Ustaše: Kroatisk fascistisk och nazistliknande rörelse under andra världskriget

Den kroatiska politikern Stjepan Radić sköts i oktober 1928 och dog en månad senare. Alexander I, Jugoslaviens kung, införde en kunglig diktatur i januari 1929 och gjorde alla politiska partier olagliga. Ante Pavelić lämnade landet för Wien. Han och Gustav Perčec, en före detta österrikisk-ungersk överstelöjtnant, etablerade kontakt med organisationen för makedonska politiska emigranter. Dessa två grupper kom överens om att samordna sin politiska verksamhet för att uppnå full självständighet för Makedonien och Kroatien. Där och då träffade Pavelić i hemlighet ledaren för den olagliga interna makedonska revolutionära organisationen (IMRO), Ivan Mikhailov, en uttalad fiende till Jugoslavien, och kom överens med honom om att samarbeta mot den jugoslaviska staten.

På grund av dessa omständigheter dömde domstolen för statens bevarande i Belgrad Pavelić och Perčec till döden den 17 juli 1929. Exilerna började organisera stöd för sin sak bland den kroatiska emigrationen i Europa, Nordamerika och Sydamerika. Ustaše-organisationen var liten till antalet och organiserades enligt militära mönster. De bekämpade den jugoslaviska statsbildningen med hjälp av terror.

Ustaše-ideologin hade sina rötter i den kroatiska nationalismen från 1800-talet. Ustašes ideologiska system byggde främst på Ante Starčevićs traditionella rent kroatiska nationalism. Om detta skrev W. Safran

Men en annan vision av den kroatiska identiteten som var nära knuten till den katolska kyrkan och Vatikanen och leddes av en före detta seminarist, Ante Starcevic, blev den ideologiska föregångaren till Ustase. Starcevic och hans anhängare betonade de höga prestationerna i den västerländska katolska, kroatiska kulturen, medan den serbiska kulturen framställdes som orientalisk och underlägsen.

Starčevićs rasism utvecklades ytterligare av Ustaša Ivo Pilar [under pseudonymen L. von Südland]. Hans bok översattes till kroatiska 1943 av Pavelićs regim, som en av grundsatserna för hans Ustaše och Kroatiens oberoende stat. Samtidigt lånade Ustaše från den traditionella kroatiska nationalismen, Hitlers nationalsocialism, Mussolinis fascism och till och med från det kroatiska bondepartiets program. Ustaše strävade efter ett etniskt "rent" Kroatien och såg serberna som bodde i Kroatien och Bosnien och Hercegovina som sitt största hinder. I linje med detta förklarade Ustaše-ministrarna Mile Budak, Mirko Puk och Milovan Žanić i maj 1941 att målet för den nya Ustaše-politiken var ett etniskt rent Kroatien. De tillkännagav också offentligt strategin (den 22 juli 1941 ) för att uppnå sitt mål, som liknade de blodigaste religionskrigen: "En tredjedel måste bli katoliker, en tredjedel måste lämna landet och en tredjedel måste dö!".

Ustaše förföljde serberna, som var ortodoxa kristna. De var toleranta mot de bosniska muslimerna och hävdade att muslimerna i själva verket var etniska kroater som konverterade till islam under den ottomanska turkiska ockupationen av Bosnien. Staten omvandlade till och med ett före detta museum i Zagreb för att använda det som moské. Rörelsens grundläggande principer fastställdes av Pavelić i hans pamflett "Principles of the Ustaše Movement" från 1929.

Ustašes problem med den nazistiska ideologin var att kroaterna inte var slaver och ansågs vara överlägsna enligt nazistiska normer. Ustaše-ideologin skapade därför en teori om kroaternas pseudo-gotiska ursprung för att höja deras ställning på den ariska stegen.

Vid Janka Puszta-utbildningsanläggningen i Ungern utbildade IMRO-terrorister Ustaše-agenter i bombtillverkning och konspirationsverksamhet. Ustaše använde sig omedelbart av dessa kunskaper och utförde ett halvt dussin mord på jugoslaviska tjänstemän eller pro-serbiska civila. De utförde ett dussintal bombningar av tåg, inklusive Orientexpressen, och andra offentliga mål under de första fyra åren av sin existens. Detta fick den jugoslaviska regeringen att klaga till Nationernas förbund och tvingade Ungern att stänga Janka Pusta Ustaše-utbildningslägret. Intern maktkamp, och upptäckten att Perčecs älskarinna var en jugoslavisk polisinformatör, leder till att Perčec mördas av Pavelić 1933.

