Le Spectre de la Rose – balettens historia, handling och berömda uppsättningar

År 1911 hoppades Ballet Russes producent Sergei Diaghilev kunna presentera Nijinskijs balett L'Après-midi d'un faune (engelska: Afternoon of a Faun). Den var inte redo för scenen, så han behövde en annan balett för att ta dess plats. Den baletten var författaren Jean-Louis Vaudoyers idé. År 1910 hade han skickat en idé om en balett till Ballets Russes scenograf och kostymör Léon Bakst. Hans idé byggde på Le Spectre de la rose, en vers av Théophile Gautier, och Aufforderung zum Tanz, ett verk för piano av Carl Maria von Weber. Diaghilev gillade Vaudoyers idé. Han trodde att den lätt skulle kunna ersätta Faune. Han började genast utveckla Vaudoyers idé. Diaghilev gillade idén om en balett baserad på Gautiers Spectre eftersom den kunde knytas till hundraårsdagen av Gautiers födelse.

År 1819 skrev Carl Maria von Weber ett verk för piano som heter Aufforderung zum Tanz. Han skrev också ett program till detta verk om en ung man och en kvinna som möts, dansar och separerar på en bal. Den lugna musiken i början av Aufforderung leder till några vackra (och hektiska) valsmelodier innan verket avslutas med öppningsmusiken. År 1841 orkestrerade Hector Berlioz Aufforderung. Denna version av musiken användes för en kort balett i Webers opera Der Freischütz på Paris Opéra. Det var Berlioz version som användes för baletten Le Spectre de la rose.

Michel Fokine slutförde dansen på tre eller fyra repetitioner. Han skrev senare att baletten nästan var en improvisation. Grace Robert skriver i The Borzoi Book of Ballets att Spectre är en pas de deux, men inte den typ av pas de deux som ser tillbaka på 1800-talets komplexa teknik och virtuositet. I stället är det en framåtblickande, modern dans med kontinuerliga rörelser och uttrycksfullhet.

Fokine övergav den klassiska balettens port de bras (armarnas position) när han utformade danserna för Nijinsky. I stället använde han svängda, rankliknande rörelser med armarna och fingrarna. Nijinsky blev en androgyn karaktär i denna balett, en som visade maskulin kraft i benen och feminin finess i armarna. Några av hans gester, skriver Ostwalt i Nijinsky: A Leap into Madness, "gav karaktären en feminin aura (en osynlig kraft)".

Nijinskijs elastiska kostym av silke var designad av Léon Bakst. Dräkten var täckt med rosenblad i siden. Nijinsky syddes in i dräkten för varje föreställning. Efter varje föreställning skulle garderobskaftsbiträdet fixa till kronbladen med sitt locktång. Nijinskys smink var en viktig del av kostymdesignen. Romula de Pulszky, som senare blev hans hustru, skrev att han såg ut som "en himmelskt (himmelsk) insekt, hans ögonbryn föreställde någon vacker skalbagge". Ostwald skriver att Nijinskijs kostym liknade en ballerinas. Ibland lossnade kronblad och föll ner på scenen. Nijinskijs tjänare Vasili samlade in kronbladen och sålde dem som souvenirer. Det sägs att han byggde ett stort hus kallat Le Château du Spectre de la Rose med vinsten från försäljningen av kronbladen.

Baletten blev berömd för Nijinskijs hopp genom ett av de två stora fönstren på baksidan av scenen. Hoppets höjd var dock en illusion. Nijinsky tog fem löpande steg från scenens mitt och hoppade genom fönstret på det sjätte steget. Sockeln under fönstret var mycket låg, vilket gav illusionen att hoppet var högre än det var. Bakom scenen fångade fyra män Nijinsky i luften och lade varma handdukar på honom. Ingen såg Nijinsky landa. Det såg ut som om han skulle flyga vidare för all framtid. Illusionen underlättades av dirigenten i orkesterdiket som höll i det näst sista ackordet. På så sätt fick hoppet en känsla av stor längd och höjd.

Ridån går upp i ett flickrum. Den unga flickan kommer in i rummet klädd i en vit hätta och balklänning. Hon har kommit hem från sin första bal. Hon håller en ros som en souvenir från kvällen. Hon faller ner i en stol och somnar. Rosen faller från hennes fingrar till golvet. Rosens ande syns vid fönstret. Han kliver ner på golvet och närmar sig den unga flickan. Hon sover fortfarande, reser sig upp och dansar med honom. Han leder henne tillbaka till stolen, kysser henne och hoppar sedan ut genom fönstret och ut i natten. Den unga flickan vaknar och reser sig upp. Hon plockar upp rosen som hon tappade och kysser den. Gardinen faller.

Spectre presenterades för första gången den 19 april 1911 av Diaghilevs Ballets Russes i Théâtre de Monte Carlo i Monte Carlo. Tamara Karsavina dansade den unga flickan och Nijinsky dansade rosen. Grace Robert skriver att Spectre blev en "omedelbar succé". Diaghilev var förvånad; han tyckte att Spectre var en bagatell som inte var värd att uppmärksammas, men den lilla baletten blev en av Ballets Russes mest älskade produktioner.

Många dansare försökte matcha Nijinskij i rollen som Rosen, men misslyckades. Baletten hade trots allt utformats för Nijinskijs mycket speciella talanger. Den unga flickan har kallats "balettens bortglömda kvinna", och med tiden blev rollen rutinmässig. I mitten av 1900-talet hade Spectre bara blivit en stuntbalett: folk betalade bara för att se hoppet genom fönstret.

Spectre var en av de första baletter som Rudolph Nurejev dansade i västvärlden efter att ha lämnat Ryssland. Det var för tysk tv 1961. Han dansade för första gången The Rose på scenen (24 gånger) i New York City för Joffrey Ballets Diaghilev-program 1979. Spectre var den sista balett Nurejev och Margot Fonteyn dansade tillsammans. Det var i juni 1979, när ballerinan var 60 år. Han dansade The Rose in Paris 1981 och 1982 och dansade rollen senast i augusti 1987 på London Coliseum med Nancy Ballet.

Baletten visades för första gången i Australien 1936 när den ingick i Monte Carlo Russian Ballet-programmet. 1962 dansade Margot Fonteyn The Young Girl som en del av sin turné i Australien 1962. År 2006 presenterade The Australian Ballet baletten som en av tre baletter som visade Fokines verk.