Översikt

Mustela är ett släkte inom familjen Mustelidae. Det omfattar flera välkända små rovdjur som vesslor, hermeliner och polkatter. Släktet består av omkring 17 arter med en vid utbredning över stora delar av världen; de saknas naturligt i Antarktis och i huvudsak i Australasien, även om vissa arter introducerats där.

Kännetecken och anatomi

Dessa djur är små, smidiga och anpassade för jakt i trånga utrymmen. Kropparna är långsträckta med korta ben, flexibel ryggrad och vassa tänder för att fånga byten. Typiska kännetecken är snabb rörelse, hög ämnesomsättning, samt doftkörtlar som används för revirmarkering och försvar. Deras kroppsform gör att de lätt kan följa byten ner i hålor och små gångsystem (hålor, anpassningar).

Ekologi och beteende

Arterna är i huvudsak köttätare och fångar små däggdjur, fåglar, ägg, insekter och ibland fisk. De är ofta ensamma jägare med revirbeteende och kan ha mycket höga aktivitetsnivåer. Många arter visar reproduktiva anpassningar som fördröjd implantation. Deras roll i ekosystemet är viktig som reglerare av smågnagare och andra byten (rovdjur, kaniner).

Arter, tamformer och taxonomi

  • Vessla (exempelvis Mustela nivalis)
  • Hermelin eller rödmusvessla (Mustela erminea)
  • Europeisk polkatt och dess domesticerade form, illern/hamster — ofta kallad tamillern eller furrt (ferret)
  • Sällsynta arter som europeisk mink (Mustela lutreola) och svartfotad iller (Mustela nigripes)

Vissa arter som minkar har historiskt grupperats i Mustela men taxonomin har reviderats och flera populationer placeras i andra släkten i modern forskning. Musteliderna tillhör de hundlika rovdjuren (caniformia) och är därför närmare släkt med hundar än med katter i en taxonomisk mening.

Användning, kultur och bevarande

Människan har länge använt vissa Mustela-arter för jakt och pälsproduktion; hermelinpälsar och minkpälsar var historiskt eftertraktade. Den tamme ildern (Mustela putorius furo) används fortfarande som sällskapsdjur och i vissa fall för skadedjursbekämpning. Introduktioner av arter till nya områden, exempelvis i Nya Zeeland, har lett till negativ påverkan på inhemska faunan. Flera arter är hotade på grund av habitatförlust, föroreningar och konkurrens från introducerade arter. Samtidigt har bevarandeprogram, uppfödning i fångenskap och återintroduktioner gett positiva resultat för vissa populationer.

Noterbara fakta

  1. Deras smala kropp gör dem effektiva på att jaga i underjordiska gångar.
  2. Färgskiftning hos hermelin vinterpäls är ett känt fenomen i kalla områden.
  3. Flera arter har betydelse både ekonomiskt (päls, sällskap) och ekologiskt.

För mer detaljerad information om systematik, arter och regionella statusar se vidare litteratur och resurser: släktet Mustela, mustelider, familjerelationer, samt artiklar om polkatter, hermeliner, tamiller, mink, rovdjursbeteende, morfologiska anpassningar, hålor och bon, bytesdjur, utbredning, introduktioner, evolutionära relationer, kaniformia och jämförelser med kattdjur.