Ustaše fick mest pengar från Mussolini, som också försåg gruppen med ett italienskt högkvarter som bytte plats varje gång Jugoslavien lyckades spåra upp det. Läger för utbildning av terrorister och sabotörer inrättades i Italien, främst i Brescia och Borgotaro. Ett väpnat uppror försökte man göra 1933, då Ustaše, beväpnade av italienarna, försökte invadera Jugoslavien genom att korsa Adriatiska havet i motorbåtar. Detta misslyckades, men bristen på framgång bidrog förmodligen till beslutet att mörda Jugoslaviens kung Alexander I.

Två försök gjordes, men det sista var framgångsrikt. Alexander mördades i Marseille den 9 oktober 1934 tillsammans med den franske utrikesministern Louis Barthou. Efter mordet tog Mussolini avstånd från Ustaše och gruppen gick djupt under jorden. Den märkliga bristen på väpnat skydd för den jugoslaviska kungen och den allmänna slappheten i säkerhetsåtgärderna när det var välkänt att ett attentat redan hade begåtts mot Alexander, är ett dystert bevis på Pavelićs organisatoriska förmåga. Han hade tydligen lyckats muta en hög tjänsteman i Surete General. Polisprefekten i Marseille, Jouhannaud, avsattes därefter från sitt ämbete.

Mördaren var bulgaren Vlada Georgief Cernozemski, som redan hade mördat två ledamöter av det bulgariska parlamentet i Sofia. Hans medbrottslingar greps och dömdes till livstids fängelse. Pavelic dömdes till döden av Frankrike, men lyckades fly.

Jugoslavien väckte åtal mot Ungern och Italien inför Nationernas Förbund i november 1934 och lade fram bevis för att Italien och Ungern öppet hade konspirerat mot Jugoslaviens suveränitet. Nationernas förbund diskuterade inte den italienska konspirationen mot Jugoslaviens nationella suveränitet. Dessutom vägrade Italien att utlämna Pavelić och Kvaternik till vare sig Frankrike eller Jugoslavien, och Ungern fick bära huvuddelen av anklagelserna.

Efter mordet förhindrades Ustaše-aktiviteterna helt och hållet. Ett stort antal Ustaše-medlemmar greps och arresterades i Italien, Tyskland och Ungern. Italien internerade många ustasjer till lägret i Lipari, där många dog. Janka Puszta Ustaše-lägret genomsöktes av ungersk polis som arresterade några av dem. Ustaše från Tyskland flydde till Schweiz, Frankrike och England.

Den utbredda upprördheten över mordet på Alexander och Barthou ledde till de första internationella insatserna för att bekämpa terrorism sedan Sankt Petersburgsprotokollet från 1904. Frågan togs upp av Nationernas Förbund, som antog konventionen om förebyggande och bestraffning av terrorism 1937.

Efter mars 1937, när Italien och Jugoslavien undertecknade ett vänskapsfördrag, utlämnades många ustasier i Italien till Jugoslavien.

Invasionen av Jugoslavien och bildandet av Kroatiens oberoende stat

Tyskland och Italien invaderade Jugoslavien den 6 april 1941. Den 10 april tog den högste inhemska Ustaša, Slavko Kvaternik, kontroll över polisen i Zagreb och i en radiosändning samma dag proklamerade han bildandet av Kroatiens oberoende stat (Nezavisna Država Hrvatska, NDH). Maček utfärdade samma dag ett uttalande där han uppmanade alla kroater att samarbeta med de nya myndigheterna.

Under tiden lämnade Pavelić och flera hundra Ustaše sina läger i Italien för Zagreb, där Pavelić bildade sin regering den 17 april. Han gav sig själv titeln "Poglavnik", vilket motsvarade "Führer" eller "Headman" på engelska. Pavelićs "Oberoende kroatiska stat" omfattade Kroatiens, Srems och Bosnien-Hercegovinas territorium - med undantag för delar av den dalmatiska kusten och öarna, som överlämnades till italienarna. Den faktiska kontrollen över detta territorium varierade under större delen av kriget, i takt med att partisanerna blev alltmer framgångsrika, medan tyskarna och italienarna i allt högre grad utövade direkt kontroll över de områden som var av intresse för dem.

