AlegsaOnline.com

Lamarckism: arv av förvärvade egenskaper — definition och kritik

Lamarckism: definition, exempel och kritik av arv av förvärvade egenskaper — historia, jämförelse med Darwin och Mendel och varför teorin tappade vetenskapligt stöd.

Författare: Leandro Alegsa

28-03-2026

Lamarckism (även kallad lamarcksk evolution) är en hypotes om evolutionen. Evolutionen försöker förklara hur arter förändras med tiden. Idag är den enda allmänt accepterade evolutionsteorin den som utvecklats utifrån Charles Darwins idéer, men Lamarcks tankar var ett viktigt steg i utvecklingen av evolutionsteorin.

Ursprung och huvudidé

Lamarckismen utvecklades av Jean-Baptiste de Lamarck i början av 1800-talet. Han påverkades delvis av idéer från Erasmus Darwin (Charles Darwins farfar). Lamarck föreslog att organismer inte bara för vidare egenskaper de fått från sina föräldrar, utan också vissa förändringar som uppstått under deras livstid.

Den mest kända formuleringen av Lamarcks teori innehåller två centrala påståenden:

Användning och frånvaro av användning (use and disuse): Organ som används mycket utvecklas och förstärks, medan organ som inte används förtvinar.
Arv av förvärvade egenskaper: Förändringar som en organism förvärvat under livet överförs till dess avkomma. Detta kallas ofta arv av förvärvade egenskaper.

Som exempel angav Lamarck ofta giraffer. Han menade att giraffers långa halsar uppkom genom att förfäder sträckte sina nackar för att nå höga blad — och att denna utsträckning sedan ärvdes av nästa generation.

Skillnad mot Darwin och Mendel

Även om Darwin inte helt avvisade idén om förvärvade egenskaper, betonade han i stället naturligt urval att göra med individernas relativa överlevnad och reproduktiva framgång. Enligt Darwin lämnar bättre anpassade individer i genomsnitt fler avkommor, vilket gradvis förändrar frekvensen av alleler i en population.

Samtidigt upptäckte Gregor Mendel grundläggande regler för hur arvsanlag överförs. Mendels rön om Mendels arv visade att ärftlighet följer bestämda mönster (till exempel dominans och segregation) som inte passar väl ihop med enkel, direkt överföring av förvärvade kännetecken. Dessa genetiska rön bidrog starkt till att Lamarcks mekanism förlorade stöd bland biologer.

Kritik och varför Lamarckism förkastades

Brister i mekanism: Lamarck beskrev inget konkret biologiskt system för hur förvärvade förändringar skulle nå könsceller och bli ärftliga.
Weismanns barriär: August Weismann visade att kroppsceller och könsceller är åtskilda hos flercelliga organismer, vilket innebär att förändringar i kroppsceller i allmänhet inte påverkar arvsanlagen i könscellerna.
Empirisk prövning: Experiment har i stort sett inte kunnat bekräfta att förvärvade fysiska förändringar ärvs enligt Lamarcks modell.
Genetik och populationsbiologi: Mendels lagar och senare utvecklad populationsgenetik gav robusta och kvantitativa förklaringar till hur variation och ärftlighet driver evolutionen genom naturligt urval.

Modern utveckling: epigenetik och nyanser

Under de senaste decennierna har forskningen inom epigenetik visat att vissa miljöinducerade förändringar i genuttryck (t.ex. DNA-metylering) kan överföras till följande generationer under kortare tid. Detta har lett till nyanserade diskussioner om ”mjuka” former av arv som påminner om vissa aspekter av lamarckism, men dessa mekanismer skiljer sig i detalj från Lamarcks ursprungliga förslag och förklarar inte den huvudsakliga långsiktiga evolutionära förändringen på samma sätt som mutation och naturligt urval gör.

Sammanfattning

Lamarckismen var en tidig och inflytelserik idé om hur arter förändras: att förvärvade egenskaper kan ärvas. Den ersattes i praktiken av evolution genom naturligt urval kombinerat med modern genetik, eftersom dessa förklarar variation och ärftlighet mer trovärdigt och kvantitativt. Trots detta har Lamarcks arbete historiskt värde — det lyfte fram idén om biologisk förändring över tid och bidrog till den senare utvecklingen av evolutionär teori.

