Sonata
En sonat är ett musikstycke för ett instrument eller ett instrument med ett annat instrument som ackompanjemang. Ordet kommer från italienska "sonare" som betyder "låta".
En kompositör kan kalla vilket soloinstrumentalstycke som helst för "sonat" om han eller hon vill, men vanligtvis är en sonat ett ganska långt stycke med flera satser. En sonatina är en enkel och kort sonat.
Ludwig van Beethovens manuskriptskiss till pianosonat nr 28, sats IV, Geschwind, doch nicht zu sehr und mit Entschlossenheit (Allegro), i hans egen handstil. Stycket färdigställdes 1816.
Historia
Termen "sonata" användes på 1500-talet för att beteckna allt som inte sjöngs.
Under barocken (1600-talet och början av 1700-talet) skrev många kompositörer som Arcangelo Corelli sonater i flera satser. Det fanns två typer av satser: Det fanns två typer av sonater: "sonata da camera" ("rumssonat", dvs. "kammarsonat") som spelades i hemmen, och "sonata da chiesa" ("kyrkosonat") som spelades i kyrkor. Den första typen hade ackompanjemang av cembalo och den andra typen ackompanjemang av orgel. Det fanns också en cello som spelade basgången. Soloinstrumentet kan vara violin, flöjt, blockflöjt eller oboe.
I slutet av barocken skrev Domenico Scarlatti över 500 sonater för cembalo. Dessa är alla korta stycken i binär form (två delar).
När vi kommer till den klassiska perioden har sonaterna blivit längre stycken med tre eller fyra satser. De börjar vanligtvis med en snabb sats, sedan en långsam och sedan en snabb i slutet. Om det var fyra satser skulle den extra satsen vara en menuett och trio eller en scherzo, antingen före eller efter den långsamma satsen. Den första satsen skulle vara i sonatform. De viktigaste kompositörerna av sonater vid denna tid var Haydn, Mozart och Beethoven.
Många kompositörer under den romantiska perioden skrev till exempel sonater: Brahms skrev pianosonater samt sonater för violin och piano, cello och piano och klarinett och piano.
På 1900-talet har bland annat Bartok, Tippett och William Walton skrivit sonater.
