Australisk megafauna

Utrotning

Forskarna har inte kunnat enas om orsakerna till att megafaunan dog ut. Det är möjligt att när människan kom till Australien (för cirka 48 000-60 000 år sedan) och började jaga och använda eld, kan det ha orsakat utrotningen av megafaunan. Klimatförändringar, som gjorde landet mycket torrare under en istid för cirka 18 000 år sedan, kan också ha lett till att megafaunan dog ut. Vissa forskare menar att klimatförändringarna ensamma orsakade utrotningen av megafaunan. Detta argument tar inte hänsyn till det faktum att megafaunaarterna hade levt under två miljoner år av klimatförändringar. De hade levt under ett antal torrperioder innan de plötsligt dog ut.

 

Nya bevis

Forskarna har fått nya bevis som bygger på nya och bättre metoder för att hitta datum, med hjälp av optiskt stimulerad luminescens och urantoriumdatering av megafaunalben. Detta tyder på att människan var den främsta orsaken till utrotningen av megafauna i Australien. Dateringarna visar att de sista megafaunorna dog ut ungefär samtidigt, för cirka 47 000 år sedan. Detta var den tid då människan först anlände till Australien. Datumen tyder på att huvudorsaken till utrotningen var människans bränning av marken. Många växter kunde inte överleva de regelbundna bränderna och därför förändrades växttyperna. Forskare har studerat syre- och kolisotoper från tänder från megafauna. Dessa visar på plötsliga, dramatiska, icke-klimarelaterade förändringar i växter och i kosten hos överlevande pungdjur, samt på förlusten av megafaunaarter. Ytterligare studier av megafaunans tänder visar att klimatet var torrt vid tiden för utdöendet, vilket liknar dagens torra klimat, och att megafaunan kunde leva i torra klimat.

 

Levande australisk megafauna

 

Utdöd australiensisk megafauna: före 1788

Nedan följer en förteckning över några av de australiska megafaunorna. Den visar:

• Latinskt namn (doftnamn), (vanligt namn, när den levde) och en kort beskrivning.

Däggdjur

Däggdjuren är indelade efter storlek med de största överst.

1000-2000 kg

• Diprotodon optatum var den största typen av Diprotodontid. Den var cirka tre meter lång, två meter hög vid axeln och vägde upp till två ton, och såg ut som en gigantisk wombat. Det är det största pungdjuret som man för närvarande känner till.
• Diprotodon minor
• Zygomaturus trilobus var mindre, ungefär lika stor som en ko, ungefär två meter lång och en meter hög. Det var en Diprotodontid som kan ha haft en kort snabel (som en elefant). Den verkar ha levt i våtmarker och använde två gaffelliknande tänder för att gräva upp vass för att hitta föda.
• Palorchestes azael (marsupialtapiren) var en diprotodontoid, ungefär lika stor som Zygomaturus, med långa klor och en lång snabel. Den levde under pleistocen (Mackness 2009).

100-1000 kg

• Euowenia grata
• Nototherium mitchelli
• Euryzygoma dunense
• Phascolonus gigas
• Ramsayia magna
• Procoptodon goliah (Giant Short-faced Kangaroo) är den största känguru som någonsin har levt. Den blev 2-3 meter lång och vägde upp till 230 kilo. Den hade ett platt, förkortat ansikte med käkar och tänder som kunde tugga tuffa ökenväxter. Den hade framåtriktade ögon som gav tredimensionell syn. Procoptodon var en av sjutton arter i tre släkten i underfamiljen Sthenurine, som alla är utdöda. Sthenuriner levde i öppna skogsmarker i centrala norra Australien. Alla sthenuriner hade en hovliknande, fjärde tå på bakbenen. Deras övriga tår var inte fullt utbildade. De hade också elastiska ligament mellan tåbenen, vilket gav dem mer fjädring och snabbhet jämfört med moderna känguruer. Sthenurinernas framben var långa och hade två långa fingrar och klor, jämfört med de moderna känguruernas små, stela armar. Dessa kan ha använts för att dra grenar närmare för att äta och för att kunna gå på alla fyra benen på korta sträckor.
• Procoptodon rapha, P. pusio och P. texasensis.
• Protemnodon, en typ av jättelik wallaby med fyra arter.
• Palorchestes parvus
• Macropus pearsoni och M. ferragus.

