Monkwearmouth-Jarrow Abbey
Monkwearmouth-Jarrow var en kombination av två engelska kloster som drevs som ett enda samhälle. Båda grundades av Benedict Biscop. Monkwearmouth, som byggdes först, var ett magnifikt exempel på romersk arkitektur. Det rymde ett av de första glasmålningarna i England. Jarrow blev centrum för anglosaxiskt lärande i norra England och innehöll det största biblioteket i det anglosaxiska England. Bede, den store anglosaxiske lärde, studerade, undervisade och skrev där. De anglosaxiska systerklostren var 2011 Storbritanniens nominering till världsarv.
Ruinerna av det ursprungliga klostret i Jarrow framför den nuvarande St Paul's Church.
Historia
År 674 byggde Benedict Biscop, en adelsman från Northumbria, ett kloster som kallades Monkwearmouth. Egfrith, kung av Northumbria, gav honom femtio hides av mark vid floden Wear mynning. Klostret skulle tillägnas Sankt Petrus och kom att kallas St Peter's at Monkwearmouth. Benedictus ville att hans kloster skulle vara ett centrum för både lärande och religion. Benedictus använde frankiska stenhuggare som han tog med sig över till England för att bygga klostret. Monkwearmouth var den första (och Jarrow den andra) kyrkobyggnaden som byggdes av sten i England. Benedictus hämtade också glasmästare från Frankeriet för att utrusta fönstren i kyrkan och kapellen med fina glasmålningar. De etablerade en verkstad där i Monkwearwolf. Inom ett år var klostret färdigställt. År 678 befriade ett brev från påven Agatho klostret från yttre kontroll. Benedictus fick all inredning, heliga kärl, dekorationer och klosterväskor. En del hittade han lokalt medan andra köpte han i Francia och Rom. År 682 gav kung Egfrith ytterligare fyrtio heder mark till Benedictus för ett andra kloster. Det skulle ligga vid floden Trents mynning i Jarrow. Invigningsceremonin för Jarrow-klostret hölls den 23 april 685. Uppkallad efter den helige Paulus när systerklostret var färdigbyggt gav Benedictus Ceolfrith uppdraget som abbot. Bede, som då var omkring tio år gammal, var en av de munkar som följde med honom. Kung Egfrid, som var med vid invigningen, dog i strid mot pikterna mindre än en månad senare. De två systerklostren, som bara låg sju mil från varandra, betraktades som ett enda.
Biblioteket som Benedict startade gjorde det möjligt för Bede att skriva sina verk, inklusive sin berömda Ecclesiastical History of the English People.Information från. Det fanns inget annat liknande bibliotek i England. Vid sin död 689 hade Benedictus genomfört fyra resor till Rom och söderut och hade varje gång tagit med sig stora samlingar av böcker hem. Den fulla omfattningen av Bede's arbete skulle fortfarande inte vara möjlig om det inte vore för Ceolfrid, den fjärde abboten. Han fördubblade storleken på det bibliotek som Benedict Biscop lämnade efter sig.
Skriptoriet i Monkwearmouth-Jarrow var mycket upptaget. Det fanns en växande efterfrågan på kopior av biblar, böcker, dokument och särskilt Bede. Förfrågningar kom in från andra delar av England och från kontinenten. Verk från scriptoriet skulle finnas i Leningrad, Rom och andra delar av Europa. På grund av den ökande efterfrågan på sina produkter antog Monkwearmouth-Jarrow scriptorium en snabbare skriftstil som användes i senare verk.
År 794, bara ett år efter att vikingarna hade plundrat Lindisfarne, anföll vikingarna Monkwearmouth och Jarrow. Lågorna var så heta att glaset smälte. Båda platserna övergavs under en tid. Deras läge vid Northumbriens kust gjorde dem till lätta mål för vikingarnas räder. De två klostren återuppbyggdes. Till skillnad från många gamla ruiner som försvinner med tiden kan man fortfarande se de gamla murarna i Monkwearmouth och Jarrow. De ligger bredvid eller är en del av de moderna byggnader som ersatte de ursprungliga byggnaderna som uppfördes 674 och 682.
Den vördnadsvärde Bede
