Cancer: Vad är det? Orsaker, symtom, metastaser och behandling

Orsaker

Cancer är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen. Enligt Världshälsoorganisationen orsakar den cirka 12,5 % (eller en av åtta) av alla dödsfall i världen.

Olika typer av cancer har olika orsaker. Vissa saker är kända för att orsaka cancer i en viss kroppsdel, medan andra saker är kända för att kunna orsaka många olika typer av cancer. Till exempel kan användning av tobak (rökt eller rökfri) orsaka många typer av cancer, t.ex. lung-, mun-, tunge- och strupcancer. Andra saker som är kända för att kunna orsaka cancer - eller göra en person mer benägen att få cancer - är bland annat: strålning, inklusive solljus och röntgenstrålar i stora eller många doser, och exponering för strålning (t.ex. i ett kärnkraftverk), kemikalier och material som används i byggnader och tillverkning (t.ex. asbest och bensen), fettrik eller fiberfattig kost, luft- och vattenföroreningar, att äta mycket lite frukt och grönsaker, fetma, för lite fysisk aktivitet, att dricka för mycket alkohol och vissa kemikalier som ofta används i hemmet. Vissa cancerformer kan också orsakas av virus. Många människor som utsätts för dessa saker får cancer - men en del får det inte.

Orsaker

Cancer är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen. Enligt Världshälsoorganisationen orsakar den cirka 12,5 % (eller en av åtta) av alla dödsfall i världen.

Olika typer av cancer har olika orsaker. Vissa saker är kända för att orsaka cancer i en viss kroppsdel, medan andra saker är kända för att kunna orsaka många olika typer av cancer. Till exempel kan användning av tobak (rökt eller rökfri) orsaka många typer av cancer, t.ex. lung-, mun-, tunge-och strupcancer. Andra saker som är kända för att kunna orsaka cancer - eller göra en person mer benägen att få cancer - är bland annat: strålning, inklusive solljus och röntgenstrålar i stora eller många doser, och exponering för strålning (t.ex. i ett kärnkraftverk), kemikalier och material som används i byggnader och tillverkning (t.ex. asbest och bensen), fettrik eller fiberfattig kost, luft- och vattenföroreningar, att äta mycket lite frukt och grönsaker, fetma, för lite fysisk aktivitet, att dricka för mycket alkohol och vissa kemikalier som ofta används i hemmet. Vissa cancerformer kan också orsakas av virus. Många människor som utsätts för dessa saker får cancer - men en del får det inte.

Typer

Det finns många olika typer av cancer. Några av de vanligaste är:

• Bröstcancer
• Hjärncancer
• Leukemi (blodcancer)
• Testikelcancer
• Mesoteliom (som börjar i lungorna och vanligtvis orsakas av att man andas in asbest under långa perioder).
• Lungcancer

Typer

Det finns många olika typer av cancer. Några av de vanligaste är:

• Bröstcancer
• Hjärncancer
• Leukemi (blodcancer)
• Testikelcancer
• Mesoteliom (som börjar i lungorna och vanligtvis orsakas av att man andas in asbest under långa perioder).
• Lungcancer

Behandling av cancer

Det finns inget säkert botemedel mot cancer. Den kan bara botas om alla cancerceller skärs ut eller dödas på plats. Detta innebär att ju tidigare cancern behandlas, desto bättre är chanserna att botas (eftersom cancercellerna kanske inte har hunnit kopiera sig själva och sprida sig så mycket att personen inte kan botas).

Det finns några olika typer av behandlingar som används för att försöka döda cancerceller. Dessa behandlingar är följande:

• Strålbehandling (strålbehandling), där strålning används för att döda cancerceller.
• Kemoterapi, där starka mediciner används för att döda cancerceller.
• Immunterapi fungerar genom att "framkalla, förstärka eller undertrycka ett immunsvar".
• Kirurgi för att ta bort en del av eller hela tumören.
• Efter operationen kan många patienter behöva strålbehandling eller kemoterapi för att förhindra att tumören växer igen.

