faktiska tidslängden (i millisekunder) som en vokal uttalas, medan fonemisk längd innebär att längden förändrar ordets betydelse (minimalpar finns).
- Fonemisk vokallängd: Längd som skiljer ord åt — t.ex. i japanska eller finska.
- Allofonisk/komplementär längd: Längd som bestäms av stavelsestruktur eller omgivande ljud och inte i sig skapar nya ord — t.ex. i många varianter av engelska och i delar av svenskan (kvantitetssystemet).
Hur vokallängd skriver och markeras
I skrift och transkription finns flera sätt att markera vokallängd:
- I IPA markeras lång vokal med tecknet ː (en kolonliknande symbol). Ofta skrivs den i text också med ett vanligt kolon (:). Exempel: japanska chizu /t͡ɕizɯ/ kontra chīzu /t͡ɕiːzɯ/ (eller skrivs som /t͡ɕi:zɯ/).
- Diakritiska tecken som makron (en horisontell linje) över vokalen används i exempelvis klassisk latin och i hawaiianska skrift för att markera längd.
- Ortografiska sätt: dubbelteckning (t.ex. finska och italienska: tuli vs tuuli), vokaldubbling eller stavningskonventioner (i engelska historiskt två vokaler eller ett tyst e i slutet: hate), eller särskilda bokstäver i abjad- och abugidasystem (t.ex. alif, waw, yāʼ i arabiska).
Exempel i olika språk
Ett tydligt exempel på fonemisk vokallängd är de japanska orden chizu och chīzu. Den enda hörbara skillnaden är hur länge vokalen /i/ uttalas: chizu betyder "karta" medan chīzu betyder "ost". I IPA skrivs detta ofta som /t͡ɕizɯ/ respektive /t͡ɕiːzɯ/ (eller /t͡ɕi:zɯ/).
Finska har både långa och korta vokaler och konsonanter som distinktiva, t.ex. tuli "eld" vs tuuli "vind". Japanska, finska och arabiska är exempel där vokallängd förändrar ordets betydelse direkt.
I klassisk latin markerades långa vokaler med en makron. Där var ānus (/ˈaː.nus/), annus (/ˈan.nus/) och anus (/ˈa.nus/) olika ord: ānus "skinkor", annus "år" och anus "gammal kvinna". Moderna romanska språk har i stort sett förlorat vokallängd som betydelseskiljare, även om vissa som italienskan i vissa fall skiljer konsonantlängd som betydelseskiljare (t.ex. /anno/ "år" vs /ano/ "anus").
Gamla engelska hade tydligare vokalförlängning än modern engelska. Tidigare kunde exempelvis uttal och stavning indikera långa vokaler (t.ex. gōd "good" med lång vokal). Under medelengelsk tid började stavningen spegla vokallängd (två vokaler tillsammans eller slutande e), men efter det stora vokalskiftet förändrades vokalljuden kraftigt och längdens roll i modern engelska är mindre systematisk än förut.
I thailändska och andra tonala språk påverkar vokallängd ofta tonbildningen; både ton och längd tillsammans kan skilja ord.
Vokallängd i svenskan
Svenskan har ett kvantitetssystem där vokallängd och konsonantlängd är komplementära: i många fall är en lång vokal i en betonad stavelse kopplad till en kort följande konsonant, medan en kort vokal följs av en lång (förlängd) konsonant. Detta ger ett mönster där längd fördelas beroende på stavelsestruktur. Exempelvis har svenska ordet tak uttalet /tɑːk/ (lång vokal, kort konsonant) medan tack uttalas /tak/ (kort vokal, lång konsonant) — betydelsen skiljer sig: "tak" (loft/roof) vs "tack" (thank). Det innebär att vokallängd kan vara betydelseskiljande i kombination med konsonantlängd i svenskan.
Fonologisk och historisk betydelse
Vokallängd har spelat en viktig roll i språkens historiska utveckling. Förändringar i vokallängd har lett till ljudskiften, stavningskonventioner och i vissa fall till att nya fonem uppstått eller försvunnit. Exempelvis visar engelsk stavning ofta tidigare vokallängd och därmed ords historiska rötter mer än deras moderna uttal.
Praktiska noter för lärande och forskning
- Vid uttalsövning: lyssna noga på vokallängd och jämför minimalpar för att träna diskrimination (t.ex. japanska chizu vs chīzu eller finska par).
- Vid transkription: använd IPA-tecknet ː för att vara tydlig med längd, och var medveten om språkets stavningsregler (dubbelbokstäver, makron, diakritika).
- I fonetisk forskning mäts vokallängd i millisekunder; i fonologi behandlas den ofta som ett kategoriskt drag.
Sammanfattningsvis är vokallängd ett mångfacetterat fenomen som kan fungera olika i olika språk — från tydliga betydelseskiljare i språk som japanska, finska och klassisk latin till mer strukturellt bestämda variationer i språk som svenska eller historiskt i engelska.
Frågor och svar
F: Vad är vokallängd?
S: Vokallängd är en egenskap i språk där hur länge en vokal uttalas i ett ord kan skapa ett helt annat ord.
F: Vilka språk har denna egenskap?
S: Denna egenskap finns i många språk, t.ex. japanska, arabiska, hawaiianska, klassisk latin och thailändska.
F: Kan du ge ett exempel på detta?
S: Ett exempel på detta är de japanska orden chizu och chīzu. Den enda skillnaden mellan dessa två ord är att "I"-vokalen i chīzu talas längre än i chizu. Chizu betyder "karta" medan chīzu betyder "ost".
Fråga: Hur visar vi långa vokaler när vi använder IPA?
S: När man använder IPA används kolonet (:) för att visa att den föregående vokalen är en lång vokal. Till exempel skulle chizu i IPA skrivas som /t͡ɕizɯ/, men chīzu skulle skrivas som /t͡ɕi:zɯ/.
Fråga: Har engelskan några särdrag som har med vokalförlängning att göra?
S: Gamla engelskan hade vissa funktioner som rör vokalförlängning, men de flesta moderna dialekter av engelska använder inte längre denna funktion. I den gamla engelskan användes stavningar för att stava långa vokaler, bland annat stavning med två vokaler tillsammans som book eller break och att sätta ett stumt "E" i slutet av ordet som hate. Alla dessa ändringar gjordes tills den stora vokalförskjutningen inträffade, vilket förändrade hur vokaler lät drastiskt jämfört med tidigare.
F: Hur skiljde det klassiska latinet mellan ord efter deras längd? S: I klassisk latin använde man makroner, som är raka horisontella linjer ovanför långa vokaler, för att skilja ord åt efter deras längd. Till exempel Ānus (/ˈaː.nus/), annus (/ˈan.nus/) och anus (/ˈa.nus/) är tre olika ord som alla har olika betydelser trots att de har ett liknande uttal på grund av att de olika längderna på vokalerna anges med makroner ovanför dem. Ānus betyder "skinkor", annus betyder år och anus betyder gammal kvinna .
Fråga: Finns det några romanska språk som fortfarande har kvar särskiljande egenskaper som bygger på vokallängd? Svar: Nej, inget av de romanska språken, som är dotterspråk till latinet, kan särskilja ord efter vokallängd, även om italienska har konsonantförlängning. Italienska har också någon form av vokalförlängning, men den kan inte skilja mellan två ord på samma sätt som på latin.
Sök