Antik grekiska brottning | grappling kampsport

Bakgrund

Grekisk brottning var känd för de gamla som orthe pale ("upprätt brottning"). Legenden säger att Theseus från Aten uppfann brottningen. Brottarens mål (syfte) var att kasta sin motståndare till marken från en stående position. Greppen var begränsade till överkroppen och det var okänt att fästa motståndaren på marken. Brottning på marken var tillåten endast i de sporter som grekerna kallade kato pale ("markbrottning") och pankration.

En poäng gavs för ett fall. Ett fall inträffade när en brottares rygg eller axlar rörde marken. Tre poäng krävdes för att vinna en match. Brottning var mindre grov än pankration och krävde mindre utrymme. Därför var det den mest populära sporten bland grekiska idrottare. Det var en tävling i femkampen (och kunde vara den avgörande tävlingen) men det var också en separat tävling med samma tekniker. Brottning nämndes många gånger i den grekiska litteraturen, särskilt i poesin.

Resterna av en handbok i brottning på papyrus från 200-talet visar att grekerna kände till huvudlås, ledlås, axelgrepp och andra tekniker som används av moderna brottare. Eftersom det inte fanns några tidsgränser för matcherna slutade vissa av dem oavgjort. En brottare kunde ge sig under ett strypgrepp och "tappa ut". Brottare dödades ibland i tävlingar, men deras motståndare hölls aldrig ansvariga för mord.

 
Theseus (mitten) uppfann brottningen  

Palaestra

Brottning lärdes ut och utövades i en byggnad som kallas palaestra. Det fanns många av dessa brottningsskolor i hela Grekland. De första palaestras byggdes omkring 600-talet f.Kr. De var privatägda, men på 500-talet f.Kr. byggdes palaestras på offentlig bekostnad. Palaestras byggdes fram till slutet av Romarrikets tidsålder. Den gamle grekiske läraren Plutarch skriver att endast brottning och pankration lärdes ut och utövades i palaestras. Boxning och andra sporter lärdes ut och utövades i gymnastiksalar.

Palasterna bestod av en kvadratisk eller rektangulär gård som var öppen mot himlen. Den användes för utbildning och träning. Gården var omgiven av kolonnader. Under regnigt väder tränades brottning och pankration under kolonnaderna. Rummen i anslutning till kolonnaderna användes för föreläsningar, bad, på- och avklädning, spel, umgänge och förvaring av utrustning och olivolja. Homosexuellt sex var utbrett i palaestra, trots officiella försök att stävja det.

 
En kolonnad i palatset i Olympia  

Nakenhet

Grekiska idrottare var de få idrottare i den antika världen som tränade och tävlade nakna. Homers brottare i Iliaden bar länsdukar, men strax efter Homers tidsålder började grekiska idrottare klä av sig. Man vet inte varför. Pausanias säger att idrottsmännen ville imitera Orsippos från Megara, en löpare som vann en fotlöpning i Olympia år 720 f.Kr. efter att ha förlorat sin länsduk. Dionysios av Halikarnassos och Thukydides uppger att det var en spartansk person som hade bruket.

Andra legender säger att en löpare snubblade på sin ländsklädsel och att tjänstemännen förbjöd den som osäker. Vissa säger att idrottare klädde av sig för att bevisa att de var män, eller för att de kunde springa bättre nakna. Andra skäl har anförts: idrottare klädde av erotiska skäl, av kultskäl, för att få tur eller som en demokratisk utjämningsfaktor. Vissa säger att de klädde av sig för att de var stolta över sina muskulösa kroppar och sin solbränna hud.

Grekerna kallade penis för "hund". Idrottare använde ibland ett snöre som kallades "hundkoppel" för att binda av penisens förhud. Det är okänt om denna sedvänja hade sexuella eller estetiska betydelser. Det verkar ha varit en fråga om personliga preferenser. Att binda förhuden är ibland ett ämne i vasmålning.

 
Brottare på ett mynt omkring 400 f.Kr.  

