Isalger

Chlamydomonas nivalis

Chlamydomonas nivalis är en grön mikroalg som förutom andra närbesläktade arter orsakar vattenmelonsnö.

Vattenmelonsnö är snö som är rödaktig eller rosa i färgen och som kan lukta som en färsk vattenmelon. Denna typ av snö är vanlig under sommaren i alpina och kustnära polartrakter, till exempel Sierra Nevada i Kalifornien. Här, på höjder mellan 3 000 och 3 600 meter, är temperaturen kall hela året, och därför ligger snön kvar efter vinterstormarna. När någon trampar på snö med alger ser fotspåren röda ut.

Chlamydomonas nivalis är en grön alg som får sin röda färg av ett starkt rött karotenoidpigment (astaxanthin). Detta skyddar kloroplasten och cellkärnan från stark synlig och ultraviolett strålning. De gröna och röda pigmenten absorberar ljus och värme, vilket ger algen flytande vatten när snön smälter runt omkring den. Algblomningar kan gå 25 cm djupt. Eftersom varje cell mäter 20-30 mikrometer i diameter innehåller en tesked smält snö en miljon eller fler celler. Algerna samlas i "solkupor", som är grunda fördjupningar i snön. Karotenoidpigmentet absorberar värme, vilket fördjupar solkuporna och får glaciärer och snöbankar att smälta snabbare.

Under vintermånaderna, när vit snö täcker dem, går algerna i vila. På våren stimulerar näringsämnen, ökad ljusnivå och smältvatten groningen. När de gror släpper de vilande cellerna ut mindre gröna flagellatceller som rör sig mot snöytan. När flagellaterna kommer nära ytan kan de förlora sina flageller och bilda tjockväggiga viloceller, eller så kan de fungera som könsceller och smälta samman parvis för att bilda zygoter.

Vissa specialiserade arter livnär sig på C. nivalis, bland annat protozoer som ciliater, rotiferer, nematoder, ismaskar och fjäderfä.

Historia

De första berättelserna om vattenmelonsnö finns i Aristoteles skrifter. Vattenmelonsnö har förbryllat bergsklättrare, upptäcktsresande och naturforskare i tusentals år.

I maj 1818 seglade fyra fartyg från England för att söka efter Nordvästpassagen och kartlägga Nordamerikas arktiska kustlinje. Dåligt väder gjorde att de till slut vände tillbaka, men expeditionen gav viktiga bidrag till vetenskapen. Kapten John Ross lade märke till karminröd snö som strök de vita klipporna som blodströmmar när de rundade Cape York på Grönlands nordvästra kust. Ett landstigningsteam stannade och tog med sig prover till England. The Times skrev om denna upptäckt den 4 december 1818:

“

Kapten Sir John Ross har från Baffin's Bay tagit med sig en mängd röd snö, eller snarare snövatten, som har genomgått en kymisk analys i detta land för att man ska kunna fastställa vad det färgande ämnet är. Vår godtrogenhet sätts på ett extremt prov vid detta tillfälle, men vi kan inte få reda på att det finns någon anledning att tvivla på det faktum som anges. Sir John Ross såg inte någon röd snö falla, men han såg stora områden som var täckta av den. Färgen på snöfältena var inte enhetlig, utan det fanns tvärtom fläckar eller ränder som var mer eller mindre röda och av olika djup i färgen. Den upplösta snön är så mörkt röd att den liknar rött portvin. Det sägs att vätskan avsätter ett sediment, och att frågan inte är besvarad om detta sediment är av animalisk eller vegetabilisk natur. Det föreslås att färgen härrör från den jord som snön faller på: i detta fall kan ingen röd snö ha setts på isen.

”

När Ross publicerade sin reseberättelse 1818 hade den en bilaga med växter av Robert Brown. I den jämförde Brown den röda snön med en alg.

Vattenmelon snöstråk.


Ovanliga vattenmelon-snöhål, överlagrade med ett orangefärgat stövelavtryck.