10-100 kg

• Simosthenurus pales
• Sthenurus tindalei och S. atlas.
• Phascolarctos stirtoni var en koala, samma som en modern koala, men en tredjedel större.
• Phascolomys medius
• Lasiorhinus angustioens
• Congruus congruus en wallaby från Naracoorte.
• Troposodon minor
• Sthenurus oreas
• Simosthenurus occidentalis (en annan Sthenurine), ungefär lika lång som en modern östlig grå känguru, men mycket starkare. Den är en av de nio typer av bladätande kängururur som hittats som fossil i Naracoorte Caves National Park.
• Simothenurus brownei
• Propleopus oscillans (den köttätande kängurun), från miocen och pliocen, var en stor råttkänguru, upp till 70 kg, med stora skärande och hårda slipande tänder. Dessa visar att den var en köttätare som kunde äta insekter, djur (eventuellt as), frukter och mjuka blad. Den blev cirka 1,5 m till 3 m lång.
• Simothenurus maddocki
• Sthenurus andersoni
• Thylacoleo carnifex (Marsupial Lion) var lika stor som en leopard. Den hade en kattliknande skalle med stora skärande tänder. Den hade en tumklocka som kunde dras in igen och mycket stora framben. Den åt kött och levde i träd.
• Vombatus hacketti
• Macropus thor
• Macropus piltonensis
• Zaglossus hacketti var en schäftad ekidna i fårstorlek. Den hittades i Mammoth Cave i västra Australien och är den största monotrem som hittills upptäckts.
• Macropus rama
• Simothenurus gilli
• Warrendja wakefieldi en wombat från Naracoorte.
• Zaglossis ramsayi
• Sarcophilus harrisii laniarius var en stor typ av den tasmanska djävulen.
• Megalibgwilia ramsayi var en stor, långnäbbad ekorre med kraftiga framben för att gräva. Den skulle ha ätit maskar och larver snarare än myror.

Fåglar

• Familjen Dromornithidae: Denna grupp av fåglar var nära besläktad med vattenfåglar (ankor), inte de moderna ratites (emus och kasuarier).
• Dromornis stirtoni (Stirtons åskfågel, miocen epok) var en fågel som inte flög. Den var 3 m lång och vägde cirka 500 kg. Den är en av de största fåglar som hittills har upptäckts. Den levde i subtropiska öppna skogsmarker och kan ha varit köttätande. Den var tyngre än Moa och högre än Aepyornis.
• Bullockornis planei ("Demon Duck of Doom") var en annan stor medlem av Dromornithidae. Den var upp till 2,5 m lång och vägde upp till 250 kg och var troligen köttätande.
• Genyornis newtoni (Mihirung) var släkt med Dromornis. Den var ungefär lika lång som en struts. Den var den sista överlevande av Dromornithidae. Den hade en stor underkäke och var troligen allätare.
• Leipoa gallinacea (tidigare Progura) var en gigantisk malleefowl.

Reptiler

• Varanus priscus (tidigare Megalania prisca) var en gigantisk, köttätande goanna som kan ha blivit upp till 7 meter lång och vägde upp till 1 940 kg (Molnar, 2004).
• Wonambi naracoortensis var en ca 6 meter lång orm. Den fångade djur vid ett vattenhål och dödade dem genom att krossa dem. Den var inte en giftig orm.
• Quinkana sp., var en landkrokodil som blev upp till 7 meter lång. Den hade långa ben placerade under kroppen och jagade däggdjur, fåglar och andra reptiler för att få mat. Dess tänder var vassa för att skära, inte spetsiga för att gripa som vattenlevande krokodiler. Den tillhörde underfamiljen Mekosuchine (alla nu utdöda). Den upptäcktes vid Bluff Downs i Queensland.
• Liasis sp. (Bluff Downs Giant Python) levde under den pliocena epoken, blev upp till 10 meter lång och är den största kända australiska ormen. Den jagade däggdjur, fåglar och reptiler i skogsmarker nära floder. Den liknar den olivpython (Liasis olivacea).
• Meiolania var en grupp enorma kryptodire-sköldpaddor som mäter 2,5 meter, har ett hornigt huvud och en spetsig svans.

 
Diprotodon var ett pungdjur i flodhäststorlek, närmast besläktat med wombat.  


Dromornis stirtoni  


Megalania