Magnum Crimen

Boken

Förord

Novak skrev att han tillbringade mer än 40 år med att samla in dokument och böcker för att skriva sin bok. Han började samla in detta material under sin gymnasietid, fortsatte som universitetsstudent och som medlem av det österrikiska historieinstitutet i Wien, Österrike, och sedan som universitetsprofessor i Zagreb och Belgrad. Han arbetade med tre böcker, varav Magnum crimen är den sista, de två första delarna är Magnum tempus och Magnum sacerdos. År 1941, efter förstörelsen och ockupationen av kungariket Jugoslavien, tvingades Novak att förstöra allt material han samlat på sig. Han riskerade att arresteras och dödas av de tyska ockupationsstyrkorna och deras medarbetare i Belgrad. Han var bland de tio första som greps i Belgrad av tyskarna, men lyckades överleva och fortsätta arbetet med denna bok efter befrielsen av Belgrad i oktober 1944.

Novak tillägnar denna bok till offren (kända och okända) för klerofascismen.

Genom att observera den romersk-katolska kyrkans verksamhet i Jugoslavien under mer än femtio år drar författaren slutsatsen att denna kyrka ersatte idén om tjänst till Gud med tjänst till den romerska kurian, dvs. tjänst till den romerska påvedömets regering i rollen som världsledare. Som ett resultat av denna idé identifierade den romersk-katolska kyrkan i kungariket Jugoslavien den romersk-katolska katolicismen med den kroatiska nationen, vilket gjorde de flesta av dess prästerskap till glödande Ustashe-anhängare.

Kapitel I - XVIII

Boken beskriver det romersk-katolska prästerskapets verksamhet i Jugoslavien, inklusive deras avsikt och försök att stå över staten, att kontrollera staten och så småningom även vanliga människors vardag. Den består av två olika delar. Den första delen består av femton kapitel som täcker den romersk-katolska prästerskapet från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Österrike-Ungern och sedan i kungariket Jugoslavien. Den andra delen, de sista fyra kapitlen, omfattar den oberoende staten Kroatiens uppkomst och fall och det aktiva stödet från den romersk-katolska kyrkans prästerskap.

Den romersk-katolska kyrkans huvuddoktrin i Konungariket Jugoslavien var följande:
a) prästerna ska avlönas av staten som statstjänstemän,
b) staten får inte ha någon kontroll över kyrkan,
c) kyrkan har rätt att delta fullt ut i det politiska livet i Konungariket Jugoslavien;
(d) kyrkans doktrin/religionsundervisning skall vara en del av läroplanerna i grundskolan och gymnasiet, och att
(e) den romersk-katolska kyrkans läroplaner i skolorna skall vara obligatoriska för alla elever vars minst en förälder är romersk-katolik.

För att uppnå dessa mål stödde kyrkan kyrkliga politiska partier och konfronterade dem med andra konfessioner, främst den serbisk-ortodoxa kyrkan, genom att offentligt predika hat mot den ortodoxa befolkningen och förespråka kroatisk och slovenska separatism och intolerans mot andra.

Josip Juraj Strossmayers idéer, av vilka den viktigaste var - att tjäna Gud är lika med att tjäna människor, att skapa nära relationer mellan kroater och serber genom att införa det gammalslaviska språket som liturgispråk för den romersk-katolska kyrkan på Balkan - undertrycktes aggressivt av det romersk-katolska prästerskapet i Kroatien och Slovenien. Prästerskapet satte den romerska kurian mellan Gud och folket och krävde att katolikerna skulle vara ytterst lydiga mot den romerska kurian och villkorslöst älska den romerska påven. Det prästerskap som förblev troget mot Strossmayer marginaliserades, och de mest ivriga anhängarna exkommunicerades av ärkebiskopen i Zagreb.

Trots detta omfamnades Strossmayer som en stor romersk-katolsk biskop av samma prästerskap - men hans undervisning förvrängdes eller nämndes aldrig. Samma öde drabbade Franjo Rački, Ante Trumbić och Stjepan Radić - tre kroatiska politiker som aktivt förespråkade och kämpade för jugoslavismen - som en gemensam nämnare för samhörighet och liv bland de slaviska folken i kungariket Jugoslavien. Trumbićs och Radićs kamp mot centralismen tolkades som ett stöd för den kroatiska och slovenska separatismen.

Novak visade att inte ens de antikroatiska aktiviteterna i de italienska kroatiska och slovenska områdena (som kompensation för deras hjälp i första världskriget) motverkades av det kroatiska och slovenska romersk-katolska prästerskapet i Jugoslavien. Utvisningen av det kroatiska och slovenska prästerskapet från dessa områden och deras ersättande av italienarna togs emot med tystnad och accepterades utan motstånd eller protester bland deras katolska bröder i Jugoslavien.

Ante Pavelićs politiska verksamhet i kungariket Jugoslavien, Ustashe-terrorismen och fascismens anslutning stöddes av det romersk-katolska prästerskapet. Pavelićs nationalism identifierade romersk-katolicismen med kroatdömet, vilket aktivt stöddes och tolkades av prästerskapet.

Den andra delen av boken handlar om början av den oberoende staten Kroatien, det romersk-katolska prästerskapets aktiva stöd till denna stat och deras inblandning och stöd i utrotningen och/eller tvångskonverteringen av serberna och utrotningen av judarna och romerna. Boken är full av vittnesmål och dokument som visar det katolska prästerskapets aktiva inblandning i stöd, organisering och genomförande av utrotningen av serber, judar och romer i kungariket Jugoslavien. En av de mest bisarra händelserna som beskrivs är att romersk-katolska präster i koncentrationslägret Jasenovac varje dag arbetade med de mest grymma metoderna för att döda lägerfångarna, samtidigt som de regelbundet gick till kapellet varje dag för att be till Gud.

