Kinesiska ortnamn är namn på platser i Kina. Eftersom det kinesiska språket inte hade något standardiserat fonetiskt alfabet förrän relativt nyligen (jämfört med de tusentals år som de kinesiska tecknen används) har det uppstått stor variation och en del förvirring kring hur platser ska skrivas med latinska bokstäver. Kinesiska tecken är ett logografiskt skriftsystem, vilket innebär att skriften i första hand visar ordets betydelse snarare än dess uttal. Det gör också att samma tecken kan återges i tal i flera olika språk eller dialekter. Dessutom är det kinesiska språket inte ett enhetligt språk, utan en hel gren av den kinesisk‑tibetanska språkfamiljen. Många av de kinesiska språken eller dialekterna är ömsesidigt obegripliga, vilket innebär att en talare av en dialekt inte nödvändigtvis förstår en talare av en annan. Mandarin och kantonesiska är till exempel så olika att deras talare i allmänhet inte förstår varandra utan inlärning. Därför kan det vara svårt att veta vilken talad form man ska basera en latinsk stavning på när man skriver ett ortnamn i det romerska alfabetet, som är fonetiskt och försöker återge uttalet.

Ett tydligt exempel är 北京, som på mandarin skrivs och uttalas Běijīng (tonmarkeringarna visar mandarinens fyra toner), medan kantonesiska uttalar samma tecken ungefär Bak1 Ging1 (här återgivet med tonnummer från systemet Jyutping). Eftersom olika romaniseringssystem och olika dialekter har använts historiskt, ser många västerländska namn på kinesiska orter annorlunda ut än dagens pinyin‑former.

Historia och romaniseringssystem

Innan enhetliga system fanns utvecklades flera olika sätt att skriva kinesiska med latinska bokstäver. Några vanliga system är Wade–Giles (använt i äldre akademisk litteratur), den så kallade postal romanization (användes för kartor och post), och olika lokala eller nationella varianter. Många av de engelska och europeiska formarna som etablerades under 1800‑ och 1900‑talen reflekterar dessa äldre system och lokala uttal — därför ser man historiska stavningar som "Peking", "Nanking", "Tiantsin" och "Tsingtao".

Från mitten av 1900‑talet arbetade forskare och myndigheter fram standardiserade system. Det mest spridda systemet i dag är Hanyu Pinyin, ofta kortat till pinyin, som utformats för att återge mandarinens uttal. På fastlandet infördes Hanyu Pinyin som officiell romanisering av det kinesiska kommunistpartiet för att göra mandarinut­talet mer förutsägbart för både kineser och utlänningar. Som exempel motsvarar äldre formerna Peking, Nanjing, Tianjin och Qingdao i pinyin i modern stavning Beijing, Nanjing, Tianjin och Qingdao. (Observera att länkarna ovan leder till sidor med de historiska/vanliga namnen; pinyinformerna är de som idag rekommenderas för mandarin.)

Andra system som kan förekomma i äldre texter eller på skyltar är Gwoyeu Romatzyh (ett tonangivande system som används sällsynt), Yale (för kantonesiska och mandarin i undervisningssammanhang) och mer modernare system för kantonesiska såsom Jyutping. I praktiken förekommer ibland också förenklade ASCII‑varianter utan tonmarkeringar eller med tonnummer (t.ex. "Beijing" eller "Beijing4").

Dialekter, minoritetsspråk och regionala variationer

På det kinesiska fastlandet är de flesta ortnamn skrivna enligt mandarin‑uttal, då mandarin är landets officiella språk. Men i områden där andra språk eller dialekter dominerar, och i regioner med stora minoritetsgrupper, används ofta lokala former. I vissa autonoma regioner har myndigheterna återinfört namn i de lokala språken för att visa lokal identitet. Ett exempel är staden Dihua (迪化) som återfick sitt lokala namn Urumqi, som är stadens namn på det lokala uiguriska språket, efter att den autonoma regionen Xinjiang Uyghur bildades.

I områden som Hongkong och Macao och i många kinesiska samhällen utanför fastlandet dominerar ofta lokal uttalstraditioner (t.ex. kantonesiska i Hongkong). Därför är många engelska och portugisiska namn i dessa områden baserade på kantonesiska eller europeiska variationer, inte på mandarin. Exempel som ofta syns i engelskspråkiga kartor är Kowloon, Tsim Sha Tsui och Macau (Macau är engelsk/portugisisk form; på portugisiska brukar man skriva "Macau").

Taiwan och stavningsvariation

I Taiwan, där mandarin också är ett officiellt språk, har ortnamnsstavningen länge varit mer inkonsekvent. Traditionella och postala romaniseringar har satt sina spår, och många ortnamn skrivs i internationell bruk som Taipei, Kaohsiung och Taichung i stället för pinyinformerna Taibei, Gaoxiong och Taizhong. En del av motståndet mot Hanyu Pinyin i Taiwan har politiska och identitetspolitiska orsaker eftersom systemet utvecklades av det kinesiska kommunistpartiet. Taiwan införde också under 2000‑talet det egna systemet Tongyong Pinyin som alternativ, men 2009 beslutade centrala myndigheter att Hanyu Pinyin ska användas som standard för många administrativa ändamål. I praktiken finns fortfarande många lokala avvikelser: i vissa städer och på många vägskyltar används äldre eller lokalt valda stavningar.

Detta leder till exempelvis att samma gatuadress kan ha flera olika latinska stavningar. I Banqiao stavas till exempel Xinzhan Road (新站路) ibland "Shinjann Rd." på en delsträcka och "Sin Jhan Rd." på en annan.

Praktiska råd för läsare och resenärer

  • Använd de kinesiska tecknen (hanzi) när du söker efter en exakt plats — tecknen är entydiga även om de latinska stavningarna varierar.
  • Känn igen vanliga romaniseringssystem: Pinyin (moderna myndighetsformer för mandarin), Wade–Giles (äldre akademisk), postal (kartform), Tongyong (tidigare i Taiwan) och för kantonesiska Yale eller Jyutping.
  • Var beredd på att historiska och lokala former lever kvar i gatunamn, företag och i utländska källor — sök på flera varianter om du inte hittar det du söker.
  • Om du vill försöka uttala ett namn enligt mandarin, använd pinyin och lär dig grundläggande tonmarkeringar eller ange tonnummer. För kantonesiska krävs ett separat system (t.ex. Jyutping) för korrekt tonangivelse.

Sammanfattningsvis: standardisering har minskat en del av den historiska förvirringen (särskilt genom Hanyu Pinyin på fastlandet), men lokala språk, dialekter och politiska val gör att variationen fortfarande är stor. Att förstå bakgrunden till romaniseringarna hjälper både vid kartläsning och vid språkinlärning.