Francis Michael "Whitey" Wistert (född 20 februari 1912 i Chicago, Illinois, död 23 april 1985 i Painesville, Ohio) var en amerikansk fotbolls- och basebollspelare. Han gjorde sig främst känd som en framstående tackle i collegefotboll och var en viktig spelare för University of Michigan Wolverines.
Karriär i college
Under sin tid vid Michigan bidrog Wistert till lagets framgångar i början av 1930-talet. Han var en stabil och fysisk spelare på linjen, uppskattad för sin styrka, teknik och spelförståelse. Under sin studietid hjälpte Wistert Michigan att vinna Big Ten Conference Football Championship 1931, 1932 och 1933. Utöver sina insatser i fotboll spelade han även baseboll på collegelaget och belönades för sina prestationer i den sporten.
Efter college och professionell baseboll
Efter college fortsatte Wistert med idrotten på professionell nivå och spelade senare för Cincinnati Reds i Major League Baseball. Hans tid som professionell idrottsman var relativt kort men ytterligare ett bevis på hans atletiska mångsidighet.
Utmärkelser och arv
- Han togs in i College Football Hall of Fame efter att han valdes in 1967.
- Wistert och hans två bröder är tre av de sju spelare som har fått sina uniformsnummer pensionerade av Michigan Wolverines football, vilket understryker familjens betydelse för skolans fotbollshistoria.
- Han uppmärksammades också för sina insatser i baseboll och beskrivs i historiska källor som en av de mera framstående tvåsidiga idrottsmännen från sin era; i collegebaseboll fick han bland annat erkännande inom Big Ten, där han nämnts i samband med utmärkelsen Most Valuable Player.
Whitey Wistert lämnar kvar en arv som en av University of Michigans mest framstående idrottsmän under 1930-talet — en spelare som kombinerade framgångar i både fotboll och baseboll och som, tillsammans med sina bröder, utgör en bestående del av skolans idrottshistoria.