En pseudoskorpion (eller bokskorpion) är en spindeldjur. De kan vara 2 till 8 millimeter långa. Den största kända arten är Garypus titanius från Ascension Island med en längd på 12 millimeter.

Pseudoskorpioner äter larver av klädmottar, larver av mattbaggar, boklöss, myror, kvalster och små flugor. På grund av detta är de omtyckta av människor. Pseudoskorpionerna är små och kan inte skada människor. De ses sällan på grund av sin storlek. Vissa arter av pseudoskorpioner gör en "parningsdans" för att locka till sig partner. Äggen stannar hos modern tills pseudoskorpionerna är ungefär en månad gamla. Det finns mer än 3 300 arter av pseudoskorpioner registrerade. Det äldsta kända fossilet av pseudoskorpioner går tillbaka 380 miljoner år till devonperioden.

Utseende och anatomi

Pseudoskorpioner är små, platta och ofta bruna till gulaktiga. De kännetecknas av stora, gripande pedipalper (det som ser ut som "klor") som används för att gripa byten. Till skillnad från riktiga skorpioner saknar de en lång taggsvans. Under pedipalperna finns små körtlar som kan avge ett svagt gift som paralyserar bytet — detta gift är ofarligt för människor.

Föda och jakt

  • De jagar små leddjur som kvalster, små insekter och larver.
  • Pedipalperna greppar bytet medan enzym från munområdet hjälper till att förväta och sönderdela födan.
  • Vissa arter är specialiserade på särskilda bytesdjur, andra är generalister.

Fortplantning och utveckling

Fortplantningen kan inkludera komplexa parningsbeteenden — hos många arter avsätter hanen en spermatofor som honan tar upp. Efter befruktning vårdar honan äggen i en skyddande kammare eller behåller dem fästa vid kroppen. Ungarna genomgår flera nymfstadier och stannar ofta hos modern tills de har genomgått de första stadierna, ofta omkring en månad.

Många pseudoskorpioner spinner också små silkkokonger (använder silk från chelicerae) som används vid ömsning och för skydd under vinter/vilor. Modern kan vaka över ungarna och kokongen.

Spridning och habitat

Pseudoskorpioner finns över hela världen, i en mängd olika miljöer: under löv, i jord, under bark, i grottor och i människors hem (därav namnet "bokskorpion" när de hittas i böcker eller papperssamlingar tillsammans med boklöss). Många arter är också phoretiska — de "åkare" som fäster sig på större insekter (t.ex. skalbaggar eller flugor) för att förflytta sig till nya områden.

Relation till människor

  • Ofarliga: De kan inte skada människor och biter eller stinger i praktiken inte.
  • Nytta: De äter skadedjur som kvalster, små larver och boklöss och kan därför vara fördelaktiga i hem och arkiv.
  • Hanteringstips: Om du hittar en pseudoskorpion i ett hem kan du lätt föra ut den eller låta den vara kvar — den utgör ingen risk. Vid behov kan man fånga den försiktigt med papper eller pensel och släppa ut den utomhus.

Fossil och evolution

Pseudoskorpioner är en gammal grupp bland spindeldjuren. Fossil från devonperioden (ungefär 380 miljoner år sedan) visar att de funnits mycket länge och troligen har förändrats relativt lite i grundläggande kroppsbyggnad under evolutionens gång.

Intressanta fakta

  • Det finns mer än 3 300 registrerade arter, spridda i ett flertal familjer (runt 25–30 beroende på klassificering).
  • Vissa arter lever i speciella miljöer, till exempel tidvattenszoner eller grottor, medan andra klarar torra eller mycket fuktiga miljöer.
  • Pseudoskorpioner är goda exempel på hur små rovdjur kan spela stor roll i att kontrollera populationer av ännu mindre skadedjur.

Sammanfattningsvis är pseudoskorpioner små, ofarliga och nyttiga spindeldjur med fascinerande beteenden som parningsdanser, phoresy och omsorg om ungarna. De är en diskret men viktig del av många ekosystem.