Behandling av cancer är komplicerad

Det finns några skäl till att det är komplicerat att behandla cancer. Till exempel:

• De flesta saker som dödar cancerceller dödar också normala, friska celler. Detta kan orsaka många biverkningar, som håravfall och kräkningar.
• Kroppens immunförsvar angriper vanligtvis inte cancerceller, trots att de lätt kan döda kroppen. Detta beror på att cancern faktiskt har blivit en del av kroppen genom att invadera celler och vävnader. Immunförsvaret ser alltså cancern som en del av kroppen som det försöker skydda, inte som ett hot som ska attackeras.
• Det finns många olika typer av cancer, och alla har sina egna symptom och orsaker. Även när det gäller samma typ av cancer kan olika personer ha olika symtom och reagera olika på behandlingar, och deras cancer kan också växa eller spridas i olika takt. Behandlingen måste passa bra både till typen av cancer och till den enskilda patienten som har cancern.

Många, många människor i många länder studerar cancer och arbetar för att hitta behandlingar. Det har gjorts stora framsteg när det gäller att hitta behandlingar, och många cancerformer behandlas framgångsrikt. Förutom att leta efter olika medicinska behandlingar för att behandla cancer, letar vissa studier också efter saker som personer med cancer kan göra själva för att försöka göra sig friskare. En studie visade till exempel att om en person med lymfödem (en svullnad i armen som är kopplad till bröstcancer) lyfter vikter, kan han eller hon kanske bekämpa sin cancer bättre än någon som inte lyfter vikter.

Behandling av cancer

Det finns inget säkert botemedel mot cancer. Den kan bara botas om alla cancerceller skärs ut eller dödas på plats. Detta innebär att ju tidigare cancern behandlas, desto bättre är chanserna att botas (eftersom cancercellerna kanske inte har hunnit kopiera sig själva och sprida sig så mycket att personen inte kan botas).

Det finns några olika typer av behandlingar som används för att försöka döda cancerceller. Dessa behandlingar är följande:

• Strålbehandling (strålbehandling), där strålning används för att döda cancerceller.
• Kemoterapi, där starka mediciner används för att döda cancerceller.
• Immunterapi fungerar genom att "framkalla, förstärka eller undertrycka ett immunsvar".
• Kirurgi för att ta bort en del av eller hela tumören.
• Efter operationen kan många patienter behöva strålbehandling eller kemoterapi för att förhindra att tumören växer igen.

Behandling av cancer är komplicerad

Det finns några skäl till att det är komplicerat att behandla cancer. Till exempel:

• De flesta saker som dödar cancerceller dödar också normala, friska celler. Detta kan orsaka många biverkningar, som håravfall och kräkningar.
• Kroppens immunförsvar angriper vanligtvis inte cancerceller, trots att de lätt kan döda kroppen. Detta beror på att cancern faktiskt har blivit en del av kroppen genom att invadera celler och vävnader. Immunförsvaret ser alltså cancern som en del av kroppen som det försöker skydda, inte som ett hot som ska attackeras.
• Det finns många olika typer av cancer, och alla har sina egna symptom och orsaker. Även när det gäller samma typ av cancer kan olika personer ha olika symtom och reagera olika på behandlingar, och deras cancer kan också växa eller spridas i olika takt. Behandlingen måste passa bra både till typen av cancer och till den enskilda patienten som har cancern.

Många, många människor i många länder studerar cancer och arbetar för att hitta behandlingar. Det har gjorts stora framsteg när det gäller att hitta behandlingar, och många cancerformer behandlas framgångsrikt. Förutom att leta efter olika medicinska behandlingar för att behandla cancer, letar vissa studier också efter saker som personer med cancer kan göra själva för att försöka göra sig friskare. En studie visade till exempel att om en person med lymfödem (en svullnad i armen som är kopplad till bröstcancer) lyfter vikter, kan han eller hon kanske bekämpa sin cancer bättre än någon som inte lyfter vikter.