Brottarens utrustning

Den grekiske brottaren hade med sig tre saker till palaestra: en oljeflaska, en skrapa och en svamp. Oljekolven (aryballos) var en keramisk behållare med bred läpp och smal mynning som innehöll brottarens dagliga tilldelning av olivolja. Dessa behållare hade en mängd olika former. Vissa var formade för att likna fåglar, djur eller mänskliga kroppsdelar som huvud, fot eller penis. De flesta var helt enkelt klot utan en vilande bas.

Skrapan (strigil eller stlengis) var ett verktyg med ett konkavt blad. Det var tillverkat av brons, silver, glas eller järn. Det användes för att skrapa den ackumulerade olivoljan och svetten (gloios) från idrottarens kropp. Gloiosen såldes för sitt påstådda medicinska värde. Den användes för att behandla inflammationer i leder, vulva och anus, för genitala vårtor och syfilitiska skador, muskelförstötningar och smärtor. När svetten och oljan hade avlägsnats badade brottaren med hjälp av en svamp (spongos).

 
Idrottare (i mitten) med en skrapa och en oljekolv i handen. Gravsten (stele), 410-400 f.Kr.  

Beredning

De tunga idrottarna - brottare, pankratiaster och boxare - delade samma byggnader, gjorde samma övningar, använde samma utrustning (boxningssäckar) och följde samma proteinrika kost med kött. Brottare på Olympia fick en gång i tiden lätta boxningsträningar som förberedelse inför tävlingar.

Brottarna gnuggade först in sina kroppar med olivolja för att hålla sanden borta från porerna. Därefter dammade brottaren sig med ett fint pulver. Ibland tränade han med en partner för att lära sig taktik, men för det mesta brottades brottare helt enkelt. Rytmen var viktig, så brottarna tränade och tävlade till flöjtmusik. Till skillnad från boxning och pankration genomfördes brottningsträningen med full kraft. Brottarna höll håret kort för att undvika att ge motståndarna något att ta tag i eller bar en skallmössa för att hålla håret på plats.

 

Konkurrens

Brottarna parades ihop genom lottdragning (kleroi). Lottorna var ungefär lika stora som en böna och markerades med en bokstav. Det fanns två lotter för varje bokstav. Lotterna blandades i en kanna. Varje brottare drog en lott och parades med den brottare som drog samma bokstav. Om det fanns ett udda antal brottare skulle den sista bokstaven markeras på endast en lott. Den brottare som drog den skulle inte tävla i den första omgången.

En match inleddes i en position som kallas "stående tillsammans" (systasis). Brottarna lutar sig mot varandra tills deras pannor nuddar varandra. Från denna position skulle var och en försöka kasta sin motståndare till marken. En brottare kan kasta sig framåt och gripa tag i motståndarens axlar eller slå armarna runt motståndarens överkropp i en "björnkram". De två kanske undviker närkontakt under den inledande kampen och kämpar för att få ett grepp om motståndarens ben eller armar. Så småningom skulle en av dem hitta det grepp han behövde för att kasta sin motståndare. En brottare kan försöka ta tag i sin motståndares händer, handleder eller armar och kasta honom med en plötslig vridning (akrocheirismos), eller komma nära varandra och få ett grepp om kroppen.

En match delades upp i sektioner som markerades med "fall". Brottarna återkom till varandra utan uppehåll (paus) efter ett fall. Idrottsforskare och historiker är osäkra på vad som exakt utgjorde ett fall. De är dock överens om att det innebar att åtminstone axlarna eller ryggen rörde vid marken. Tre fall var en seger och matchen avslutades.

 
Hopliter på en klotformad aryballos. Aryballos syns ofta hängande i ett litet band från idrottsutövarens handled i scener i gymnastiksalar. De var också en populär gravgåva och skulle ha varit ett lämpligt votivoffer i en hjältehelgedom (Payne 1931, 290E).  

Regler och hållpunkter

I Combat Sports in the Ancient World påpekar Michael Poliakoff att grekisk brottning var en brutal sport som tolererade en del grov taktik. Den var mindre brutal än de andra två kampsporterna - pankration och boxning - men även om slag var förbjudna och fingerbrott så småningom blev olagligt, var vissa lemhotande rörelser, nackgrepp och strypgrepp tillåtna. Brottning ansågs vara en hantverkssport på grund av det stora antalet hävstänger och grepp. Det var en sport som testade de "krigiska dygderna: slughet, djärvhet, mod, självtillit och uthållighet" skriver Poliakoff, och grekerna "förväntade sig att en fulländad och utbildad man skulle utöva och njuta av brottning som vuxen".

