Internationella opiumkonventionen – 1912 års första globala narkotikafördrag
Upptäck Internationella opiumkonventionen 1912 — världens första globala narkotikafördrag, dess bakgrund, påverkan och historiska betydelse för narkotikakontroll.
Den internationella opiumkonventionen var det första globala fördraget om narkotikakontroll och markerar början på formellt internationellt samarbete för att begränsa handel och missbruk av narkotiska ämnen. Den undertecknades i Haag i Nederländerna den 23 januari 1912. Bakgrunden var ett växande internationellt tryck mot opiumhandeln, inte minst efter en konferens som organiserades av USA i Shanghai 1909 (Internationella opiumkommissionen) då delegater från flera länder uttryckte oro över opiumens sociala och hälsomässiga konsekvenser.
Vilka skrev under och vad innehöll fördraget?
Fördraget undertecknades av en rad stater som ville begränsa den internationella handeln med opiater och kokain. Bland undertecknarna fanns Tyskland, USA, Kina, Frankrike, Storbritannien, Italien, Japan, Nederländerna, Persien, Portugal, Ryssland, Siam och Frankrike. Huvudsyftet var att försvåra och reglera internationell handel med narkotiska ämnen.
I fördraget fanns bestämmelser om kontroll av produktion, import, export, distribution och försäljning av vissa ämnen. Formuleringen löd bland annat:
"De fördragsslutande makterna ska göra sitt bästa för att kontrollera, eller låta kontrollera, alla personer som tillverkar, importerar, säljer, distribuerar och exporterar morfin, kokain och deras respektive salter, samt de byggnader i vilka dessa personer bedriver sådan industri eller handel".
Ikraftträdande och tidig verkställighet
Konventionen ratificerades och genomfördes av flera länder under följande år. Bland de länder som 1915 genomförde fördraget fanns Förenta staterna, Nederländerna, Kina, Honduras och Norge. Den fick ett vidare genomslag 1919 när den ingick som del i Versaillesfördraget och därigenom trädde i kraft i större delar av världen.
1925 års modifiering och cannabisfrågan
På 1920-talet följde en ny omgång internationella förhandlingar. En modifierad internationell opiumkonvention undertecknades den 19 februari 1925 och började tillämpas den 25 september 1928. Den nya konventionen införde bland annat ett kontrollsystem som övervakades av en permanent central opiumnämnd (Central Opium Board), inordnad under Nationernas förbund, vilket gav ett mer organiserat internationellt tillsynsorgan.
Under förhandlingarna förespråkade Egypten, med stöd av Kina och Förenta staterna, att även hasch (och andra cannabisprodukter) skulle förbjudas. En underkommitté föreslog följande ordalydelse:
Användning av indisk hampa och preparat som härrör från denna får endast tillåtas för medicinska och vetenskapliga ändamål. Råharts (charas), som utvinns ur honorna av cannabis sativa L, samt de olika preparat (hasch, chira, esrar, diamba etc.) som den utgör grunden för, får dock inte produceras, säljas, handlas med etc. under några som helst omständigheter, eftersom den för närvarande inte används i medicinska syften och endast kan användas i skadliga syften, på samma sätt som andra narkotiska preparat.
Indien och flera andra länder motsatte sig denna stränga formulering. De framhöll att cannabis hade starka sociala och religiösa funktioner i sina samhällen och att vildväxande plantor gjorde ett effektivt förbud svårt att genomföra. I stället nåddes en kompromiss: export av indisk hampa till länder som förbjöd dess användning skulle förbjudas, importländer som tillät import skulle utfärda certifikat som garanterade att sändningen behövdes "uteslutande för medicinska eller vetenskapliga ändamål", och parterna skulle vidta åtgärder för att kontrollera sådan handel så att olaglig internationell handel förhindrades. Trots dessa åtgärder gav kompromissen fortfarande utrymme för många länder att tillåta produktion, inrikes handel och användning av cannabis i andra syften.
Efterspel och arv
Den internationella opiumkonventionens ramverk utvecklades vidare under 1900-talet. Den ersattes slutligen av 1961 års Enkelkonvention om narkotika (Single Convention on Narcotic Drugs), som sammanförde och skärpte tidigare regler och lade grunden till det moderna internationella narkotikakontrollsystemet under FN.
Konventionen från 1912 och dess senare modifieringar är viktiga ur flera perspektiv:
- Historiskt betydelsefull: Första multilaterala försöket att reglera narkotikahandel och användning globalt.
- Institutionellt arv: Uppbyggnaden av internationella organ (som Central Opium Board) föregick senare FN-baserade kontrollorgan.
- Begränsningar: Fokus låg i hög grad på internationell handel snarare än på inhemsk konsumtion och sociala orsaker till missbruk. Debatten om cannabis visar också hur kulturella och ekonomiska intressen påverkade vilka substanser som reglerades strikt.
Sammanfattningsvis var Internationella opiumkonventionen från 1912 ett avgörande steg mot internationellt samarbete kring narkotikakontroll. Den skapade både praktiska verktyg för övervakning och diplomatiska mönster som kom att prägla narkotikapolitiken under större delen av 1900‑talet.
Frågor och svar
Fråga: Vad var den internationella opiumkonventionen?
S: Internationella opiumkonventionen var det första fördraget eller avtalet om narkotikakontroll. Den undertecknades i Haag i Nederländerna den 23 januari 1912.
F: Vem organiserade den internationella opiumkommissionen?
Svar: Förenta staterna organiserade en konferens mellan 13 länder som kallades Internationella opiumkommissionen 1909 i Shanghai i Kina.
Fråga: Vad stod det i konventionen om morfin och kokain?
Svar: I konventionen stod det att "De fördragsslutande makterna ska göra sitt bästa för att kontrollera, eller låta kontrollera, alla personer som tillverkar, importerar, säljer, distribuerar och exporterar morfin, kokain och deras respektive salter, samt de byggnader där dessa personer bedriver sådan industri eller handel".
F: När trädde det i kraft i världen?
S: Konventionen trädde i kraft i hela världen 1919 när den blev en del av Versaillesfördraget.
F: Vad rekommenderade Egypten att lägga till i konventionen?
Svar: Egypten rekommenderade att ett förbud mot hasch skulle läggas till i konventionen. Indien och andra länder gick inte med på detta på grund av sociala och religiösa sedvänjor och på grund av att vilda cannabisplantor finns tillgängliga på många platser, vilket försvårar tillämpningen, så detta kom aldrig med i det slutliga fördraget.
F: Vilken kompromiss gjordes om indisk hampa? Svar: En kompromiss gjordes som förbjöd export av indisk hampa till länder som har förbjudit användningen av den, samtidigt som det krävdes att de importerande länderna skulle utfärda intyg om godkännande av import där det anges att transporterna behövdes "uteslutande för medicinska eller vetenskapliga ändamål", och att parterna skulle vara skyldiga att utöva effektiv kontroll över olaglig internationell handel med indisk hampa och harts. Dessa restriktioner tillåter fortfarande produktion, intern handel och fritidsanvändning av cannabis i länderna.
Sök