Lamarcks teori

Identifieringen av "lamarckismen" med enbart arvet av förvärvade egenskaper anses av vissa vara en överdriven förenkling, som upprepade gånger återkommer i läroböcker. Stephen Jay Gould skrev att evolutionister i slutet av 1800-talet "läste Lamarck på nytt, kastade bort det väsentliga i den ... och upphöjde en aspekt av mekaniken - nedärvning av förvärvade egenskaper - till ett centralt fokus som den aldrig hade haft för Lamarck själv". Han hävdade att "begränsningen av lamarckismen till detta relativt lilla och icke särskiljande hörn av Lamarcks tänkande måste betecknas som mer än en missvisande benämning och verkligen en misskreditering av minnet av en man och hans mycket mer omfattande system". Gould förespråkade en bredare definition av "lamarckism", i linje med Lamarcks övergripande evolutionsteori.

Som vetenskapshistoriker som Michael Ghiselin och Stephen Jay Gould har påpekat var ingen av dessa åsikter ursprungliga för Lamarck. Tvärtom var Lamarcks bidrag en systematisk teoretisk ram för att förstå evolutionen. Han ansåg att evolutionen bestod av två processer;

Le pouvoir de la vie (en komplexifierande kraft) - där vätskornas naturliga, alkemiska rörelser skulle etsa ut organ ur vävnaderna, vilket skulle leda till en allt mer komplex konstruktion, oavsett om organet används eller inte. Detta skulle driva organismerna från enkla till komplexa former.
L'influence des circonstances (en adaptiv kraft) - där användningen och avskaffandet av egenskaper ledde till att organismerna blev mer anpassade till sin miljö. Detta skulle föra organismerna i sidled från vägen från enkel till komplex, och specialisera dem för sin miljö.

I grund och botten innebär en förändring i miljön en förändring av behoven, vilket leder till en förändring av beteendet, en förändring av organens användning och utveckling, en förändring av formen med tiden - och därmed en gradvis transmutation (förändring) av arten.

Den moderna synpunkten är att ingen av hans två "krafter" existerar; Lamarck kan tillskrivas den första helt genomarbetade beskrivningen av evolutionen. Hans idéer om hur den uppstod är dock helt felaktiga.

Utvecklingen av en giraffhals används ofta som exempel i förklaringar av lamarckismen.

Frågor och svar

F. Vad är lamarckism?

Svar: Lamarckism (även kallad lamarcksk evolution) är en felaktig hypotes om evolutionen. Den föreslogs av Jean-Baptiste de Lamarck och försöker förklara hur arter förändras med tiden.

F: Vad skiljer den från den allmänt accepterade evolutionsteorin?

Svar: Idag är den allmänt accepterade evolutionsteorin den evolutionsteori som utvecklats utifrån Charles Darwins idéer. Enligt lamarckismen ärver individer inte bara saker som de får från sina föräldrar, utan också saker som de har upplevt under sitt liv. Denna idé kallas arv av förvärvade egenskaper och skiljer sig från Darwins idé om naturligt urval, som handlar om en individs relativa överlevnad och reproduktiva framgång.

Vem var Erasmus Darwin?

Svar: Erasmus Darwin var Charles Darwins farfar, och Jean-Baptiste de Lamarck använde några av hans idéer när han lade fram sin hypotes om evolutionen.

F: Vilket exempel använde Lamarck för att illustrera sin hypotes?

S: För att illustrera sin hypotes använde han giraffer som exempel. Han menade att vuxna var tvungna att sträcka ut sina halsar för att nå blad från höga grenar och att barn därför ärvde längre halsar än vad deras förfäder hade gjort före dem.

F: Hur strider mendels arv mot Lamarcks hypoteser?

Svar: Gregor Mendel upptäckte några grundläggande regler för ärftlighet som inte alls stämmer överens med Lamarcks hypoteser, men som i stället stämmer överens med det naturliga urvalet. Detta förklarar varför Lamarcks idéer inte längre anses vara en bra förklaring till evolutionen.

F. Vad är de båda teorierna överens om?

Svar: Båda teorierna är överens om att evolutionen har ägt rum någon gång i historien.