Brottarens mål var att få ett fall på sin motståndare. Att röra ryggen eller axlarna mot marken var ett fall. Det fanns inget definierat brottningsutrymme, t.ex. en ring eller cirkel, och det fanns ingen tidsgräns. Greppen var begränsade till överkroppen och det var tillåtet att trippa med fötterna.

Det fanns inga viktklasser i grekisk brottning; sporten dominerades av de stora och starka. Dessa män och pojkar kunde besegra en mindre men skickligare motståndare bara genom sin storlek. Det krävdes tre fall för att vinna i formella tävlingar. Fem slag var möjliga i en match. De gamla gav aldrig poäng för framgångsrik taktik, som i modern brottning, och "pinning" eller att hålla en motståndare mot marken var okänt. Det var tillåtet att strypa eller kväva en motståndare för att tvinga honom att erkänna sig besegrad.

Att hålla en motståndare i ett grepp som han inte kan ta sig ur är också ett fall, liksom att sträcka ut en man i full längd på marken. En brottare kunde falla ner på knä, men det var riskabelt. När två brottare föll till marken tillsammans var det ibland svårt att avgöra exakt vad som hände och tvister uppstod. Att kasta ut en motståndare ur skamma (brottargrop) var inte ett fall, men räknades ändå som en seger.

Tre klassiska rörelser i grekisk brottning var "flying mare", "body hold" och fancy foot trips. I den flygande maran tar brottaren tag i sin motståndares arm, kastar honom över axeln och skickar honom till marken på rygg. I "body hold" tar brottaren tag i sin motståndare runt midjan, lyfter upp honom i luften, vänder honom och släpper honom med huvudet först till marken. Utstuderade fotresor skulle skicka en brottare till marken, men brottare av den gamla skolan som förlitade sig på ren styrka föraktade de avancerade fotresorna. Det var inte tillåtet att slå, sparka eller skära i mjuka kroppsdelar. En poäng gavs om en brottare tappade ut på grund av ett underkastelsegrepp. En match kunde pågå i fem ronder.

 

Brottning och de antika olympiska spelen

Brottning var en tävling i de antika olympiska spelen. Det lades till i det olympiska programmet 708 f.Kr. Det var den första tävlingen som lades till de olympiska spelen som inte var en fotlöpning. Pojkbrottning lades till det olympiska programmet 632 f.Kr. Brottarna bad Herakles om styrka och Hermes om snabbhet. Brottningstävlingen hölls på stadion, inte i Palaestra i Olympia.

Brottning, boxning och pankration (kontaktsporter) hölls under den fjärde dagen av den olympiska festivalen. Det fanns inga viktindelningar i grekisk brottning. De sexton olympiska brottarna var tungviktare med muskler "stora som stenblock" enligt ett vittne. Fansen gav brottarna smeknamn som passade till deras fysik, till exempel "björnen" eller "lejonet".

Den antika tränaren Philostratus ansåg att ett jämnt temperament och en fin fysik var viktigt för en brottare. Han gillade en brottare med rak rygg och fasta, utåtriktade lår och skrev att "smala skinkor är svaga, feta är långsamma, men välformade skinkor är en tillgång för allt".

Leontiskos var olympisk mästare i brottning 456 och 452 f.Kr. Trots att regler mot att bryta motståndarens fingrar infördes på 600-talet f.Kr. vann Leontiskos genom att använda just denna taktik. Milo av Croton var en annan olympisk hjälte - den enda brottaren som vunnit fem olympiska mästerskap. Han besegrades i sitt sjätte försök när han var fyrtio år gammal. Den olympiska brottaren Polydamas dödades när han försökte hålla upp taket i en grotta under en jordbävning.

Brottare hyllades för sin fysiska skönhet. Inskriptionen på monumentet till Theognetos av Aegina lyder: