Lindisfarne-evangeliet är en illuminerad manuskriptbok med evangelierna. Den gjordes i ett kloster vid Northumberlands kust i Lindisfarne omkring 700 e.Kr. Manuskriptet består av pergamentblad (kalvskinn) skrivna i en latinsk textform och försett med rik dekor i form av initialer, helsidesillustrationer och komplexa ornamentala mönster.

Utseende och konstnärliga drag

Manuskriptet finns nu på British Library. Det är ett av de finaste verken i den stil som kallas ökonst. Denna kombinerar medelhavs-, anglosaxiska och keltiska element. Typiska detaljer är färgrika helsidesdekorationer (så kallade carpet pages), porträtt av evangelisterna, intrikata inneslutna initialer och zoomorfa interlacing-mönster. Vid den här tiden delade Storbritannien och Irland en stil som skilde sig från resten av Europa.

Texten är skriven med en hand som är känd som "insular script", en tydlig och kompakt skrift som utvecklades i de brittiska klostrens skrivarstugor. Innehållet följer i huvudsak den latinska Vulgata-texten av evangelierna och kompletteras av kanontabeller och inledande sidor som ramar in texterna.

Författare, kolofon och originalbindning

Lindisfarne-evangeliet tros vara skrivet av Eadfrith, en munk som blev biskop av Lindisfarne 698 och dog 721. En kolofon som senare skrivits in i manuskriptet namnger Eadfrith som skrivare och nämner även personer som tros ha ansvarat för bokens tillkomst och prydnader. Evangelierna är rikt illustrerade och fanns ursprungligen i ett fint läderband täckt med juveler och metaller. En medeltida anteckning anger att en metallarbetare—ofta nämnd som Billfrith i källorna—utförde det utsmyckade omslaget.

Vikingatåg, öden och översättning

Under vikingarnas räder mot Lindisfarne gick detta omslag förlorat, och en ersättning gjordes 1852. Efter 800- och 900-talens vikingahot flyttades klostrets viktigaste föremål flera gånger för att räddas. På 900-talet skrevs en gammal engelsk översättning av evangelierna ord för ord mellan raderna i den latinska texten. Den gjordes av Aldred, provost av Chester-le-Street. Detta är den äldsta översättning av evangelierna till engelska som vi har och ger viktig inblick i hur bibeltexterna lästes och tolkades i England vid den tiden.

Förflyttning till Durham och senare bevarande

Evangelierna kan ha tagits från katedralen i Durham under upplösningen av klostren, som beordrades av Henrik VIII. Det exakta förloppet är delvis osäkert, men boken finns dokumenterad i olika samlingar genom århundradena. På 1700-talet gavs boken till British Museum. Därifrån gick den till British Library när detta delades ut från British Museum. I dag förvaras manuskriptet under kontrollerade förhållanden och är ett av bibliotekets mest värdefulla objekt; det har också digitaliserats så att allmänheten kan se högupplösta bilder online.

Betydelse

  • Konsthistoriskt—Lindisfarne-evangeliet är ett centralt exempel på insular konst och visar hur lokala och kontinentala influenser möttes i tidig medeltid.
  • Språkligt—Aldreds mellanradstext är ett viktigt dokument för studiet av fornnordisk/fornengelsk språk- och bibelöversättning.
  • Kulturellt—manuskriptet belyser klostrens roll som centrum för lärdom, konst och bevarandet av skrifter under tidig medeltid.

Sammanfattningsvis är Lindisfarne-evangeliet både ett praktverk i medeltida bokkonst och en källa med stort värde för historiker, konstvetare och språkforskare. Dess konstnärliga rikedom, historiska resa och den tidiga engelska översättningen gör det till ett av de mest studerade och uppskattade manuskripten från den tidiga medeltiden.