Historia

Cancer har funnits i tusentals år. I dag kommer många av de medicinska termer som används för att beskriva cancer från antik grekiska och latin. Det latiniserade grekiska ordet carcinoma används till exempel för att beskriva en malign tumör - en tumör som består av cancerceller. Grekerna använde också ordet "karkinos", som skulle översättas av Aulus Cornelius Celsus till det latinska ordet cancer. Prefixet "carcino" används fortfarande i medicinska ord som karcinom och karcinogen. En berömd grekisk läkare, Galen, bidrog till att skapa ett annat ord som är mycket viktigt för medicinen idag genom att använda ordet "onkos" för att beskriva alla tumörer. Det är därifrån som ordet onkologi, den gren av medicinen som behandlar cancer, kommer.

Forntida historia

Hippokrates (en mycket berömd läkare från antiken som ofta kallas den moderna medicinens fader) nämnde många olika typer av cancer. Han kallade godartade tumörer (tumörer som inte består av cancerceller) för oncos. På grekiska betyder onkos "svullnad". Han kallade elakartade tumörer karkinos. Detta betyder krabba eller kräfta på grekiska. Han använde denna term eftersom han tyckte att om man skar i en solid malign tumör såg dess ådror ut som en krabba: "Venerna sträckte sig på alla sidor som djuret krabba har sina fötter, varifrån den har fått sitt namn". Hippokrates lade senare till -oma (grekiska för "svullnad") efter ordet "carcinos". Det är på så sätt som ordet karcinom uppstod.

Eftersom de gamla grekerna inte trodde på att öppna döda kroppar för att studera dem, kunde Hippokrates bara beskriva och rita tumörer som han såg från utsidan av kroppen. Han ritade tumörer som hade suttit på huden, näsan och brösten.

Hippokrates och andra läkare på den tiden behandlade människor enligt humorteorin. Enligt denna teori fanns det fyra typer av vätska i kroppen (svart, gul galla, blod och slem). Läkarna försökte ta reda på om dessa fyra "humors" (eller kroppsvätskor) var i balans. De använde sedan behandlingar som blodsutgjutning (man skär patienten och låter honom blöda så att han förlorar blod), laxermedel (man ger patienten mat eller örter för att få honom att gå på toaletten) och/eller ändrar patientens kost. Läkarna trodde att dessa behandlingar skulle fungera för att få patientens fyra humörämnen tillbaka i rätt balans. Humorteorins behandling var populär fram till 1800-talet (1800-talet), då cellerna upptäcktes. Vid den här tiden hade man insett att cancer kan uppstå var som helst i kroppen.

Tidig kirurgi

Det äldsta kända dokumentet som handlar om cancer hittades i Egypten och tros vara från omkring 1600 f.Kr. Dokumentet handlar om att använda kirurgi för att behandla åtta fall av sår i bröstet. Dessa behandlades genom kauterisering - genom att bränna dem - med hjälp av ett verktyg som kallades "brandborren". I dokumentet står det också om cancer: "Det finns ingen behandling".

En annan mycket tidig typ av kirurgi som användes för att behandla cancer beskrevs på 1020-talet. I The Canon of Medicine skriver Avicenna (Ibn Sina) att behandlingen bör innebära att all sjuk vävnad skärs bort. Detta innefattade användning av amputation (avlägsnande av en del av kroppen helt och hållet) eller avlägsnande av vener som löpte i tumörens riktning. Avicenna föreslog också att det område som hade behandlats skulle kauteriseras (eller brännas) vid behov.

1500- och 1600-talen

På 1500- och 1600-talen började läkare få tillåtelse att dissekera kroppar (eller skära upp dem efter döden) för att ta reda på dödsorsaken. Vid den här tiden fanns det många olika idéer om vad som orsakade cancer. Den tyske professorn Wilhelm Fabry trodde att bröstcancer orsakades av en mjölkpropp i den del av kvinnans bröst som producerar mjölk. Den nederländska professorn Francois de la Boe Sylvius trodde att alla sjukdomar orsakades av kemiska processer. Han trodde att cancer i synnerhet orsakades av sur lymfa. Nicolaes Tulp, som levde vid samma tid som Sylvius, trodde att cancer var ett gift som sakta sprids och var smittsamt.