Alla som motsatte sig och/eller hotade Ustaše förbjöds. I början av 1941 beordrades judar och serber att lämna vissa områden i Zagreb.

Pavelić träffade Adolf Hitler för första gången den 6 juni 1941. Mile Budak, som då var minister i Pavelićs regering, förklarade offentligt statens våldsamma raspolitik den 22 juli 1941. Maks Luburić, en av cheferna för den hemliga polisen, började bygga koncentrationsläger sommaren samma år. Ustaše-aktiviteter i byar runt om i de dinariska alperna ledde till att italienarna och tyskarna uttryckte oro. Redan den 10 juli 1941 rapporterade Wehrmachtgeneralen Edmund Glaise von Horstenau följande till det tyska överkommandot, Oberkommando der Wehrmacht (OKW):

I en Gestapo-rapport till Reichsführer SS Heinrich Himmler, daterad den 17 februari 1942, stod följande:

De italienska trupperna på fältet hade konkurrerande territoriella anspråk med sina allierade från Ustaše och hade från början samarbetat med tjetniska enheter som opererade i de södra områden som de kontrollerade. Hitler försökte insistera på att Mussolini skulle låta sina styrkor samarbeta med Ustaše, men höga italienska befälhavare, såsom general Mario Roatta, ignorerade sådana order.

Förföljelse på grund av ras

Ustaše införde raslagar som var utformade efter mönster från Nazityskland. Dessa lagar riktades mot judar, romer och serber, som kollektivt förklarades vara fiender till det kroatiska folket. Serber, judar, romer och antifascistiska kroater och bosniaker, inklusive kommunister, internerades i koncentrationsläger, varav det största var Jasenovac-komplexet, där många dödades av Ustaše-milisen. Det exakta antalet offer är inte känt. Antalet mördade judar är ganska tillförlitligt: omkring 32 000 judar dödades under andra världskriget på NDH:s territorium. Zigenarna (jugoslaviska romer) var cirka 40 000 färre efter kriget. När det gäller antalet döda serber varierar uppskattningarna mellan 300 000 och 700 000.

I den socialistiska federala republiken Jugoslaviens läroböcker om historia anges 700 000 som det totala antalet offer i Jasenovac. Enligt Simon Wiesenthal Center (som citerar Encyclopedia of the Holocaust) dödade Ustasa-terrorister 500 000 serber, fördrev 250 000 och tvingade 250 000 att konvertera till katolicismen. De mördade tusentals judar och zigenare."

Jasenovac Memorial Area, som för närvarande leds av Slavko Goldstein, har en lista med 59 188 namn på offren från Jasenovac som samlades in av regeringstjänstemän i Belgrad 1964. Den tidigare chefen för minnesområdet, Simo Brdar, uppskattade att minst 365 000 personer dog i Jasenovac.

Förintelsemuseet i Belgrad har sammanställt en lista med över 77 000 namn på offren från Jasenovac. Museet leddes tidigare av Milan Bulajić, som stödde påståendet om totalt 700 000 offer. Museets nuvarande administration har utökat listan ytterligare till att omfatta drygt 80 000 namn. Under rättegången mot Adolf Eichmann 1961 vittnade Alexander Arnon (sekreterare för den judiska församlingen i Zagreb) om behandlingen av judar i Jugoslavien under kriget. Alexander Arnons vittnesmål innehöll bland annat uppskattningar om att sexhundratusen personer dödades i koncentrationslägret Jasenovac.

Under andra världskriget gav olika tyska militära befälhavare olika siffror på hur många serber, judar och andra som dödades på den oberoende staten Kroatiens territorium. De cirkulerade siffror på 400 000 serber (Alexander Lehr); 350 000 serber (Lothar Rendulic); mellan 300 000 (Edmund Glaise von Horstenau); mer än "3/4 miljon serber" (Hermann Neubacher) 1943; 600-700 000 fram till mars 1944 (Ernst Fick); 700 000 (Massenbach).

