Ministries Trial (officiellt The United States of America vs. Ernst von Weizsäcker, et al.) var den elfte av de tolv rättegångar för krigsförbrytelser som de amerikanska myndigheterna höll i sin ockupationszon i Tyskland i Nürnberg efter andra världskrigets slut. I vardagligt tal kallas målet ofta för Wilhelmstrasse-rättegången eftersom många av de åtalade tjänstgjorde i departement som hade sina kontor på Wilhelmstrasse i Berlin, däribland det tyska utrikesministeriet.

Bakgrund

Efter det första och enda stora huvudförhöret vid den internationella militärtribunalen (IMT) ordnades ytterligare rättegångar i de allierades olika zoner för att pröva andra personer anklagade för nazistiska brott. I den amerikanska zonen hölls tolv processer i samma justitiapalats som IMT. Dessa kallas gemensamt för de "efterföljande Nürnbergrättegångarna" eller formellt "rättegångarna mot krigsförbrytare vid militärdomstolarna i Nürnberg" (NMT). Ministries Trial var den elfte och också den längsta av dessa tolv rättegångar.

Åtal och anklagelser

Målet rörde 21 högt uppsatta tjänstemän från olika tyska ministerier (bland annat utrikes-, inrikes-, rätts-, ekonomi- och arbetsdepartementen). De åtalades för en rad brott som i huvudsak handlade om hur de medverkade till och understödde Nazitysklands brott, bland annat:

  • krigsförbrytelser i ockuperade områden,
  • brott mot mänskligheten, särskilt deltagande i och underlättande av deportationer och förföljelser av civila (däribland judar),
  • plundring och ekonomisk exploatering av ockuperade territorier, samt
  • medhjälp till tvångsarbete och annan administrativ underbyggnad av Nazi-regimens policyer.

Åtalet väcktes den 15 november 1947. Församlingen åtalade inte primärt för "brott mot freden" (aggressionsplanering) utan fokuserade i första hand på krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten samt den roll som byråkratin spelade i genomförandet av förföljelserna.

Rättegången

Förhandlingarna inleddes den 6 januari 1948 och pågick till den 18 november samma år. Målet hölls inför militärdomstol IV med domarna William C. Christianson (ordförande) från Minnesota, Robert F. Maguire från Oregon och Leon W. Powers från Iowa. Chef för åklagarmyndigheten var Telford Taylor och chefsåklagare var Robert Kempner. Rättegången utmynnade i ett omfattande bevisförande som till stor del byggde på dokument, korrespondens och administrativa handlingar från de inblandade ministerierna.

Dom och påföljder

Efter förhandlingarna tog domarna fem månader på sig att sammanställa sin dom, som omfattade 833 sidor och presenterades den 11 april 1949. Domarna meddelades officiellt den 13 april 1949. Av de 21 åtalade friades två; de övriga befanns skyldiga i minst en av åtalspunkterna och dömdes till fängelsestraff som varierade från tre år (inklusive redan avtjänad tid) till 25 års fängelse. Därmed blev Ministries Trial den av efterföljande Nürnbergrättegångarna som pågick längst och som avslutades sist.

Betydelse och kritik

Ministries Trial anses viktig eftersom den belyste hur statsapparaten och byråkratin i Nazityskland bidrog till och möjliggjorde massbrott. Rättegången bidrog till att utveckla rättsliga uppfattningar om administrativt ansvar: att höga ämbetsmän kan hållas straffrättsligt ansvariga för sina handlingar även om de agerat som "fogdar" inom en större statlig policy.

Samtidigt mötte processen kritik. Försvararna åberopade ofta att de bara "följer order" eller att deras roller varit tekniska och icke-politiska. Kritiker pekade också på svårigheter att klart fastställa individuellt uppsåt i omfattande byråkratiska verksamheter, på bevisvärdering och på att straffen i flera fall uppfattades som relativt milda i förhållande till de brott som låg bakom. Under det tidiga 1950-talet ledde politiska förändringar i efterkrigstidens Europa till att en del av de dömda fick sina straff mildrade eller frigavs tidigare än ursprungligen bestämt.

Eftermäle

Historiker ser Ministries Trial som ett centralt rättsligt dokument för förståelsen av hur Nazitysklands administrativa maskineri fungerade. Materialet från rättegången, inklusive vittnesmål och dokumentation, har varit värdefullt för forskning om statligt ansvar och om hur moderna byråkratier kan bli inblandade i allvarliga brott mot mänskligheten.