En brittisk kirurg vid namn Percivall Pott var den förste som kom fram till en av de verkliga orsakerna till cancer. År 1775 upptäckte han att cancer i pungen var en vanlig sjukdom bland skorstensfejare (personer som rensade skorstenar). Andra läkare började studera detta ämne och kom med andra idéer om vad som orsakar cancer. Läkarna började då samarbeta och hittade bättre idéer.

1700-talet

På 1700-talet började många människor använda mikroskopet, och det gjorde stor skillnad när det gällde att hjälpa läkare och forskare att förstå mer om cancer. Med hjälp av mikroskopet kunde forskarna se att "cancergiftet" spred sig från en tumör via lymfkörtlarna till andra platser ("metastasering"). Detta klargjordes först av den engelske kirurgen Campbell De Morgan mellan 1871 och 1874.

Före 1800-talet hade man oftast dåliga resultat när man använde kirurgi för att behandla cancer. Läkarna förstod inte hur viktigt det är med hygien (eller att hålla saker rena) för att förebygga sjukdomar, särskilt efter en operation. Eftersom saker och ting inte hölls rena under eller efter operationen fick patienterna ofta infektioner och dog. En välkänd skotsk kirurg, Alexander Monro, förde till exempel register och fann att 58 patienter av 60 som opererades för brösttumörer dog inom de följande två åren.

Det 19:e århundradet

På 1800-talet förbättrades den kirurgiska hygienen tack vare asepsis. Läkarna insåg att smuts och bakterier orsakar infektioner, så de började hålla saker och ting renare och göra saker för att döda bakterier för att förhindra att deras patienter fick infektioner. Det blev vanligare att människor överlevde efter en operation. Kirurgiskt avlägsnande av tumören (att ta ut tumören ur kroppen genom att göra en operation) blev förstahandsvalet för behandling av cancer. För att den här typen av behandling skulle fungera måste kirurgen som utförde operationen vara mycket bra på att ta bort tumörer. (Detta innebar att även om människor hade samma typ av cancer kunde de få mycket olika resultat, där vissa fick en bra behandling som fungerade och andra fick en behandling som inte fungerade, på grund av skillnader i hur bra olika kirurger var).

I slutet av 1800-talet började läkare och forskare inse att kroppen består av många olika typer av vävnader, som i sin tur består av miljontals celler. Upptäckten inledde den cellulära patologins tidsålder (att studera celler för att lära sig mer om sjukdomar och ta reda på vad som är fel i kroppen).

Upptäckten av strålning

På 1890-talet upptäckte franska forskare det radioaktiva sönderfallet. Strålbehandling blev den första cancerbehandlingen som fungerade och som inte innebar någon operation. Det krävde en ny multidisciplinär strategi för cancerbehandling (människor med olika arbetsuppgifter samarbetade för att behandla patienterna). Kirurgen arbetade inte längre ensam - han samarbetade med sjukhusradiologer (personer som gav och läste röntgenbilder) för att hjälpa patienterna. Detta teamarbete innebar förändringar i deras sätt att arbeta. De olika personerna i teamet var tvungna att kommunicera med varandra och arbeta tillsammans, vilket de inte var vana vid att göra. Det innebar också att behandlingen måste ske på ett sjukhus i stället för i patientens hem. På grund av detta var man tvungen att samla patienternas information i filer som förvarades på sjukhuset (så kallade "medicinska journaler"). Eftersom denna information nu förvarades och skrevs ner kunde forskarna göra de första statistiska patientstudierna med hjälp av siffror för att studera frågor som hur många människor som har en viss typ av cancer eller får en viss behandling som överlever.