Koncentrationsläger

Den första gruppen av läger bildades våren 1941. De omfattade följande:

• Danica, nära Koprivnica
• Pag
• Jadovno, nära Gospić
• Kruščica, nära Vitez och Travnik i Bosnien.
• Đakovo
• Loborgrad, i Zagorje
• Tenja, nära Osijek

Dessa sex läger stängdes i oktober 1942. Jasenovac-komplexet byggdes mellan augusti 1941 och februari 1942. De två första lägren, Krapje och Bročica, stängdes i november 1941. De tre nyare lägren fortsatte att fungera fram till krigsslutet:

• Ciglana (Jasenovac III)
• Kozara (Jasenovac IV)
• Stara Gradiška (Jasenovac V)

Det fanns också andra läger i:

• Gospić
• Jastrebarsko, mellan Zagreb och Karlovac - koncentrationslägret för barn i Jastrebarsko
• Kerestinec, nära Zagreb
• Lepoglava, nära Varaždin

Antal fångar:

• Från 300 000-350 000 upp till 700 000 i Jasenovac.
• Cirka 35 000 i Gospić.
• Cirka 8 500 i Pag
• Cirka 3 000 i Đakovo.
• 1 018 i Jastrebarsko
• Cirka 1 000 i Lepoglava.

Kopplingar till den katolska kyrkan

Ustaše ansåg att den östliga ortodoxin, som för dem var en symbol för serbisk nationalism, var deras största fiende. Ustaše erkände aldrig existensen av ett serbiskt folk på Kroatiens eller Bosniens territorium. De erkände endast "kroater av östlig tro". De kallade även bosniska muslimer för "kroater av islamisk tro" (de senare ville de tvinga att konvertera till kristendomen), men de hade en starkare etnisk motvilja mot serber.

Vissa före detta präster, främst franciskaner, deltog själva i grymheterna. Miroslav Filipović var en franciskanermunk (från Petrićevac-klostret) som anslöt sig till Ustaša-armén den 7 februari 1942 i en brutal massaker på 2730 serber i de närliggande byarna, inklusive 500 barn. Filipović blev chefsvakt i koncentrationslägret Jasenovac, där han fick smeknamnet "Fra Sotona" av lägerfångarna. Han hängdes för sina krigsförbrytelser i sin franciskanerkåpa.

Under kriget upprätthöll Vatikanen fullständiga diplomatiska förbindelser med Ustaša-staten (och gav Pavelić audiens), med sin påvliga nuntius i huvudstaden Zagreb. Nuntioen informerades om ansträngningarna för religiösa konverteringar till romersk-katolska kyrkan. När andra världskriget var över smugglades de Ustaše som hade lyckats fly från jugoslaviskt territorium (däribland Pavelić) till Sydamerika. Det är allmänt dokumenterat att detta skedde genom råttlinjer som sköttes av medlemmar av organisationen som var katolska präster och som tidigare hade säkrat positioner i Vatikanen. Medlemmar av det illyriska kollegiet San Girolamo i Rom ska ha varit inblandade i detta: bröderna Krunoslav Draganović, Petranović och Dominik Mandić.

Ustaše-regimen hade skickat stora mängder guld som den hade plundrat från serbiska och judiska fastighetsägare under andra världskriget till schweiziska banker. Av totalt 350 miljoner schweiziska franc beslagtogs cirka 150 miljoner av brittiska trupper, men de återstående 200 miljonerna (cirka 47 miljoner dollar) nådde Vatikanen. Det finns påståenden om att de fortfarande förvaras i Vatikanbanken. Detta rapporterades av den amerikanska underrättelsetjänsten SSU i oktober 1946. Denna fråga är temat för en nyligen väckt grupptalan mot Vatikanbanken och andra.

Alexander Arnon, vittne i Adolf Eichmann-rättegången, vittnade om den romersk-katolska kyrkans inställning på den tiden: [2]

Tyvärr fanns det inga protester. Kroatien var definitivt en katolsk stat. Inte ens den katolska kyrkan i Zagreb sade ett ord mot deportationerna och judarnas lidanden.

