Grymheterna i Bangladesh 1971: Operation Searchlight och massakrer

1947 delade Storbritannien Brittiska Indien i två länder: Indien och Pakistan. Tanken var att hinduer skulle bo i Indien och muslimer i Pakistan. Men det var inte så enkelt. Eftersom hinduer och muslimer bodde på så många olika platser låg Östpakistan och Västpakistan ungefär 1 000 mil från varandra, med hela Indien emellan. Dessutom är inte alla muslimer likadana. Öst- och Västpakistanierna talade inte samma språk och gillade inte alltid varandra.

Det fanns färre västpakistanier än östpakistanier, men västpakistanierna kontrollerade större delen av regeringen. När cyklonen Bhola skadade Östpakistan skickade Västpakistan inte tillräckligt med hjälp. På grund av dessa saker började östpakistanierna vilja vara ett separat land från Västpakistan. Regeringen i Östpakistan startade Operation Searchlight för att stoppa denna separatiströrelse.

Östpakistan skulle senare bli Bangladesh. Folket som bodde där kallade sig bengaler. En del av bengalerna var inte muslimer utan hinduer.

År 1970 höll Pakistan sitt första allmänna val. Dessförinnan hade militären begränsat väljarnas rättigheter. Västpakistanierna röstade på många olika politiska partier, men de flesta östpakistanier röstade på samma politiska parti, kallat Awami League. Detta innebar att de östpakistanska kandidaterna skulle få en majoritet i Pakistans församling. Detta östpakistanska politiska parti leddes av Sheikh Mujibur Rahman.

General Yahya Khan, en västpakistansk ledare, ville inte att de östpakistanska kandidaterna skulle styra landet och förklarade därför undantagstillstånd, vilket innebar att armén fick bestämma över landet. Östpakistanierna var arga. De genomförde protester och upplopp 1970 och 1971.

Khan och Mujibur träffades för att försöka lösa problemen och stoppa upploppen. Det såg ut som om de hade gjort en överenskommelse. Men den 25 mars 1971 arresterades Mujibur. Därefter började tusentals västpakistanska soldater, 60 000 till 80 000 stycken, att döda östpakistanier. Bangladesh förklarade sig självt som ett självständigt land nästa dag.

Västpakistanska soldater dödade hinduer, bengaliska muslimer, smarta människor, studenter och politiker för att döda dem alla. De gick till skolor och dödade alla där. Soldaterna dödade universitetslärare vid universitetet i Dhaka och andra intellektuella ledare eftersom de trodde att det var de som uppmuntrade andra östpakistanier att vilja bli ett eget land. De dödade särskilt hinduiska ledare. Sedan dödade de unga hinduiska män eftersom de trodde att unga hinduiska män skulle vilja slåss mot dem. I en artikel i tidskriften TIME stod det att "hinduerna är tre fjärdedelar av flyktingarna och de flesta av de döda, har mest ogillade av de muslimska soldaterna".

Mer än 200 000 kvinnor våldtogs. En del av kvinnorna våldtogs inför sina män eller manliga släktingar. Andra kvinnor tillfångatogs för att bli slavar åt de västbengaliska soldaterna.

Två muslimer vid namn Al-Shams och Al-Badr uppmanades av pakistanierna att döda bengaliska hinduer och att förråda bengaliska muslimer. Det finns många gravar med många människor i Bangladesh, och nya gravar med många människor upptäcks ständigt.

En rad dåliga mord ägde rum under Operation Searchlight, en serie mord som inleddes den 25 mars 1971 och avslutades den 16 december 1971 och som ledde till att tre miljoner bengaler dog i Östpakistan (nuvarande Bangladesh), och andra saker som våldtäkt och plundring. Ursprungligen ville pakistanierna ta över de stora städerna i Bangladesh och kontrollera alla på en månad. De förväntade sig inte att bengalerna skulle slå tillbaka, vilket de gjorde. Pakistanierna blev mycket arga och började döda alla bengaler.

Så småningom skulle de bengaliska frihetskämparna under Mukti Bahini söka hjälp från Indien för att vinna mot pakistanierna. Indien skickade in sin armé och bekämpade pakistanierna tillsammans med bengalerna tills Pakistan var helt besegrat och lämnade Bangladesh den 16 december 1971.

Folk är oense om hur många som dog. Enligt Heritage Foundation's Asian Studies Center kan det ha varit så få som 500 000 eller så många som 3 miljoner. Det var under det kalla kriget och därför sade olika grupper att fler eller färre människor hade dött beroende på deras egna politiska idéer och mål. Sovjet, som stödde Bangladesh, sa att det var 3 miljoner. CIA sa att det var 200 000. Pakistan var då en allierad till USA, och de västpakistanska soldaterna använde vapen som amerikanerna gav dem. Indien, som också var pro-sovjetiskt, och Bangladesh uppger att nästan 3 miljoner hade dödats.

1997 skrev R. J. Rummel boken Statistics of Democide: Folkmord och massmord sedan 1900. I kapitel 8, Statistics of Pakistan's Democide - Estimates, Calculations, And Sources, konstaterar han följande:

I Östpakistan (nuvarande Bangladesh) planerade [general Agha Mohammed Yahya Khan och hans främsta generaler] också att mörda den bengaliska intellektuella, kulturella och politiska eliten. De planerade också att urskillningslöst mörda hundratusentals hinduer och driva resten till Indien. Och de planerade att förstöra dess ekonomiska bas för att se till att det skulle vara underordnat Västpakistan i åtminstone en generation framöver. Denna avskyvärda och halsbrytande plan var ett regelrätt folkmord.

Rummel kallade det för en handling där man dödar specifika grupper av människor: "Genom att konsolidera de båda områdena ger jag en slutlig uppskattning av Pakistans democid på 300 000 till 3 000 000, eller en försiktig 1 500 000."

Alla håller inte med om att grymheterna var ett folkmord, som nationalistiska bangladeshier kallar det. Islamiska fundamentalister i Pakistan säger att det är "bengaliska lögner". Bangladeshs myndigheter och vissa oberoende organisationer säger att en till tre miljoner människor dödades. Ytterligare 10 miljoner flydde från landet för att vara i säkerhet i den indiska provinsen Västbengalen.

Inga personer som var inblandade i folkmordet ställdes inför rätta förrän 2011. Bangladeshs internationella brottstribunal dömde 26 personer för folkmord och brott mot mänskligheten. Några avrättades, men internationella organisationer konstaterade att de anklagade inte hade fått en rättvis rättegång.