Det tjugonde århundradet

Ett annat viktigt steg framåt i förståelsen av cancer skedde 1926, när Janet Lane-Claypon publicerade en artikel om cancerepidemiologi. (Epidemiologi är ett studieområde där man undersöker hur vanlig en sjukdom är, vilka mönster sjukdomen har hos olika typer av människor och vad detta betyder för förståelsen och behandlingen av sjukdomen). Denna historiska uppsats var en jämförande studie, där man försöker ta reda på vad som orsakar en sjukdom genom att titta på en grupp människor som har sjukdomen och ta reda på hur de skiljer sig från en annan grupp som inte har sjukdomen. Lane-Claytons studie undersökte 1 000 personer som alla hade samma bakgrund och livsstil (eller sätt att leva): 500 personer med bröstcancer och 500 kontrollpatienter (personer utan bröstcancer). Dessa personer var likadana på många sätt, men vissa fick bröstcancer och andra inte. För att ta reda på vad som kan vara orsaken till att vissa personer får bröstcancer tittade man i studien på vad som var annorlunda hos dessa personer när de jämfördes med (eller tittade på tillsammans med) de personer som inte fick cancer.

Lane-Claytons studie publicerades av det brittiska hälsoministeriet. Hennes arbete med cancerepidemiologi fortsatte av Richard Doll och Austin Bradford Hill. De använde samma sätt att studera cancer som Lane-Clayton, men de undersökte en annan typ av cancer: lungcancer. År 1956 publicerade de sina resultat i en artikel som hette "Lung Cancer and Other Causes of Death In Relation to Smoking. A Second Report on the Mortality of British Doctors" (även kallad British doctors study). Senare lämnade Richard Doll London Medical Research Center (MRC) och startade Oxford-enheten för cancerepidemiologi 1968. Genom att använda datorer kunde denna enhet göra något nytt och mycket viktigt: den sammanförde stora mängder data om cancer (information om cancer). Detta sätt att studera cancer är mycket viktigt för cancerepidemiologin i dag, och det har också varit mycket viktigt för att forma vad vi nu vet om cancer och hur reglerna och lagarna om sjukdomen och folkhälsan ser ut i dag. Under de senaste 50 åren har många olika personer gjort ett stort arbete för att samla in data från olika läkare, sjukhus, områden, stater och till och med länder. Dessa uppgifter används för att studera om olika typer av cancer är mer eller mindre vanliga i olika områden, miljöer (till exempel i storstäder jämfört med på landsbygden) eller kulturer. Detta hjälper människor som studerar cancer att ta reda på vad som gör att människor löper större eller mindre risk att drabbas av olika typer av cancer.

Effekterna av andra världskriget

Före andra världskriget blev läkare och sjukhus allt bättre på att samla in (eller få och behålla) uppgifter om sina cancerpatienter, men det var sällan som dessa uppgifter delades med andra läkare eller sjukhus. Detta ändrades efter andra världskriget, när medicinska forskningscentra upptäckte att olika länder hade mycket olika antal cancerfall. På grund av detta skapade många länder nationella folkhälsoorganisationer (som studerade folkhälsofrågor i ett helt land). Dessa nationella folkhälsoorganisationer började sammanställa hälsodata från många olika läkare och sjukhus. Detta hjälpte dem att ta reda på några av orsakerna till varför cancer var så mycket vanligare på vissa platser. I Japan till exempel upptäckte människor som studerade cancer att människor som hade överlevt atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki hade benmärg som var helt förstörd. Detta hjälpte dem att inse att sjuk benmärg också kunde förstöras med strålning, vilket var ett mycket viktigt steg för att ta reda på att leukemi (en blodcancer) kan behandlas med benmärgstransplantationer.

Sedan andra världskriget har forskarna ständigt hittat bättre cancerbehandlingar. Det finns dock vissa saker som fortfarande behöver förbättras. Det finns till exempel bra behandlingar för många typer av cancer, men det finns fortfarande inga behandlingar för vissa typer av cancer, eller för vissa cancerformer när de har utvecklats (eller förvärrats) till ett visst stadium av sjukdomen. De cancerbehandlingar som finns är inte heller alla standardiserade (det finns inte ett överenskommet sätt att ge varje behandling som används varje gång behandlingen ges). Cancerbehandlingar finns inte heller tillgängliga överallt i världen. Människor måste fortsätta att studera cancerepidemiologi och bilda internationella partnerskap (där olika länder samarbetar) för att hitta botemedel och göra cancerbehandlingar tillgängliga överallt.