I slutet av andra världskriget försvarade sig det katolska prästerskapet och hävdade sitt motstånd mot tvångskonvertering och utrotning i vissa brev och instruktioner som riktades till prästerskapet. I boken konstateras att dessa brev och anvisningar inte var offentliga och inte heller respekterades eller följdes. I en artikel i Novi List hävdades det faktiskt att en jude inte kunde räddas genom att konvertera till katolicismen.

Ärkebiskop Aloysius Stepinac framställs i denna bok som en ivrig romersk-katolsk korsfarare som offentligt stödde inrättandet av Kroatiens oberoende stat, erkände Ustashe som kroatiska patrioter, försvarade henne inför påven och var ansvarig för sitt prästerskaps rasistiska attityd och beteende.

Engelskspråkig utgåva [2011]

Denna utgåva, förutom att vara en engelsk översättning av 1948 års utgåva, innehåller två nya kapitel - XIV. Ecclesia-militanter i krig med Tyrš-ideologin, och XV. Libellus anklagelser, båda utelämnade i originalversionen under påtryckningar från Josip Broz Titos OZNA-chef Maks Baće.

Kapitel XIV handlar om Sokol-sällskapet, som grundades i Prag 1862 av Jindřich Fügner och Miroslav Tyrš. Sokol-sällskapets mål var att återuppliva och stärka den nationella medvetenheten och främja det tjeckiska folkets mentala och fysiska hälsa genom idrott och moralisk fostran. Idén fick snart en panslavisk karaktär och Sokol-organisationer grundades senare i Kroatien, Slovenien, Serbien, Bulgarien, Polen och Ryssland. Sokol-rörelsen hade fullt stöd av Strossmayer, dåvarande biskop i Đakovo. Efter upplösningen av Österrike-Ungern och upprättandet av Serbernas, kroaternas och slovenskarnas rike 1918, och under ledning av Lazar Car, förenades kroatiska Sokolföreningar med serbiska och slovenska Sokolklubbar till en stor Sokolallians den 15 juni 1919.

Det separatistiska kroatiska prästerskapet tvingade de kroatiska Sokolerna att lämna den jugoslaviska Sokolalliansen 1919-20, vilket gav näring åt interna konflikter inom alliansen på politiska grunder. Samtidigt inrättade det höga katolska prästerskapet den klerikala organisationen Orlovi (Örnarna) i syfte att få bort ungdomar från alliansen. Den kroatiska katolska kyrkan förkastade den panslaviska idén att sammanföra katolska, ortodoxa och muslimska troende under mottot att "en broder är kär oavsett tro". De två katolska organisationerna Orlovi (Örnarna) och Katolička Akcija (Katolsk aktion) var en viktig bas för detta motstånd mot idén om jugoslavism, broderskap och religiös tolerans. Den katolska kyrkans motstånd mot denna idé om panslavism ledde till att de polska Sokolerna avstod från att delta i det internationella All Sokol-rallyt som hölls i Prag 1926.

Kapitel XV, med titeln Libellus Accusations, handlar om några kroatiska präster som var anhängare av Strossmayers idé (nämligen att tjäna människor innebär att tjäna Gud). Den mest framträdande av dem var Frano Ivanišević, en nationell kämpe och förespråkare av gammalslaviskt kyrkomål som liturgispråk i den kroatiska katolska kyrkan. Han visade att en katolsk präst som tjänar sitt folk inte skulle strida mot sin kyrka och tro.

Boken som akademisk referens

Bland forskare och historiker är denna bok accepterad som en seriös akademisk referens och som sådan citeras och refereras den ett stort antal gånger [1],[2]. På så sätt blev boken en referensbok i biblioteken på många universitet runt om i världen [3].

De tidigaste undersökningarna av denna bok är de som gjorts av ryssen S. Troicky (från och med år 1949 - se länken) och svensken O. Neumann. Neumann betonade tre saker som är speciella för denna bok: V. Novaks roll i att sprida och försvara idén om jugoslavism, riklig dokumentation som används för att stödja bokens innehåll och att "Vissa passager har skrivits av en forskare i en värdig akademisk klänning, i andra delar av boken tar författaren på sig rollen som allmän åklagare". Den förkortade utgåvan av denna bok som publicerades 1960 recenseras i Istorijski glasnik och samma recension återges i Historical abstracts.

Det finns ett antal korta noteringar om denna bok - utspridda i de verk som handlar om denna historiska period. En del är neutrala och en del är avvisande och ogillande.

Den senaste engelska utgåvan från 2011 publicerades i två volymer och innehåller två kapitel som inte fanns med i alla tidigare utgåvor av boken och som enligt den serbiske historikern Vasilije Krestić censurerades på begäran av två kroatiska kommunistledare, Vladimir Bakarić och Maks Baće. Enligt den serbiska dagstidningen Politika finansierades publiceringen av den engelskspråkiga utgåvan av en skolkamrat till Milorad Ekmečić; Ekmečić skrev förordet till utgåvan. Enligt samma artikel sammanföll publiceringen av den engelska översättningen med Kroatiens stämning mot Serbien inför Internationella domstolen, så att "världen skulle informeras om ustasjernas brott mot serberna under andra världskriget".

Boken har sju fullständiga upplagor [4] och en förkortad.