Berlinblockaden pågick från den 24 juni 1948 till i maj 1949 (officiellt upphävdes blockaden av Sovjetunionen i mitten av maj 1949). Den inleddes när de sovjetiska myndigheterna blockerade de tre västmakternas (amerikanerna, britterna och fransmännen) tillträde till de västockuperade delarna av Berlin för järnvägar, vägar och kanaler. Blockaden gjorde det omöjligt att transportera livsmedel, kol och andra nödvändigheter in i de västliga sektorerna med marktransporter. Västmakterna svarade med att använda flygplan för att lufttransportera mat, bränsle, mediciner och andra varor till den västliga delen av staden — det som blev känt som Berlinluftbron.

Sovjetunionen inledde blockaden därför att man ansåg att den monetära reformen i de tre tyska ockupationszonerna som kontrollerades av västmakterna — den så kallade valuta­reformen då nya mark infördes i de västra zonerna — och den politiska samordning som följde, hotade Sovjetunionens inflytande i Tyskland. Reformen inleddes den 21 juni 1948 och uppfattades i Moskva som ett steg mot en västtysk statlig enhet; blockaden var ett försök att tvinga västmakterna att lämna sin del av Berlin eller tvinga fram förhandlingar på Sovjets villkor.

Bakgrund och syfte

Efter andra världskriget delades Tyskland i fyra ockupationszoner, och staden Berlin, som låg långt inne i den sovjetiska zonen, delades också i fyra sektorer. Under 1947–1948 ökade spänningarna mellan Sovjetunionen och västmakterna. Västs beslut att införa en gemensam valuta och ekonomisk återuppbyggnad (särskilt i den så kallade Bizonen) sågs av Sovjet som ett hot mot deras kontroll över den östra delen av Tyskland. Blockaden var avsedd att isolera västsektorerna i Berlin och tvinga fram en politisk reträtt.

Berlinluftbron — genomförande

Västmakternas svar var att organisera en massiv luftbro. Från slutet av juni 1948 och under nästan elva månader flög allierade transportplan regelbundet till Berlin genom de tre luftkorridorerna som avtalats efter kriget. De viktigaste flygfälten på plats var amerikanska Tempelhof, brittiska Gatow och senare Tegel (i den franska sektorn), där anläggningar snabbt byggdes ut för att hantera den ökade trafiken.

  • Operationerna leddes på politisk och militär nivå av personer som den amerikanske militärguvernören General Lucius D. Clay och senare av general William H. Tunner, som organiserade de stora transportprogrammen.
  • Aktionen kallades i USA för "Operation Vittles" och i Storbritannien för "Operation Plainfare".
  • Under luften kunde västmakterna via tiotusentals flygningar förse Berlin med livsmedel, kol, mediciner och reservdelar. Vid högsta belastning landade flygplan mycket tätt — i perioder kunde ett plan landa med bara någon halvminuts mellanrum.
  • Luftbron innehöll också mänskliga inslag som blev symboliska, t.ex. den amerikanske piloten Gail Halvorsens godisnedsläpp till berlinbarnen, vilket gav honom smeknamnet "Candy Bomber".

Konsekvenser

Blockaden och luftbron blev ett tydligt tidigt skede i kalla kriget. Den visade att västmakterna var beredda att hålla kvar sin position i Berlin utan att omedelbart eskalera till väpnad konflikt. Politisk följd blev bland annat att delningen av Tyskland cementerades: i maj 1949 bildades Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) och i oktober 1949 förklarade Sovjetzonen bildandet av DDR (Östtyskland). Luftbron stärkte också samarbetet mellan USA och Väst­europa och bidrog till att bana väg för försvars- och säkerhetssamarbeten som NATO.

Tidslinje i korthet

  • 21 juni 1948 – Västallierade inför valuta­reformen i västzonerna.
  • 24 juni 1948 – Sovjet inleder blockaden av västsektorerna i Berlin.
  • slutet av juni 1948 – Luftbron startar, transportflygningar inleds regelbundet.
  • maj 1949 – Sovjet upphäver blockaden; luftbron fortsatte en tid för att återställa normala leveranser.

Berlinblockaden och Berlinluftbron är fortfarande ett viktigt exempel på hur civila och militära logistiska insatser kan användas i politiska kriser, och händelsen har en central plats i berättelsen om det tidiga kalla kriget.