Ministerierättegången

Ministries Trial (eller officiellt The United States of America vs. Ernst von Weizsäcker, et al. ) var den elfte av de tolv rättegångar för krigsförbrytelser som de amerikanska myndigheterna höll i sin ockupationszon i Tyskland i Nürnberg efter andra världskrigets slut.

Oenigheter mellan de allierade ledde till att den internationella militärtribunalen (IMT) endast höll en rättegång. Andra rättegångar hölls av de allierade i deras egna ockupationszoner. Amerikanerna höll tolv rättegångar i samma lokaler i justitiapalatset som IMT. Dessa tolv rättegångar är kända som de "efterföljande Nürnbergrättegångarna" eller, mer formellt, som "rättegångarna mot krigsförbrytare vid militärdomstolarna i Nürnberg" (NMT).

Fallet är också känt som Wilhelmstrasse-rättegången, eftersom det tyska utrikesministeriet låg på Wilhelmstrasse i Berlin. De åtalade i detta mål var tjänstemän från olika ministerier i riket som stod inför olika anklagelser för sina jobb i Nazityskland och ansvar för de många grymheter som begicks både i Tyskland och i ockuperade länder under kriget.

Domarna i detta fall, som hölls inför militärdomstol IV, var William C. Christianson (ordförande) från Minnesota, Robert F. Maguire från Oregon och Leon W. Powers från Iowa. Chef för åklagarmyndigheten var Telford Taylor; chefsåklagare var Robert Kempner. Åtalet väcktes den 15 november 1947, förhandlingarna pågick från den 6 januari 1948 till den 18 november samma år, och sedan tog domarna hela fem månader på sig att sammanställa sin 833 sidor långa dom, som de presenterade den 11 april 1949. Domarna meddelades den 13 april 1949. Av de tolv rättegångarna var detta den som varade längst och slutade sist. Av de 21 åtalade som ställdes inför rätta frikändes två, de övriga befanns skyldiga i minst en av åtalspunkterna och fick fängelsestraff som varierade från tre år inklusive avtjänad tid till 25 års fängelse.

Telford Taylor vid de efterföljande rättegångarna

Svaranden

Namn	Foto	Funktion	Sats
Ernst von Weizsäcker		Ständig statssekreterare i Auswärtiges Amt (utrikesministeriet) under Ribbentrop fram till 1943, därefter ambassadör vid Heliga stolen; SS-Brigadeführer.	7 års fängelse, sänkt till 5 år den 12 december 1949, frigiven i oktober 1950.
Gustav Adolf Steengracht von Moyland		Efterträdare till von Weizsäcker som statssekreterare i utrikesministeriet (fram till 1945).	7 års fängelse, sänkt till 5 år den 12 december 1949, frigiven 1950.
Wilhelm Keppler		Statssekreterare; Hitlers rådgivare för ekonomi	10 års fängelse; frigiven 1951
Ernst Wilhelm Bohle		NS-Gauleiter, statssekreterare i utrikesministeriet, chef för NSDAP:s utlandsorganisation.	5 års fängelse.
Ernst Wörmann		Sekreterare vid utrikesministeriet, chef för den politiska avdelningen.	7 års fängelse; sänkt till 5 år den 12 december 1949; frigiven 1951.
Karl Ritter		Förbindelse mellan utrikesministeriet och de tyska väpnade styrkornas överkommando.	4 års fängelse inklusive redan avtjänad tid; frigivning efter domen.
Otto von Erdmannsdorff		Sekreterare i utrikesministeriet, ställföreträdare för Wörmann.	frikändes
Edmund Veesenmayer		Fackligt befullmäktigad i Ungern	20 års fängelse, sänkt till 10 år 1951 och frisläppt samma år.
Hans Heinrich Lammers		Chef för rikskansliet	20 års fängelse, sänkt till 10 år i januari 1951 och frisläppt den 16 december 1951.
Wilhelm Stuckart		Statssekreterare vid inrikesministeriet	Redan avtjänad tid (3 år och 10 månader)¹
Richard Walther Darré		Minister för livsmedel och jordbruk	7 års fängelse; frigiven 1950
Otto Meissner		Chef för presidentens kansli	frikändes
Otto Dietrich		Reichspressechef i NSDAP och statssekreterare i Propagandaministeriet.	7 års fängelse inklusive redan avtjänad tid; frigiven 1950.
Gottlob Berger		Chef för SS-Hauptamt, SS-Obergruppenführer	25 års fängelse, sänkt till 10 år 1951, frigiven samma år.
Walter Schellenberg		Andra befälhavare för Gestapo, chef för SD och Abwehr och efterträdare till Wilhelm Canaris som chef för de kombinerade underrättelsetjänsterna; SS-Brigadeführer.	6 års fängelse inklusive redan avtjänad tid.
Lutz Graf Schwerin von Krosigk		Finansminister	10 års fängelse, frigiven 1951.
Emil Johann Puhl		Vice ordförande i Reichsbank	5 års fängelse inklusive redan avtjänad tid.
Karl Rasche		Direktör för Dresdner Bank	7 års fängelse inklusive redan avtjänad tid.
Paul Körner		Statssekreterare, Görings ställföreträdare.	15 års fängelse; minskades till 10 år 1951; frigavs samma år.
Paul Pleiger		Chef för Hermann-Göring-Werke (konfiskerade stålverk med slavarbetare).	15 års fängelse; minskades till 10 år 1951; frigavs samma år.
Hans Kehrl		Sekreterare vid rustningsministeriet; chef för planeringskontoret.	15 års fängelse, frigiven 1951.

^1 Stuckart ställdes återigen inför rätta 1950 inför en avnazifieringsdomstol och dömdes som Mitläufer (anhängare) till böter på 50 000 mark.

Herbert Ernst Backe, den tidigare jordbruksministern som också skulle ha ställts inför rätta, begick självmord den 6 april 1947 medan han satt i häkte i väntan på rättegången.

Frågor och svar

F: Vad hette rättegången?

A: Ministeriernas rättegång, officiellt The United States of America vs. Ernst von Weizsäcker, et al.

F: Vilka var domarna i det här fallet?

Svar: Domarna i detta fall var William C. Christianson (ordförande) från Minnesota, Robert F. Maguire från Oregon och Leon W. Powers från Iowa.

Fråga: Vem var den ledande åklagaren?

Svar: Den ledande åklagaren var Telford Taylor, den ledande åklagaren var Robert Kempner.

F: När började och slutade utfrågningarna?

Svar: Förhören inleddes den 6 januari 1948 och avslutades den 18 november 1948.

F: Hur lång tid tog det att nå en dom?

Svar: Det tog fem månader att utarbeta den 833 sidor långa domen, som presenterades den 11 april 1949.

F: När meddelades domarna?

Svar: Domarna avkunnades den 13 april 1949.

F: Hur många åtalades och vad hände med dem?

Svar: 21 åtalade åtalades, två frikändes från anklagelserna, medan de övriga, som befanns skyldiga i minst en av åtalspunkterna, fick fängelsestraff på mellan tre och 25 år med avtjänad tid.