Duodenalcancer är en ovanlig form av cancer i tunntarmen, närmare bestämt i tolvfingertarmen (duodenum). Tumörer i duodenum är oftast adenocarcinom men kan även vara neuroendokrina tumörer (carcinoider), lymfom eller gastrointestinala stromacellstumörer (GIST). Duodenalcancer kan likna både magsäckscancer och kolorektalcancer vad gäller utseende, spridningssätt och behandling. Ärftliga polypos- och cancersyndrom ökar risken för duodenalcancer — exempel är familjär adenomatös polypos (FAP), Gardners syndrom, Lynchs syndrom, Muir‑Torre syndrom, celiaki (coeliac sprue), Peutz‑Jeghers, Crohns sjukdom och juvenile polyposis-syndrom.

Duodenum är den första delen av tunntarmen. Den ligger mellan magsäcken och jejunum. Efter att maten blandats med magsaft förs innehållet vidare till tolvfingertarmen där det blandas med galla från gallblåsan och matsmältningssaft från bukspottkörteln. Eftersom tolvfingertarmen ligger nära gallvägar och pankreas kan tumörer här ge särskilda symtom som gulsot eller påverkan på matsmältningen.

Symtom

  • Magont eller dov smärta i övre delen av buken.
  • Illamående och kräkningar, särskilt vid delvis eller fullständig tarm‑/duodenalobstruktion.
  • Viktnedgång och aptitlöshet.
  • Blod i avföringen eller mörkfärgad avföring (smärta från blödning), och järnbrist/anaemi.
  • Gulsot (gulaktig hud och ögonvitor) om tumören sitter nära gallgångarnas utlopp.
  • Tidigare eller samtidiga symtom från underliggande sjukdomar som Crohns sjukdom eller celiaki kan försvåra tolkningen.

Orsaker och typer

De vanligaste typerna av tumörer i duodenum är:

  • Adenocarcinom – utgår från körtelceller i slemhinnan och är den vanligaste maligna typen i duodenum.
  • Neuroendokrina tumörer (NET) – kan växa långsammare och ha andra behandlingsmöjligheter, till exempel somatostatinanaloger eller nukleär medicin.
  • Lymfom – cancer som utgår från lymfatiskt vävnad.
  • GIST – stromacelltumörer med särskild biologisk uppsättning och ofta riktade behandlingar (kinashämmare).

Riskfaktorer

  • Ärftliga polypos‑ och cancersyndrom: FAP, Gardners syndrom, Lynch (HNPCC), Muir‑Torre, Peutz‑Jeghers och juvenile polyposis.
  • Inflammation i tunntarmen, till exempel långvarig Crohns sjukdom eller obehandlad celiaki (coeliac sprue).
  • Ålder — risken ökar med stigande ålder.
  • Tidigare strålbehandling eller vissa ärftliga tillstånd som påverkar tarmens slemhinna.
  • Rökning och alkohol kan generellt öka risken för mag‑tarmcancer, men deras exakta roll för duodenalcancer är mindre tydlig än för andra mag‑tarmtumörer.

Utredning och diagnostik

Vid misstanke om duodenalcancer görs vanligen:

  • Gastroskopi (endoskopi) med biopsi för mikroskopisk analys — viktigaste metoden för säker diagnos.
  • Bilddiagnostik såsom datortomografi (CT), magnetkamera (MRI) eller endoskopiskt ultraljud (EUS) för att bedöma tumörens storlek, djup och om spridning förekommer.
  • Blodprover inklusive blodstatus (för att upptäcka anemi) och leverfunktionstal om misstanke om påverkan på gallvägarna.
  • Staging med CT‑thorax/abdomen för att upptäcka eventuella fjärrmetastaser.

Behandling

Val av behandling beror på tumörtyp, läge och stadium samt patientens allmäntillstånd:

  • Kirurgi är ofta den enda kurativa möjligheten för adenocarcinom i duodenum. Vid proximala tumörer eller tumörer nära papilla kan större ingrepp som pancreaticoduodenektomi (Whipple‑operation) vara nödvändigt; vid mer distala tumörer kan segmentell tarmresektion övervägas.
  • Endoskopiska metoder kan i vissa fall användas för små, tidiga tumörer eller för palliativ avlastning (till exempel stentning vid obstruktion).
  • Systemisk behandling (kemoterapi) kan ges som tillägg (adjuvant) efter operation eller vid spridd sjukdom för att bromsa tillväxt. Regimer liknar ofta de som används vid kolorektalcancer, men anpassas efter tumörtyp.
  • Targeterade och biologiska läkemedel kan vara aktuella vid specifika undergrupper (t.ex. GIST eller vissa NET), och bör diskuteras i multidisciplinära team.
  • Palliativ vård inriktas på att lindra symtom som smärta, illamående, sväljningsproblem eller gulsot när kurativ behandling inte är möjlig.

Prognos

Prognosen varierar kraftigt beroende på deteaktionsstadium, tumörtyp och möjligheten till radikal kirurgi. Tidig upptäckt och fullständig kirurgisk borttagning ger bättre överlevnad, medan avancerad sjukdom med spridning har sämre prognos. Neuroendokrina tumörer och vissa GIST kan uppvisa annorlunda och ibland mer långsam sjukdomsförlopp.

Förebyggande och uppföljning

  • Personer med kända ärftliga syndrom (t.ex. FAP, Peutz‑Jeghers, Lynch) rekommenderas regelbunden övervakning med endoskopi enligt specialistens riktlinjer.
  • Behandling och god uppföljning av tillstånd som celiaki och Crohns sjukdom minskar inflammationsrelaterad risk.
  • Rökstopp, sund kost och regelbunden medicinsk uppföljning vid symtom minskar risken för sen diagnostik.

När söka vård

Sök läkare om du får långvariga symtom som ovan — särskilt oförklarlig viktnedgång, ihållande buksmärta, upprepade kräkningar, blod i avföringen eller gulsot. Tidig utredning ökar chansen för behandling med god effekt.

Vid frågor om ärftlighet eller behov av genetisk utredning kan du diskutera detta med din vårdgivare eller remitteras till en genetisk mottagning för bedömning och råd om övervakningsprogram.