Historia

Cancer har funnits i tusentals år. I dag kommer många av de medicinska termer som används för att beskriva cancer från antik grekiska och latin. Det latiniserade grekiska ordet carcinoma används till exempel för att beskriva en malign tumör - en tumör som består av cancerceller. Grekerna använde också ordet "karkinos", som skulle översättas av Aulus Cornelius Celsus till det latinska ordet cancer. Prefixet "carcino" används fortfarande i medicinska ord som karcinom och karcinogen. En berömd grekisk läkare, Galen, bidrog till att skapa ett annat ord som är mycket viktigt för medicinen idag genom att använda ordet "onkos" för att beskriva alla tumörer. Det är därifrån som ordet onkologi, den gren av medicinen som behandlar cancer, kommer.

Forntida historia

Hippokrates (en mycket berömd läkare från antiken som ofta kallas den moderna medicinens fader) nämnde många olika typer av cancer. Han kallade godartade tumörer (tumörer som inte består av cancerceller) oncos. På grekiska betyder onkos "svullnad". Han kallade elakartade tumörer karkinos. Detta betyder krabba eller kräfta på grekiska. Han använde denna term eftersom han tyckte att om man skar i en solid malign tumör såg dess ådror ut som en krabba: "Venerna sträckte sig på alla sidor som djuret krabba har sina fötter, varifrån den har fått sitt namn". Hippokrates lade senare till -oma (grekiska för "svullnad") efter ordet "carcinos". Det är på så sätt som ordet karcinom uppstod.

Eftersom de gamla grekerna inte trodde på att öppna döda kroppar för att studera dem, kunde Hippokrates bara beskriva och rita tumörer som han såg från utsidan av kroppen. Han ritade tumörer som hade suttit på huden, näsan och brösten.

Hippokrates och andra läkare på den tiden behandlade människor enligt humorteorin. Enligt denna teori fanns det fyra typer av vätska i kroppen (svart, gul galla, blod och slem). Läkarna försökte ta reda på om dessa fyra "humors" (eller kroppsvätskor) var i balans. De använde sedan behandlingar som blodsutgjutning (man skär patienten och låter honom blöda så att han förlorar blod), laxermedel (man ger patienten mat eller örter för att få honom att gå på toaletten) och/eller ändrar patientens kost. Läkarna trodde att dessa behandlingar skulle fungera för att få patientens fyra humörämnen tillbaka i rätt balans. Humorteorins behandling var populär fram till 1800-talet (1800-talet), då cellerna upptäcktes. Vid den här tiden hade man insett att cancer kan uppstå var som helst i kroppen.

Tidig kirurgi

Det äldsta kända dokumentet som handlar om cancer hittades i Egypten och tros vara från omkring 1600 f.Kr. Dokumentet handlar om att använda kirurgi för att behandla åtta fall av sår i bröstet. Dessa behandlades genom kauterisering - genom att bränna dem - med hjälp av ett verktyg som kallades "brandborren". I dokumentet står det också om cancer: "Det finns ingen behandling".

En annan mycket tidig typ av kirurgi som användes för att behandla cancer beskrevs på 1020-talet. I The Canon of Medicine skriver Avicenna (Ibn Sina) att behandlingen bör innebära att all sjuk vävnad skärs bort. Detta innefattade användning av amputation (avlägsnande av en del av kroppen helt och hållet) eller avlägsnande av vener som löpte i tumörens riktning. Avicenna föreslog också att det område som hade behandlats skulle kauteriseras (eller brännas) vid behov.

1500- och 1600-talen

På 1500- och 1600-talen började läkare få tillåtelse att dissekera kroppar (eller skära upp dem efter döden) för att ta reda på dödsorsaken. Vid den här tiden fanns det många olika idéer om vad som orsakade cancer. Den tyske professorn Wilhelm Fabry trodde att bröstcancer orsakades av en mjölkpropp i den del av kvinnans bröst som producerar mjölk. Den nederländska professorn Francois de la Boe Sylvius trodde att alla sjukdomar orsakades av kemiska processer. Han trodde att cancer i synnerhet orsakades av sur lymfa. Nicolaes Tulp, som levde vid samma tid som Sylvius, trodde att cancer var ett gift som sakta sprids och var smittsamt.

En brittisk kirurg vid namn Percivall Pott var den förste som kom fram till en av de verkliga orsakerna till cancer. År 1775 upptäckte han att cancer i pungen var en vanlig sjukdom bland skorstensfejare (personer som rensade skorstenar). Andra läkare började studera detta ämne och kom med andra idéer om vad som orsakar cancer. Läkarna började då samarbeta och hittade bättre idéer.

1700-talet

På 1700-talet började många människor använda mikroskopet, och det gjorde stor skillnad när det gällde att hjälpa läkare och forskare att förstå mer om cancer. Med hjälp av mikroskopet kunde forskarna se att "cancergiftet" spred sig från en tumör via lymfkörtlarna till andra platser ("metastasering"). Detta klargjordes först av den engelske kirurgen Campbell De Morgan mellan 1871 och 1874.

Före 1800-talet hade man oftast dåliga resultat när man använde kirurgi för att behandla cancer. Läkarna förstod inte hur viktigt det är med hygien (eller att hålla saker rena) för att förebygga sjukdomar, särskilt efter en operation. Eftersom saker och ting inte hölls rena under eller efter operationen fick patienterna ofta infektioner och dog. En välkänd skotsk kirurg, Alexander Monro, förde till exempel register och fann att 58 patienter av 60 som opererades för brösttumörer dog inom de följande två åren.

1800-talet

På 1800-talet förbättrades den kirurgiska hygienen tack vare asepsis. Läkarna insåg att smuts och bakterier orsakar infektioner, så de började hålla saker och ting renare och göra saker för att döda bakterier för att förhindra att deras patienter fick infektioner. Det blev vanligare att människor överlevde efter en operation. Kirurgiskt avlägsnande av tumören (att ta ut tumören ur kroppen genom att göra en operation) blev förstahandsvalet för behandling av cancer. För att den här typen av behandling skulle fungera måste kirurgen som utförde operationen vara mycket bra på att ta bort tumörer. (Detta innebar att även om människor hade samma typ av cancer kunde de få mycket olika resultat, där vissa fick en bra behandling som fungerade och andra fick en behandling som inte fungerade, på grund av skillnader i hur bra olika kirurger var).

I slutet av 1800-talet började läkare och forskare inse att kroppen består av många olika typer av vävnader, som i sin tur består av miljontals celler. Upptäckten inledde den cellulära patologins tidsålder (att studera celler för att lära sig mer om sjukdomar och ta reda på vad som är fel i kroppen).

Upptäckten av strålning

På 1890-talet upptäckte franska forskare det radioaktiva sönderfallet. Strålbehandling blev den första cancerbehandlingen som fungerade och som inte innebar någon operation. Det krävde en ny multidisciplinär strategi för cancerbehandling (människor med olika arbetsuppgifter samarbetade för att behandla patienterna). Kirurgen arbetade inte längre ensam - han samarbetade med sjukhusradiologer (personer som gav och läste röntgenbilder) för att hjälpa patienterna. Detta teamarbete innebar förändringar i deras sätt att arbeta. De olika personerna i teamet var tvungna att kommunicera med varandra och arbeta tillsammans, vilket de inte var vana vid att göra. Det innebar också att behandlingen måste ske på ett sjukhus i stället för i patientens hem. På grund av detta var man tvungen att samla patienternas information i filer som förvarades på sjukhuset (så kallade "medicinska journaler"). Eftersom denna information nu förvarades och skrevs ner kunde forskarna göra de första statistiska patientstudierna med hjälp av siffror för att studera frågor som hur många människor som har en viss typ av cancer eller får en viss behandling som överlever.

Det tjugonde århundradet

Ett annat viktigt steg framåt i förståelsen av cancer skedde 1926, när Janet Lane-Claypon publicerade en artikel om cancerepidemiologi. (Epidemiologi är ett studieområde där man undersöker hur vanlig en sjukdom är, vilka mönster sjukdomen har hos olika typer av människor och vad detta betyder för förståelsen och behandlingen av sjukdomen). Denna historiska uppsats var en jämförande studie, där man försöker ta reda på vad som orsakar en sjukdom genom att titta på en grupp människor som har sjukdomen och ta reda på hur de skiljer sig från en annan grupp som inte har sjukdomen. Lane-Claytons studie undersökte 1 000 personer som alla hade samma bakgrund och livsstil (eller sätt att leva): 500 personer med bröstcancer och 500 kontrollpatienter (personer utan bröstcancer). Dessa personer var likadana på många sätt, men vissa fick bröstcancer och andra inte. För att ta reda på vad som kan vara orsaken till att vissa personer får bröstcancer tittade man i studien på vad som var annorlunda hos dessa personer när de jämfördes med (eller tittade på tillsammans med) de personer som inte fick cancer.

Lane-Claytons studie publicerades av det brittiska hälsoministeriet. Hennes arbete med cancerepidemiologi fortsatte av Richard Doll och Austin Bradford Hill. De använde samma sätt att studera cancer som Lane-Clayton, men de undersökte en annan typ av cancer: lungcancer. År 1956 publicerade de sina resultat i en artikel som hette "Lung Cancer and Other Causes of Death In Relation to Smoking. A Second Report on the Mortality of British Doctors" (även kallad British doctors study). Senare lämnade Richard Doll London Medical Research Center (MRC) och startade Oxford-enheten för cancerepidemiologi 1968. Genom att använda datorer kunde denna enhet göra något nytt och mycket viktigt: den sammanförde stora mängder data om cancer (information om cancer). Detta sätt att studera cancer är mycket viktigt för cancerepidemiologin i dag, och det har också varit mycket viktigt för att forma vad vi nu vet om cancer och hur reglerna och lagarna om sjukdomen och folkhälsan ser ut i dag. Under de senaste 50 åren har många olika personer gjort ett stort arbete för att samla in data från olika läkare, sjukhus, områden, stater och till och med länder. Dessa uppgifter används för att studera om olika typer av cancer är mer eller mindre vanliga i olika områden, miljöer (till exempel i storstäder jämfört med på landsbygden) eller kulturer. Detta hjälper människor som studerar cancer att ta reda på vad som gör att människor har större eller mindre sannolikhet att drabbas av olika typer av cancer.

Effekterna av andra världskriget

Före andra världskriget blev läkare och sjukhus allt bättre på att samla in (eller få och behålla) uppgifter om sina cancerpatienter, men det var sällan som dessa uppgifter delades med andra läkare eller sjukhus. Detta ändrades efter andra världskriget, när medicinska forskningscentra upptäckte att olika länder hade mycket olika antal cancerfall. På grund av detta skapade många länder nationella folkhälsoorganisationer (som studerade folkhälsofrågor i ett helt land). Dessa nationella folkhälsoorganisationer började sammanställa hälsodata från många olika läkare och sjukhus. Detta hjälpte dem att ta reda på några av orsakerna till varför cancer var så mycket vanligare på vissa platser. I Japan till exempel upptäckte människor som studerade cancer att människor som hade överlevt atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki hade benmärg som var helt förstörd. Detta hjälpte dem att inse att sjuk benmärg också kunde förstöras med strålning, vilket var ett mycket viktigt steg för att ta reda på att leukemi (en blodcancer) kan behandlas med benmärgstransplantationer.

Sedan andra världskriget har forskarna ständigt hittat bättre cancerbehandlingar. Det finns dock vissa saker som fortfarande behöver förbättras. Det finns till exempel bra behandlingar för många typer av cancer, men det finns fortfarande inga behandlingar för vissa typer av cancer, eller för vissa cancerformer när de har utvecklats (eller förvärrats) till ett visst stadium av sjukdomen. De cancerbehandlingar som finns är inte heller alla standardiserade (det finns inte ett överenskommet sätt att ge varje behandling som används varje gång behandlingen ges). Cancerbehandlingar finns inte heller tillgängliga överallt i världen. Människor måste fortsätta att studera cancerepidemiologi och bilda internationella partnerskap (där olika länder samarbetar) för att hitta botemedel och göra cancerbehandlingar tillgängliga överallt.