Monkwearmouth–Jarrow: anglosaxiskt kloster, Beda och bibliotek

Monkwearmouth–Jarrow: två anglosaxiska kloster där Beda verkade — norra Englands lärdomscentrum med ett av tidens största bibliotek, tidig glasarkitektur och världsarvsvärde.

Monkwearmouth-Jarrow var en kombination av två engelska kloster som drevs som ett enda samhälle. Båda grundades av Benedict Biscop. Monkwearmouth, som byggdes först, var ett magnifikt exempel på romersk arkitektur. Det rymde ett av de första glasmålningarna i England. Jarrow blev centrum för anglosaxiskt lärande i norra England och innehöll det största biblioteket i det anglosaxiska England. Bede, den store anglosaxiske lärde, studerade, undervisade och skrev där. De anglosaxiska systerklostren var 2011 Storbritanniens nominering till världsarv.

Historik och organisation

Monkwearmouth grundades av Benedict Biscop år 674 och Jarrow följde några år senare (ca 682). De två husen styrdes som ett enhetligt kloster med gemensam abbot och delade resurser, men de låg på varsin sida av floden och hade varsin kyrka (St Peter's i Monkwearmouth och St Paul's i Jarrow). Klostret fungerade som ett viktigt religiöst, kultur- och lärandecentrum i Northumbria under 600–700-talen.

Arkitektur och hantverk

Byggnaderna vid Monkwearmouth–Jarrow utmärkte sig genom stark påverkan från romersk och kontinentalt byggnadsskick. Benedict Biscop tog med sig hantverkare från Kontinenten och introducerade stenhuggeri, murtekniker och glasframställning i norra England. Monkwearmouths kyrka har bevarade delar från den anglosaxiska tiden och är ett av de äldsta stenbyggda kyrkobyggnadsverken i England. De tidiga glasmålningarna och andra importföremål visar på omfattande kontakter med Rom och Gallien.

Biblioteket, skrivstuga och manuskript

Klostrets bibliotek var ett av de rikaste i det anglosaxiska England tack vare Benedicts och senare abboternas resor till Rom, där de köpte böcker och uppmuntrade kopiering. I klostret fanns skolor för undervisning i latin, teologi och beräkningar (computus). Skrivstugor producerade handskrifter — bland det mest berömda som framställdes i detta kloster är Codex Amiatinus, ett praktfullt komplett latinskt bibelmanuskript tillverkat i början av 700‑talet.

Bede och lärdomstraditionen

Bede (vanligen kallad Venerable Bede) är den mest kända lärde som verkade vid Monkwearmouth–Jarrow. Han föddes omkring 673 och tillbringade större delen av sitt liv i klostret där han studerade, undervisade och skrev. Bland hans mest inflytelserika verk finns Historia ecclesiastica gentis Anglorum (Den engelska folkets kyrkohistoria), färdigställd omkring 731, som blev en grundläggande källa för förståelsen av Englands tidiga medeltid. Bede skrev även exegetiska arbeten, vetenskapliga beräkningar och texter om tidräkning, vilket hade stor betydelse för kyrkans kalender och lärande i Västeuropa.

Arkeologi och bevarande

Utgrävningar och byggnadsarkeologiska studier från 1800‑talet och framåt har kartlagt mycket av klostrets plan och byggnadshistorik. St Peter's i Monkwearmouth och St Paul's i Jarrow är två av de få anglosaxiska kyrkorna som i stora delar överlevt och kan fortfarande besökas. Rester av klosterkomplexet, gravfält och artefakter finns delvis bevarade och visas i lokala museer och tolkningscenter.

Kulturarv och nutida betydelse

Monkwearmouth–Jarrow anses ha haft enorm betydelse för bevarandet och spridandet av klassiska och kyrkliga texter i norra Europa. Klostrets skrifter och utbildning bidrog till att forma både kyrklig praxis och lärdom i den tidiga medeltiden. Platserna har därför nationellt och internationellt värde som historiska och kulturella minnesmärken. Som nämnts var de anglosaxiska systerklostren 2011 Storbritanniens nominering till världsarv, vilket understryker deras viktiga plats i kulturarvet.

