Humoral immunitet är den del av kroppens försvar som bygger på lösliga, vätskeburna faktorer snarare än direkt cell-till-cell-aktion. Termen används för att beskriva hur makromolekyler i blod och vävnader bekämpar främmande ämnen och mikrober. För generell kontext se immunsystemet.
Huvudkomponenter och verkningssätt
De centrala aktörerna i humoral immunitet är olika makromolekyler som verkar utanför cellerna. Viktiga grupper är:
- Antikroppar (immunglobuliner) som känner igen och binder specifika antigen, neutraliserar toxiner och märker mikrober för destruktion.
- Komplementproteiner som i kaskad bildar komplex som kan perforera mikrobiella membran, opsonisera partiklar och förstärka inflammation.
- Antimikrobiella peptider och andra små proteiner som direkt kan inaktivera bakterier och svampar.
Dessa komponenter är särskilt effektiva mot fritt cirkulerande mikroorganismer, till exempel bakterier, viruspartiklar i blod och fritt toxin. Begreppet bygger delvis på äldre idéer om kroppsvätskor, så kallade "humorer".
Relation till medfött och adaptivt försvar
Humorala mekanismer finns både i det medfödda immunförsvaret och i det adaptiva immunförsvaret. I det medfödda skedet bidrar komplement och peptider till ett snabbt, ospecifikt skydd. I det adaptiva skedet producerar B-celler och plasmaceller högspecifika antikroppar som utvecklas efter exponering mot smittämnen hos ryggradsdjur (ryggradsdjur).
Skillnad mot cellmedierad immunitet
Humoral immunitet kontrasterar mot cellmedierad immunitet som innefattar aktivering av fagocyter, igenkännande av antigen på cellytor och verkan av cytotoxiska T-lymfocyter. Den cellmedierade responsen innebär ofta frisättning av cytokiner och direkt eliminering av infekterade celler, medan humoral immunitet fungerar genom bindning och neutralisering i kroppens vätskor.
Klinisk betydelse och tillämpningar
Humoral immunitet har stor praktisk betydelse: antikroppsanalyser används vid diagnostik (serologi), vaccinationer stimulerar bildning av skyddande antikroppar och terapeutiska monoklonala antikroppar utnyttjar samma princip för att behandla infektioner, autoimmun sjukdom och cancer. Passiv immunisering, där färdiga antikroppar ges vid akut behov, är en annan tillämpning. Fel i humorala komponenter kan ge ökad infektionskänslighet eller bidra till autoimmuna tillstånd.
Kort historik
Begreppet har rötter i äldre medicinsk teori om kroppsvätskor men modern förståelse växte fram under sena 1800-talet och tidigt 1900-tal med upptäckter kring antikroppar, serumterapi och komplement. Kunskap om humorala mekanismer har sedan dess utvecklats i takt med framsteg i biokemi och molekylär immunologi.