Wade-Giles (förenklad kinesiska: 威妥玛拼音 eller 韦氏拼音; traditionell kinesiska: 威妥瑪拼音; pinyin: wēituǒmǎ pīnyīn), ibland förkortat Wade, är ett romaniseringssystem för det kinesiska språket. Systemet baseras på den form av mandarin som talas i Peking. Grunden lades av Thomas Francis Wade i mitten av 1800-talet, och systemet utvecklades och spreds framför allt genom Herbert A. Giles' stora kinesisk-engelska ordbok från 1892, där många av konventionerna fastställdes.

Historia och spridning

Under större delen av 1900-talet var Wade–Giles det dominerande systemet för att skriva kinesiska med latinska bokstäver i den engelskspråkiga världen. Det ersatte tidigare, framför allt Nanjing-baserade, romaniseringsmetoder som var vanliga fram till slutet av 1800-talet. Från mitten av 1900-talet började dock nya system att utvecklas: Folkrepubliken Kina introducerade Hanyu Pinyin på 1950–talet, och under senare delen av århundradet vann pinyin ökad internationell acceptans som standard. Wade–Giles förekommer fortfarande i äldre litteratur och i vissa etablerade namn och titlar; det är också historiskt vanligt i Taiwan (Republiken Kina) och förekommer än i dag i vissa sammanhang där äldre stavningar lever kvar.

Egenskaper och konventioner

En av de mest utmärkande egenskaperna i Wade–Giles är att en apostrof används för att markera aspirerade konsonanter (dvs. ljud med en utandningsluft), ibland kallade andedräktiga konsonanter. Detta beror på att mandarin inte skiljer ljuden med hjälp av stämning (voicing) som i många europeiska språk, utan genom skillnad i aspiration. Exempel:

  • Pinyin ping skrivs i Wade–Giles som p'ing (aspirerad p),
  • men pinyin bing skrivs som ping (oaspirerad p).

Utöver apostrofen använder Wade–Giles ofta bindestreck för att skilja stavelser i sammansättningar (t.ex. Chung-kuo för 中國), och toner kan markeras antingen med diakritiska tecken över vokaler eller med siffror, även om tonmarkeringen ofta utelämnas i allmän text.

Vanliga motsvarigheter mot pinyin (urval)

För att förstå hur olika stavningar motsvarar varandra i de två systemen är några vanliga exempel användbara:

  • Pinyin Beijing motsvarar ofta Wade–Giles Pei-ching (som i äldre engelska former även blivit Peking).
  • Pinyin Dao motsvaras av Wade–Giles Tao.
  • Pinyin Taiji (eller Taijiquan) motsvaras av Wade–Giles T'ai chi (eller t'ai chi ch'üan).
  • Pinyin Gongfu motsvaras av Wade–Giles Kung-fu.

Missförstånd och "bastardized" Wade–Giles

Apostrofens funktion var inte alltid uppenbar för läsare som inte kände systemet väl. Många läsare ignorerade eller utelämnade apostrofen vid återgivning, vilket ledde till felaktigt uttal hos icke-kinesisktalande. Stavningar där apostrofen konsekvent ignoreras kallas ibland för bastardized Wade–Giles. Resultatet är vardagliga former som Tao, tai chi och kung fu som i praktiken bygger på Wade–Giles men utan tydlig markering av aspiration.

Användning idag

Wade–Giles har i stor utsträckning ersatts av pinyin i officiella och akademiska sammanhang, särskilt efter att Folkrepubliken Kina införde Hanyu Pinyin på 1950–talet och pinyin därefter fått internationell spridning. Trots det förekommer Wade–Giles fortfarande i äldre referensverk, historiska texter, vissa person- och platsnamn, och i språkbruk där äldre romaniseringar blivit invanda. I Taiwan syns fortfarande många äldre Wade–Giles-stavningar på skyltar, i namn och i litteratur, även om modern praxis alltmer rör sig mot pinyin och andra system.

Sammanfattning: Wade–Giles var ett viktigt och inflytelserikt system för att skriva mandarin med latinska bokstäver. Dess apostrof för aspiration och andra konventioner påverkade hur kinesiska lånord kom in i europeiska språk, men systemet har till stor del ersatts av pinyin i moderna officiella sammanhang. Ändå lever många klassiska stavningar kvar i vardagligt bruk och i äldre texter.