Idag finns information och utställningar för besökare som vill lära sig mer om monastiskt liv, Bede och den anglosaxiska kulturens kontakter med resten av Europa. De bevarade kyrkobyggnaderna, arkeologiska fynd och manuskriptspår fortsätter att vara värdefulla källor för forskning om tidig medeltid i England.

Historia

År 674 byggde Benedict Biscop, en adelsman från Northumbria, ett kloster som kallades Monkwearmouth. Egfrith, kung av Northumbria, gav honom femtio hides av mark vid floden Wear mynning. Klostret skulle tillägnas Sankt Petrus och kom att kallas St Peter's at Monkwearmouth. Benedictus ville att hans kloster skulle vara ett centrum för både lärande och religion. Benedictus använde frankiska stenhuggare som han tog med sig över till England för att bygga klostret. Monkwearmouth var den första (och Jarrow den andra) kyrkobyggnaden som byggdes av sten i England. Benedictus hämtade också glasmästare från Frankeriet för att utrusta fönstren i kyrkan och kapellen med fina glasmålningar. De etablerade en verkstad där i Monkwearwolf. Inom ett år var klostret färdigställt. År 678 befriade ett brev från påven Agatho klostret från yttre kontroll. Benedictus fick all inredning, heliga kärl, dekorationer och klosterväskor. En del hittade han lokalt medan andra köpte han i Francia och Rom. År 682 gav kung Egfrith ytterligare fyrtio heder mark till Benedictus för ett andra kloster. Det skulle ligga vid floden Trents mynning i Jarrow. Invigningsceremonin för Jarrow-klostret hölls den 23 april 685. Uppkallad efter den helige Paulus när systerklostret var färdigbyggt gav Benedictus Ceolfrith uppdraget som abbot. Bede, som då var omkring tio år gammal, var en av de munkar som följde med honom. Kung Egfrid, som var med vid invigningen, dog i strid mot pikterna mindre än en månad senare. De två systerklostren, som bara låg sju mil från varandra, betraktades som ett enda.

Biblioteket som Benedict startade gjorde det möjligt för Bede att skriva sina verk, inklusive sin berömda Ecclesiastical History of the English People.Information från. Det fanns inget annat liknande bibliotek i England. Vid sin död 689 hade Benedictus genomfört fyra resor till Rom och söderut och hade varje gång tagit med sig stora samlingar av böcker hem. Den fulla omfattningen av Bede's arbete skulle fortfarande inte vara möjlig om det inte vore för Ceolfrid, den fjärde abboten. Han fördubblade storleken på det bibliotek som Benedict Biscop lämnade efter sig.

Skriptoriet i Monkwearmouth-Jarrow var mycket upptaget. Det fanns en växande efterfrågan på kopior av biblar, böcker, dokument och särskilt Bede. Förfrågningar kom in från andra delar av England och från kontinenten. Verk från scriptoriet skulle finnas i Leningrad, Rom och andra delar av Europa. På grund av den ökande efterfrågan på sina produkter antog Monkwearmouth-Jarrow scriptorium en snabbare skriftstil som användes i senare verk.

År 794, bara ett år efter att vikingarna hade plundrat Lindisfarne, anföll vikingarna Monkwearmouth och Jarrow. Lågorna var så heta att glaset smälte. Båda platserna övergavs under en tid. Deras läge vid Northumbriens kust gjorde dem till lätta mål för vikingarnas räder. De två klostren återuppbyggdes. Till skillnad från många gamla ruiner som försvinner med tiden kan man fortfarande se de gamla murarna i Monkwearmouth och Jarrow. De ligger bredvid eller är en del av de moderna byggnader som ersatte de ursprungliga byggnaderna som uppfördes 674 och 682.

Den vördnadsvärde Bede

Sök med bokstav