E. Fratini och D. Cluster skrev i sin bok The entity: Fem århundraden av hemligt spionage från Vatikanen:

Ärkebiskopen av Zagreb, Monisgor Alojzije Stepinac, gav katolskt stöd till Ante Pavelics pro-nazistiska regering, kände redan från början till massakrerna och utrotningen av serber, judar och zigenare, och var en av pelarna i ansträngningarna för att hjälpa nazistiska och kroatiska brottslingar att fly till Sydamerika efter andra världskriget.

Ärkebiskop Stepinac sade detta också den 28 mars 1941, med anledning av Jugoslaviens tidiga försök att förena kroater och serber: "Allt som allt är kroater och serber två världar, nordpol och sydpol, och de kommer aldrig att kunna förenas om inte genom ett Guds mirakel. Schismen (östlig ortodoxi) är den största förbannelsen i Europa, nästan större än protestantismen. Här finns ingen moral, inga principer, ingen sanning, ingen rättvisa, ingen ärlighet."

Vid krigsslutet fortsatte Ustaše att kämpa en kort tid efter den tyska armégrupp E:s formella kapitulation den 9 maj 1945, och många flyktingar försökte fly till Österrike. Pavelić lyckades dock med hjälp av medarbetare bland franciskanerna fly och gömma sig i Österrike och Rom, och flydde senare till Argentina.

De kvarvarande Ustaše gick under jorden eller flydde till Sydamerika och länder som Kanada, Australien och Tyskland, med hjälp av romersk-katolska kyrkor och deras gräsrotsanhängare Några av dem fortsatte sitt korståg mot Jugoslavien.

I och med den oberoende kroatiska statens nederlag upphörde rörelsen att existera. Inbördes stridigheter på grund av misslyckandet med att upprätta en kroatisk stat splittrade också de överlevande Ustaše. Ante Pavelić bildade den kroatiska befrielserörelsen, som drog med sig flera av den tidigare statens ledare. Vjekoslav Vrančić grundade en reformerad kroatisk befrielserörelse och var dess ledare.

Vjekoslav Luburić hjälpte till att bilda en organisation som kallades "Kroatiska nationella motståndsrörelsen" (Hrvatski narodni odpor). Den blev den våldsammaste av de Ustaše-organisationer som bildades efter andra världskriget. Luburić ledde organisationen i tjugofem år från sin tillflykt i Spanien. Hans organisation var starkt involverad i utpressning, mordförsök, utpressning, kapningar, terroristbombningar och andra våldsbrott. Efter hans död sökte hans efterträdare på organisationens kommandopost efter kriminella organisationers kopplingar till La Cosa Nostra, det provisoriska IRA och den kroatiska maffian i San Pedro. Odpor förbjöds i Tyskland på grund av terroristverksamhet och opererade (i USA och Kanada) mellan legitima emigrantfunktioner och en grov underjordisk värld. Dess ledare försökte distansera organisationen från de handlingar som begicks av de så kallade avhoppade elementen som kapade internationella flygningar och avtjänade fängelsestraff för utpressning. Odpor omfamnade en radikal nationalistisk ideologi som endast marginellt skilde sig från Ustaše-ideologin.

Odpor:s mest spektakulära terroristhandling var kapningen av TWA Flight 355 den 10 september 1976. Bakom denna terroristattack stod Zvonko Bušić, som då var ledare för den amerikanska grenen av Odor. Han och fyra andra kroatiska terrorister utförde kapningen. Bušić placerade också en bomb på Grand Central Station i New York. Ett försök att demontera bomben slutade med en explosion som dödade en polis och skadade tre andra. Alla terrorister gav upp och Bušić dömdes till livstids fängelse. De övriga fyra terroristerna dömdes till olika långa fängelsestraff.

Blagoje Jovovic, en serb, sköt Ante Pavelić nära Buenos Aires i Argentina den 9 april 1957. Pavelić skadades och dog senare.

En annan Ustaše-terroristorganisation, den kroatiska revolutionära cellen, Bruno Busic-avdelningen, bombade R. S. Schullz förlag i Percha vid Starnbergsjön i Tyskland den 19 augusti 1981. Gruppen, som uppger sig vara baserad i Paris, använde ett kilo schweizisk Mark 2-dynamit. De hotade att använda ytterligare två kilo veckan därpå om företaget publicerade Titos memoarer.

• Kroatiens självständiga stat
• Ante Pavelić
• Koncentrationslägret Jasenovac